Plädering för vikten av bildning på högskolan

För ett tag sedan dök en meme upp i mitt flöde på sociala medier som skämtade om New Public Management. På bilden syntes fem tennisbollar skurna på hälften och nedstoppade i ett bollrör med den tillhörande texten: ”Om du skär bollarna på häften får du plats med två extra bollar.” För en tennisspelare vore det naturligtvis otänkbart att skära bollarna mitt itu, men för en person som inte bryr sig om vad bollar fyller för funktion inom professionen hade det kanske varit ett alternativ. I en tänkt verklighet där tennisspelare förlorat makten att bestämma över professionen skulle dylika propåer kunna utgöra en realitet.

Det finns en utbredd uppfattning bland akademiker att utvecklingen inom universitetsvärlden gått (nästan) så långt som i exemplet ovan, att den till både form och innehåll anpassats efter marknadslogiker och effektiviseringstänkande. De utbildningar som ges vid landets högskolor och universitet förväntas ha en motsvarighet i en yrkeskategori – ingenjör, lärare, polis, ekonom, sjuksköterska och så vidare. Och till innehållet bör de bara fokusera på sådant som studenterna har praktisk nytta av i det kommande yrkeslivet. Från både politiker och näringslivsrepresentanter hörs röster som säger att det enda som legitimerar en högskoleutbildning är om den leder till arbete.

Vid sidan av detta framhåller akademiker att det finns värden med utbildning som har att göra med personlig utveckling: förmågan att fatta välgrundade beslut, förstå sig själv i ett större sammanhang och i relation till andra människor samt kritiskt granska och analysera information som kommer i ens väg. Kort och gott handlar utbildning också om bildning. Trots att akademiker ständigt framhåller utbildningens bildande funktioner tycks utvecklingen gå åt motsatt håll, eftersom de utövar ett marginellt inflytande på den egna verksamheten.

Att tillåta sig bli överraskad, att lita på expertis om utbildning och bildning, att tänka att det program man läser är något mer än ett instrumentellt inhämtande av en viss kompetens, förefaller vara synsätt främmande för studenterna.

Det är emellertid inte makthavare utan studenter som idéhistorikern Henrik Bohlins Medborgerlig bildning – Om varför man studerar på högskola riktar sig till. I sin undervisning har han återkommande stött på studenter vid yrkesprogram som ifrågasatt förekomsten av mer bildande inslag i utbildningen. Varför ska en student i företagsekonomi läsa vetenskapsteori? Vilken är den praktiska nyttan av dessa kunskaper? Studenterna förefaller danade i ett nyliberalt nyttotänkande som sätter den egna personen i centrum, ser sig som kunder på en marknad och förväntar sig att innehållet ska motsvara deras förväntningar. Att tillåta sig bli överraskad, att lita på expertis om utbildning och bildning, att tänka att det program man läser är något mer än ett instrumentellt inhämtande av en viss kompetens, förefaller vara synsätt främmande för studenterna.

Bohlin tar avstamp i begreppet ”ekonokrati”, lanserat av nationalekonomerna Joe Earle, Cahal Moran och Zach Ward-Perkins. Vid tiden för finanskrisen 2008 gick de sin grundutbildning i nationalekonomi och noterade hur påfallande litet utrymme som viktes åt att kritiskt diskutera befintliga ekonomiska modeller och teorier. Resultatet av en dylik utbildning blir att nationalekonomer inte har kompetens att analysera en komplex verklighet, i vilken ekonomiska strukturer sätts i relation till vidare sammanhang eller som tar hänsyn till andra värden än ekonomiska. Likafullt är det dessa experter som tillåts definiera vad som är viktigt för att samhället ska fungera, vilket leder till inget mindre än en underminering av det demokratiska systemet. Utbildning i nationalekonomi måste lämna gällande aggregerade teorier och föra in alternativa traditioner och mer jordnära resonemang. Genom att låta olika traditioner och perspektiv brytas mot varandra utvecklar blivande nationalekonomer sina kritiska och analytiska färdigheter.

Bohlins samtidsanalys känns igen från den omfattande litteratur som diskuterar den liberala demokratins kris. Skurken i dramat stavas nyliberalism, som sedan 1980-talet medfört försämringar av sociala skyddssystem, deprofessionalisering av starka yrkesgrupper och utförsäljning av gemensamma äganden. Men även globaliseringen av världsekonomin spelar en framträdande roll. Den har gjort att makt flyttats från nationalstaten till överstatliga organ som EU och IMF samt till företag som efter avregleringar och avskaffandet av handelshinder kunnat flytta tillverkningen till låglöneländer. Utvecklingen antas ha berett väg för den motreaktion vi i dag ser i form av nationalistiska och populistiska rörelser som spelar på det utbredda missnöje som finns med det nyliberala och globala och som lovar att ta tillbaka makten till folket och nationen.

Bara för att analysen känns igen betyder det inte att Medborgerlig bildning saknar egna bidrag. Tvärtom är detta en intresseväckande bok som relativt utförligt ställer dagens samhällsutmaningar i idéhistorisk belysning. Överlag är sammanflätandet av idéhistoriska bakgrundsresonemang och samtidsanalys mycket väl genomfört. Boken är rik på exempel från författarens egna erfarenheter som högskolelärare och från svensk och internationell intellektuell debatt.

Genom att kontrastera liberalism och republikanism argumenterar Bohlin för att demokratin är beroende av att medborgarna känner engagemang i det gemensamma. Rättighetsaspekter – som varit en framträdande komponent i en liberal tradition – kompletteras av skyldighetsaspekter, där fler förväntas delta aktivt ”i ett offentligt övervägande över det gemensamma goda”. I detta sammanhang lyfts två perspektiv på frihet fram: å ena sidan ett liberalt som betraktar frihet som frånvaron av tvång och yttre påbud, å andra sidan ett republikanskt som ser frihet som det levnadsutrymme som möjliggörs genom ett välfungerande samhälle.

Enligt Bohlin krävs fler bildande inslag i utbildningen på högskola och universitet för att den samhällsengagerade medborgaren ska bli en realitet. Den nyliberala synen på studenten som en person som går en utbildning för att instrumentellt lära sig utföra ett visst yrke måste ersättas av medborgaren som utvecklar omdömesförmågan att ställa sig själv och yrkesverksamheten i relation till vidare sammanhang och värden. Han understryker att det personliga och professionella går in i varandra då sociala, politiska och etiska överväganden tar en given plats i varje utbildning och framtida yrkesutövning.

Om bildningstanken inte längre uppfattas som progressiv på grund av dess koppling till elitism och borgerlighet vore det önskvärt att landa i en annan teoretisk formulering kring samhällsengagemang och analytiska och kritiska förmågor.

Det hela låter en aning utopiskt och frågan är om Bohlin underskattar de krafter som vaktar den nuvarande världsordningen. Det är svårt att argumentera emot värdet av samhällsengagemang och analytiska och kritiska förmågor; de utgör så att säga goda ting i sig själva. Men är det givet att världen skulle bli en bättre plats för att fler människor blev bildade och började stöta och blöta olika spörsmål? Kanske, men idén bygger på premissen att befolkningen i dagsläget är motsatsen, det vill säga icke bildad, passiv och inte vet sitt eget och samhällets bästa. Även om den bildade elit som akademiker tillhör har en svag maktposition i dagens världsordning är det likafullt ett ovanifrånperspektiv som kommer till uttryck i ett dylikt bildningsprojekt. Den typologi som ges förklaringsvärde i boken, att befolkningen går att dela in i kategorierna ”hobbitar”, ”huliganer” och ”vulcaner”, är en variant på samma tema.

Detta är emellertid en kritik som Bohlin förutser genom att framhålla att de problematiska sidorna av 1800-talets bildningstanke går att övervinna genom att plocka russinen ur kakan. Jag undrar dock om han hade vunnit på att förankra diskussionen i en delvis annan teoretisk litteratur. För även om det stämmer att det finns mycket att hämta hos lärdomsgiganter som Aristoteles, Smith, Humboldt, Habermas med flera, är det inte självklart vilka verktyg de erbjuder för att komma till rätta med problem i den egna traditionen (ur exempelvis klass-, genus- och etnicitetssynpunkt). Om bildningstanken inte längre uppfattas som progressiv på grund av dess koppling till elitism och borgerlighet vore det önskvärt att landa i en annan teoretisk formulering kring samhällsengagemang och analytiska och kritiska förmågor. Här tänker jag på lärdomsgiganter in spe – Sara Ahmed, Wendy Brown och Judith Butler – som alla skrivit om mobilisering inom och utanför akademin i ett nyliberalt tidevarv.

Om bildningstankens värde tvista de lärde. Bohlin nämner den amerikanska modellen liberal education som ett konkret förslag på hur högskoleutbildning kan fyllas med fler bildande inslag. Svenska högskolor och universitet borde med andra ord införa ett slags basår med fokus på att utveckla personlighetsdanande kunskaper och förmågor. Förslaget är attraktivt och skulle kunna vara vad som kommer efter att den nyliberala ordningen förpassats till historiens skräphög. Men för att vi ska nå dit är det förmodligen en annan typ av mobilisering som krävs. Jag tror att de studenter som Bohlin haft i åtanke när han skrivit boken kommer att uppfatta den som stimulerande läsning – han lever som han lär genom att skriva engagerat, analytiskt och kritiskt. Huruvida studenterna därefter uppfattar en kurs i vetenskapsteori som relevantare än förut ser jag med spänning fram emot att höra om.

Publicerad i Respons 2018-6