Politiker med pondus och både goda och dåliga sidor

Gunnar Sträng (1906–1992) är förmodligen en av 1900-talets mest kända svenska politiker. Mer än någon annan har han kommit att personifiera det samhälls- och välfärdsbygge som är förknippat med den svenska socialdemokratins framgångssaga. Under 1900-talet tog vårt land klivet från att ha varit ett visserligen befäst men ändå veritabelt fattighus, enligt radikala vänsterröster från seklets början, till ett av världens mest välmående länder. Vilken roll (s)politiken spelat i detta bygge är förstås omtvistat. Den svenska modell som på allvar började utformas från och med 1930-talet hade utan tvivel ett ursprung i en mycket lyckosam industriell utveckling som inletts under 1890-talet. Den innebar inte enbart en snabbt ökad tillväxt av det materiella välståndet. Ett sådant blev också i jämförelse med många andra länder ovanligt jämnt fördelat – åtminstone fram till 1980-talet. En snabb industrialisering ledde även till minskade inkomstskillnader. Efterkrigstidens så kallade ”lönestrut” – som just visade hur löneskillnaderna minskade – berodde på en hög efterfråga på svenska industrivaror, vilket i sin tur pressade upp industrins löner. 

Det betyder inte att man bör bortse från politiken som utan tvivel spelat en förstärkande roll för välfärdsbygget. I denna hade socialdemokratin och inte minst Gunnar Sträng en viktig roll. I rättvisans namn bör i sammanhanget dock nämnas ett lyckosamt koalitionsbyggande som bidragande faktor. Det gäller samarbetet med bönderna inom regeringskoalitioner under 1930- och 1950-talet. Men det gällde också ett – visserligen inte alltid gnisselfritt – samarbete mellan arbetsmarknadens parter inom ramen för en svensk modell med syfte att hålla staten utanför. Sträng kom från samhällets djupskikt och hade arbetat sig upp till att bli ombudsman i lantarbetareförbundet för att sedan bli dess ordförande. Under 1940-talet hade han på allvar tagit sig in i politiken. Han blev konsultativt statsråd med ansvar för den omedelbara efterkrigstidens ransoneringar och folkhushåll, några år därefter socialminister och sedan finansminister. Det senare fögderiet höll han i legendariskt strama tyglar mellan åren 1955 och 1976. Han blev något av en trygg fadersgestalt som en gång om året i tv oemotsagd (!) i detalj kunde dra årets statsbudget och visa hur bra det gick för Sverige. Sträng hade en omvittnat stark klasskänsla men gick hem också hos direktörerna. Han blev för en hel generation själva sinnebilden för trygghet och pondus.

Han blev något av en trygg fadersgestalt som en gång om året i tv oemotsagd (!) i detalj kunde dra årets statsbudget och visa hur bra det gick för Sverige. Sträng hade en omvittnat stark klasskänsla men gick hem också hos direktörerna. Han blev för en hel generation själva sinnebilden för trygghet och pondus.

Gunnar Sträng har hittills förärats två biografier. Först på plan var Anders L. Johanssons i två delar, med ett betydande tidsavstånd mellan de båda delarna (1992 och 2017). Den andra, alldeles nyutkomna, är författad av Erik Åsbrink, en av Strängs arvtagare som socialdemokratisk finansminister mellan 1996 och 1999. På en gång skall det sägas att en direkt jämförelse lätt blir till en orättvis betraktelse. Till skillnad från Åsbrink har Johansson haft tillgång till intervjuer och Strängs privata arkiv, som bland annat innefattar brev och korrespondens. Denna skillnad blir allra mest tydlig när det gäller Strängs uppväxtår, hans tidiga karriär och familjeförhållanden. Men också när det gäller mera sentida förhållanden ger särskilt Strängs korrespondens möjlighet till en mera fullödig beskrivning. Åsbrink får i stället ösa ur mera sekundära källor som inte kan ge lika stor närhet. Hans biografi blir därför mera av en framställning av hur omvärlden såg på Sträng i form av minnesintryck och framställningar i utgivna självbiografier, bland annat av socialdemokratiska regeringskollegor. Inte minst gäller det Tage Erlanders dagböcker som lämnat mycket material. Erlander var som bekant kluven till Sträng. Han insåg värdet av att ha sin finansminister vid sin sida (särskilt som vallokomotiv), men retade inte sällan upp sig på dennes självsäkra attityd.

Det framstår som litet oklart vad Åsbrink tänkt sig med denna biografi. På något sätt verkar han inte vilja låtsas om Johanssons framställning. Men egentligen hade det varit bättre om han tagit den som utgångspunkt, fyllt i där det finns luckor och fördjupat på områden där det kanske behövs. Åsbrink har fördelen av att själv ha varit finansminister och ledande socialdemokratisk politiker. Han hade, låt vara som ganska ung, tjänat under Sträng och varit statssekreterare i finansdepartementet. Han är mera insider än Johansson. Men har tar inte riktigt det betet.

Efter läsningen är det tydligt att hans skildring av Sträng överensstämmer väl med Johanssons. I båda fallen får vi ta del av en fascinerande politiker med goda och sämre sidor. Vi får reda på att han inte hade det så lätt i början av sin tid i regeringen, men att han på 1960-talet stod på krönet av sin bana. Att han i början av 1970-talet hamnade i otakt med tidens långhåriga vänstervågare blir också tydligt, liksom hur han misstog sig på konjunktursvängningarna under de senaste åren av sin tid som finansminister. Han drog ned i finanspolitiken när han skulle dragit på (1972) och lättade på kranarna (1975) när han skulle ha gjort tvärtom. Mycket tydligt i båda biografierna blir också hur Sträng på ett närmast nonchalant sätt underskattade den kritik som Astrid Lindgren riktade i sin berömda Pomperipossa-artikel som utan tvivel bidrog till att fälla regeringen Palme 1976. 

Det är synd att Åsbrink behandlar Sträng på samma jämna kronologiska sätt som Johansson. I stället hade det förmodligen gett mycket mera om han gjort ett mera strategiskt urval; varför inte nöja sig med att skildra Sträng som finansminister och därmed kunna gå mera på djupet? Genom att känna miljöerna och det löpande arbetet, liksom de taktiska och strategiska överväganden som en finansminister måste göra, hade Åsbrink här kunnat ge viktiga bidrag. Han ger viss ny information om hur själva samarbetet såg ut i kanslihuset mellan ministrarna under Strängs tid, men han kunde förmodligen ha sagt mera om hur arbetet lades upp med de sakkunniga tjänstemännen och experterna. Här och var framgår mellan raderna en till viss del återhållen kritik av Strängs behandling av riksbankens och andra myndigheters chefer. 

Kanske hade detta varit värt att fördjupa sig mera i – även om det i fallet med riksbanken kanske hade hamnat litet för nära. Nog får man känslan av att personkemin mellan Sträng och författarens far Per Åsbrink inte var den bästa! Men när nu detta är sagt skall det inte förta att Åsbrinks biografi är både intressant och välskriven. Att Sträng förlänats två skildringar i helfigur visar utan tvivel att han var en politiker och personlighet av ett slag som knappast längre finns. Det är också förtjänstfullt att som Åsbrink extra lyfta fram den språkkonstnär som Sträng var i sina tal och föredrag. Den lista som han förmedlar över de vrickningar på det svenska språket som den finansminister som ibland kallades en modern Gustav Vasa kunde åstadkomma i sin krafts dagar är helt obetalbar.

Publicerad i Respons 2019-5