Politiska fångar tillverkade möbler åt Ikea i DDR

Ikea använder ofta föreställningen om Sverige som ett demokratiskt land i sin marknadsföring men företaget tillverkade möbler i DDR från 60-talet och framåt. Att politiska fångar användes i produktionen bekräftas nu av en ny tysk undersökning som bygger på Stasis arkiv. Den visar också att Ikea var långtifrån det enda västföretag som utnyttjade den billiga arbetskraften i den kommunistiska diktaturen.

En försvinnande liten del av det förflutna bearbetas och förs vidare i form av historia. Bara en bråkdel av denna historia beaktas i samtiden, skapar debatt och tvingar oss till ställningstaganden. Helt visst finns historiska händelser som eftervärlden närmast automatiskt förhåller sig till, men i de allra flesta fall sker transporten från då till nu på allt annat än spikraka vägar.

Redan under första halvan av 1980-talet utlöste det faktum att Ikea tillverkade varor i DDR, tillsammans med vittnesuppgifter om att politiska fångar användes som arbetskraft, demonstrationer framför koncernens västtyska varuhus. Ändå är det först på senare år som företagets östtyska förehavanden genom nyhetsrapportering och dagspolitisk diskussion har utvecklats till ett samtidshistoriskt drama.

För uppsättningens första akt svarade den tyska public service-kanalen WDR, vars konsumentprogram Markt i augusti 2011 ville pröva om Ikea är så sympatiskt svenskt man gärna ger sken av. Som färsk forskning av Sara Kristoffersson, gästprofessor vid Konstfack, visar använder företaget mycket medvetet föreställningen om Sverige som ett demokratiskt och jämlikt föregångsland för att signalera socialt ansvarstagande (Design by Ikea. A Cultural history, Bloomsbury Academic under utgivning). Tv-programmet kritiserade Ikeas nuvarande personalpolitik men förde också fram vad som visade sig vara välunderbyggda uppgifter om tvångsarbetande politiska fångar i DDR under 1980-talet.

Ikea slog först skarpt ifrån sig och saken gick tämligen obemärkt förbi. Några veckor senare skrev jag för Aftonbladet Kultur (1/9 2011) en artikel som satte in avslöjandena i ett historiskt sammanhang. Ett visst viskande i mediesalongen följde. Rabalder blev det dock först när SVT:s Uppdrag granskning gjorde ett uppföljande reportage i maj 2012. Ryktena rullade tillbaka till Tyskland och Ikea tvingades kliva ut ur kulissen.

Konkret innebar detta att konsultfirman Ernst & Young fick i uppdrag att utreda förekomsten av politiska fångar i produktionen samt huruvida Ikeas ledning haft kännedom om detta. Rapporten bekräftade anklagelserna i allmänna ordalag. Inga försök gjordes däremot att beräkna värdet av internernas arbetsinsatser. Vittnesuppgifter om svåra arbetsförhållanden och tillhörande tortyrliknande bestraffningar lyste likaså med sin frånvaro. Mer utförligt uppmärksammades de belägg man funnit för att Ikea protesterade mot användandet av politiska fångar i produktionen hos de administrativa DDR-organ som ansvarade för utrikeshandeln.

Att Ikea ville ha snabbt besked och först anlitade en konsultfirma, i stället för att vända sig till den långsamma vetenskapen, får anses begripligt. En besvärande omständighet förblir dock att rapporten inte offentliggjordes i sin helhet; blott en sammanfattning på fem luftiga sidor blev tillgänglig för medier och allmänhet. Vilket källmaterial som använts, vem som var författare och vilken extern expertis som hjälpt till förblev höljt i dunkel.

Bilden som målades fram var ofullständig men framför allt omöjlig att värdera för en utomstående, vilket betonar behovet av fri och vetenskapligt förankrad forskning kring fångarbete och västfirmors engagemang i DDR. Att Ikea anslagit omkring en miljon kronor till en enkät- och intervjubaserad studie i regi av UOKG (en paraplyorganisation för DDR-regimens offer) ändrar inte på den saken.

Därför är samtidshistorikern och statsvetaren Tobias Wunschiks bok Knastware für den Klassenfeind. Häftlingsarbeit in der DDR, der Ost-West-Handel und die Staatssicherheit (1970-1989), som under vårvintern utkom på Vandenhoeck & Ruprecht, både viktig och välkommen. Studien vilar i huvudsak på material från säkerhetstjänsten Stasi, vilket förklaras av att forskaren är verksam vid BStU, den statliga myndigheten med ansvar för Stasis arkiv. Då få saker av vikt och värde skedde i DDR utan Stasis vetskap finns likväl vetenskapliga argument för avgränsningen. Kronologiskt koncentreras undersökningen till Erich Honeckers tid som statschef, då fångar särskilt systematiskt sattes in i produktionen och öst-väst-handeln intensifierades.

Wunschik vill kontextualisera Ikea-avslöjandena och efterföljande diskussion, vilket han gör genom att frilägga vilken betydelse både fångarbete och västhandeln hade för DDR-samhället. Arbetet i fängelserna fyllde en repressiv, uppfostrande och ekonomisk funktion. Internernas insatser var en integrerad del i planekonomin och motsvarade en eller ett par procent av DDR:s BNP. Wunschik medger att uppskattningen är osäker, men visar att de stora amnestiaktioner som genomfördes 1972, 1979 och 1987 följdes av fallande produktion och tomma butikshyllor. Att yrkeskompetens beaktades vid fängelseplacering vittnar också om fångproduktionens vikt i ett land där brist på arbetskraft ofta var ett problem. Under undersökningsperioden uppgick antalet fångar i produktionen till ungefär 30 000 per år.

Efter Berlinkrisen och murbygget 1961 ville DDR markera självständighet och samhällelig överlägsenhet. Handelsutbytet med BRD beskrevs som en störfaktor. De tyska ekonomierna var dock så sammanvävda, och DDR:s beroende så stort, att slagorden inte kunde omsättas i praktisk politik. När Willy Brandts Ostpolitik under 1970-talet följdes av allmän avspänning sköt de tysk-tyska transaktionerna i höjden. Förenklat kan man säga att teknik- och kunskapsintensiva investeringar från väst byttes mot råvaror och enklare tillverkning som kol och strumpbyxor.

Möbeltillverkningen var en viktig sektor där femtio procent av produktionen exporterades. Främsta köpare var västtyska varuhus och postorderfirmor som Quelle, Kaufhof och Neckermann. Affärerna förmedlades mot provision av en agentur med kopplingar till västtyska kommunistpartiet och delfinansierade därmed dess verksamhet.

Den svenska huvudrollen spelades av Ikea, vars intressen bakom järnridån inleddes under 1960-talet och exploderade under 1970-talet då företaget expanderade på den europeiska marknaden. Att kunna producera på nära håll var praktiskt och profitabelt, särskilt eftersom arbetskraften kostade mindre i DDR än i tidens typiska låglöneland Taiwan. 1980 öppnade Ikea eget kontor i Östberlin och 1985 köpte man varor till ett värde av 94 miljoner D-mark från DDR där produktionen pågick vid 65 platser. Totalt stammade omkring tjugo procent av Ikeas inköp från det sovjetiska satellitsystemet.

Wunschik studie bekräftar att Ikeavaror tillverkades i fängelser och av politiska fångar, bland annat i Waldheim där den klassiska Klippan-soffan byggdes. Arbetsförhållandena kännetecknades av dålig säkerhet, långa skift, förnedrande bestraffningar för den som arbetsvägrade eller inte klarade av betingen samt löjligt låga löner. 80 procent av vad västfirmorna betalade gick raka vägen ner i den statssocialistiska kassan, för resterande del fick fångarna göra inköp i fängelset. Wunschik visar också att de politiska fångarna behandlades särskilt illa.

DDR-regimen talade tyst om köpslåendet med klassfienden, men västhandeln var ingen välbevarad hemlighet. Meddelanden smugglades med varu­transporterna och till väst friköpta politiska fångar gav vittnesmål, vilket fick människorättsorganisationer som Amnesty att uppvakta företagen. Detta och demonstrationerna utanför de västtyska varuhusen föranledde Ikea att ta upp fångfrågan med östtyska myndigheter. Av Stasi-dokument framgår att Ingvar Kamprad hotade bryta förbindelserna om fångarna inte försvann ur produktionen. Dock följde inga kontroller och affärerna fortsatte som vanligt.

Ur svensk synvinkel är Ikea särskilt intressant, men Wunschiks inledande överflygning följs av ett stort antal djupdykningar i företrädesvis västtyska firmors förbindelser med DDR. Boken bjuder på nytt vetande och något för kommande forskning att ta spjärn emot. Fler arkiv och perspektiv finns att arbeta med. Sveriges nära förbindelser med DDR gör att det finns anledning till fördjupade svenska uppföljningar. I svenska verk har ämnet hittills bara berörts i förbifarten eller utan vetenskaplig ­konsekvens.

Verkningarna av Wunschiks bok når dock utanför vetenskapssamhället. Utgivningen har intensifierat diskussionen om ekonomisk ersättning till forna fångar, bland vilka många vittnar om bestående fysiska och psykiska men. Därtill är många fattiga efter att ha berövats möjlighet till utbildning, karriär och pensionsgrundande arbete.

För detta bär DDR och det statsbärande partiet SED huvudansvaret. Den östtyska statsbildningen är dock som bekant ett minne blott och författningsdomstolen i Karlsruhe har fastslagit att den nya tyska förbundsrepubliken inte kan avkrävas ansvar för brott begångna av DDR. Därmed riktats blickarna mot de företag som gjorde stora vinster på diktaturbillig arbetskraft. Från flera håll förordas att de bidrar till instiftandet av en fond som kan bekosta både forskning och ekonomisk ersättning till enskilda. Förslaget är förbundet med svåra följdfrågor (Bör enbart politiska fångar kompenseras? Vad ska ske med det flertal interner som inte arbetade för västfirmor?) men framstår ändå som förnuftigt.

Lösningen liknar den som har tillämpats för de miljoner människor som tvingades till arbete i det nazityska imperiet. Det finns därför anledning att kort knyta an till hanterandet av denna historiska fråga, utan att för den skull antyda att Nazityskland och DDR kan jämställas. Efter krigsslutet togs tvångsarbetet aldrig upp på allvar. Inte heller återföreningen medförde någon förändring. Klagokörerna förblev ohörda och många offer hann dö innan något hände. Det krävdes ett halvt århundrade och högljudda hot om civilrättsliga processer i USA innan den tyska staten och näringslivet reagerade och år 2000 gemensamt grundande och tillförde stiftelsen EVZ ett kapital på 10 miljarder D-mark för utredningar, utbetalningar och utbildning. Den som tvingades till arbete i koncentrationsläger eller getto kunde maximalt kompenseras med 15 000 D-mark.

Ovanstående utvikning understryker det närmast omöjliga i att omräkna mänskligt liv och lidande till reda pengar, men förklarar också varför flertalet av de företag som var verksamma i DDR håller sig borta från den samhälleliga amfiteater där samtalen om ansvar förs. Det senare gör det rentav möjligt att recensera Ikeas varumärkesvårdande inträde på scenen som relativt värdigt.

Fredrik Persson-Lahusen är fil. dr. i historia och kulturskribent.