Populärmusik som vapen i kriget mot den liberala eliten i Polen

Musikgenren disco polo växte fram på den polska landsbygden i början av 90-talet och betraktades länge av eliten som en symbol för kitsch och bakåtsträvande. När Lag och rättvisa åter tog makten i landet 2015 såg partiets strateger den politiska potentialen i denna ”gatans musik”, som den tidigare kallades. Daniel Zysk har talat med polska forskare som undersökt hur disco polo och dess utövare i dag används som ett politiskt maktmedel i landet.

En inte särskilt ambitiös dansmusik används av det polska högerpopulistiska regeringspartiet Lag och rättvisa för att föra krig mot den liberala eliten och framför allt för att vinna röster på landsbygden. På grund av makthavarnas politiska agenda har kitschiga låtar, som tidigare spelats ute vid torgstånd, gjort entré i public service tv-kanaler, biografer och filharmonier. Vanligt folk ska känna sig sedda och uppskattade, medan de intellektuella ska tryckas ner.

”Det var dina ögon, smaragdgröna ögon som gjorde mig galen. Stjärnorna tycks ha gett dem all sin lyskraft. Och jag i min tur gav dig mitt kärlekstörstande hjärta. Att bli förälskad på det här sättet, det blir man bara en gång.” Så lyder refrängen till en av de mest kända låtarna av den populära disco polo-stjärnan Zenon Martyniuk, scenpseudonym Zenek. Liknande banala fraser återfinns i tusentals andra sånger som har förgyllt livet på den polska landsbygden sedan 1980-talet. 

”Teman för disco polo-låtar är främst kärlek och frihet, men på 90-talet, efter kommunismens fall, kom en del texter som beskrev den dystra verkligheten: fattigdom och arbetslöshet”, säger Monika Borys, popkulturforskare som jag intervjuar om hennes bok Disco polo och 90-talet (Polski baje – Disco polo i lata 90, 2019). Genren härstammar från synthesizermusik, italienska italo disco och eurodisco (till exempel Abba). 

”Disco polo föddes på landsbygden i Podlasien, en region i nordöstra Polen. Den har tagit upp influenser från både rysk och belarusisk musik, men även bröllopsmusik och kåklåtar (fängelsevisor som sjungs av de intagna).

I början var det främst amatörkopior av västerländska discohits, som man hittade på egna texter till, eftersom man inte kunde tillräckligt med engelska för att översätta dem. De första musikvideorna speglade längtan efter västerländsk livsstil. Det blev moderiktigt att spela in klipp i Egypten, som då var synonymt med lyx. Ofta spelades flera låtar in på en gång och på samma ställe”, säger Borys. 

De första musikvideorna speglade längtan efter västerländsk livsstil.

Disco polo som genre dök upp i början av 90-talet, tidigare gick den under namnet ”gatans musik”. ”Den spelades ju huvudsakligen just ute på gator och torghandel. Dessa band ville gärna spela för publik, men de hade inga chanser att uppträda på radio eller tv och inte heller skulle de delta i festivaler”, berättar Olga Drenda för mig. Hon är kulturvetare och författare till boken Den polska spökologin – Saker och människor i tider av transformation (Duchologia polska – Rzeczy i ludzie w latach transformacji, 2016). I Folkrepubliken Polen var lyssnarnas musiksmak med några få undantag strikt kontrollerad av beslutsfattarna. Censuren gjorde att ett album bara kunde släppas av ett statligt skivbolag. 

”Det handlade egentligen inte så mycket om innehållet och att det skulle vara ’farligt för socialismen’, utan mer om en top-down-politik som ville hålla i hela kultursfären. Sedan fanns det också ett visst snobberi. I Opole (en stad där en av Polens två största musikfestivaler har hållits sedan 1963) uppträdde både jazzmusiker och skådespelare. Det var nog ett försök att forma en musiksmak som var litet mer exklusiv”, säger Drenda. 

Det är inte så konstigt att en av de största disco polo-hitsen i början av 90-talet blev en sång av bandet Boys ”Länge leve frihet och oberoende”. Låten tolkades som ett uttryck för glädje över den politiska och ekonomiska friheten efter åren med kommunism. Mellan 1989 och 1994 fanns det ingen upphovsrättslag i Polen, så vem som helst kunde kopiera och sälja inspelningar utan rättsliga påföljder. Detta avskräckte västerländska skivbolag och deras stjärnor. Disco polo-kassetter såldes däremot i hundratusentals exemplar vid små stånd i trottoarhörn. Säljarna blev rika på bandens bekostnad. Å andra sidan var piratkopior ett sätt att komma åt kultur för en billig peng.

På 90-talet, när disco polo blomstrade, betraktades den av eliten som en symbol för kitsch och bakåtsträvande. För storstadsborna var det pinsamt att erkänna att man lyssnade på disco polo, det trendiga var att ta avstånd från den. Det sades att ”ingen lyssnar på disco polo, men alla känner till låtarna”. Detta bekräftas av opinionsundersökningar från denna period: endast fem procent av de tillfrågade sade att de lyssnade på disco polo. För trettio procent var det dock deras andraval när det gäller musik, vilket ändå visar på dess popularitet. 

Trots att statlig censur hade avskaffats nådde inte disco polo ut till mainstream. Den spelades varken på statliga Polska Radion eller hos de alltmer populära privata radiostationerna. 

”Den här musiken, som gränsar till disco, var ju helt oacceptabel för de rockorienterade kritikerna”, menar Olga Drenda. Monika Borys tillägger att det under 90-talet i Polen fortfarande fanns en mer intellektuell kulturmodell, i vilken det inte fanns utrymme för enkla, grova texter med sexuella referenser. En av bandet Bayer Fulls största hits talar däremot om ”prickiga trosor”, ”en bh vit som snö” och ”en pytteliten knapp”. 

Om eliten tog sig an disco polo var det mest på skoj. År 1992 presenterades genren för första gången i den berömda kongresshallen i Kulturpalatset i Warszawa, tidigare en scen för kommunistpartiets kongresser, men även för en konsert med The Rolling Stones 1967. Första galan med gatans musik och populärmusik ägde rum till fullsatt publik.

”Enligt arrangörerna skulle festivalen ha en underhållande form, men både banden, som annars endast uppträdde vid lokala evenemang på landsbygden, och publiken tog det hela på största allvar”, berättar Olga Drenda.

I takt med kapitalismens utveckling flyttade disco polo från gator och torgstånd till diskotek på landsbygden som ägdes av skivbolag profilerade mot bara denna genre. Den privata tv-stationen Polsat startade ett underhållningsprogram med namnet Disco Relax, där det varje söndag visades musikklipp. Det såg dock ut som ett program på ett främmande språk, riktat till någon nationell minoritet. På andra håll hade disco polo-band fortfarande ingen chans att uppträda.

I början av 2000-talet kom nya band och nya konstnärliga uttryck och sätt att kommentera verkligheten, bland annat hiphop. Disco polo blev bara en av flera massprodukter och förlorade sin tidigare äkthet. Polen anslöt sig till EU, levnadsstandarden förbättrades, men de ekonomiska och sociala klyftorna mellan stadsbor och landsbygden växte. Disco polo fick nytt liv efter 2010 på grund av utvecklingen av sociala medier. Inspelningar av konserter och musikvideor gick att hitta på YouTube.

År 2015 tog Lag och rättvisa åter makten i Polen. Partiets strateger såg den politiska potentialen i disco polo. När Jacek Kurski, en ökänd före detta EU-parlamentariker och journalist, utnämndes till vd för public service-kanaler TVP, annonserade han ”slutet på hyckleriet kring disco polo” och lovade genren en permanent plats i offentlig tv. Under en nyårsaftonskonsert som sågs av fem miljoner polackar sjöng Zenek sången ”Det var dina ögon, smaragdgröna ögon” tillsammans med Maryla Rodowicz, polska popmusikens drottning, verksam i snart sex decennier.

Sedan dess har Zenek och andra disco polo-stjärnor blivit regelbundna gäster hos TVP. De offentliga tv-kanalerna står som producent bakom flera disco polokonserter som sedan kan sändas i all oändlighet. TVP firade till och med Zeneks 30-årsjubileum som artist i den med EU-medel byggda Podlasie Opera och Filharmoni i staden Biaystok, vilket väckte mycket uppmärksamhet (och viss bestörtning). År 2020 gick den offentliga tv:n ett steg längre och finansierade produktionen av långfilmen Zenek, en berättelse om disco polo-kungen som imiterar Hollywoodproduktioner. Filmens framgång begränsades emellertid av coronapandemins utbrott. Ändå sågs den av över en halv miljon biobesökare och är också populär på polska Netflix. 

Zenek själv kommenterar aldrig politik, men hans övriga uttalanden och biografi passar den nationalistiska regeringen väl. ”Få personer i dag tilltalar polacker som Zenon Martyniuk och få personer splittar dem så mycket. Medan halva landet nynnar ’Det var dina ögon, smaragdgröna ögon’, får den andra hälften kramp av att se disco polo-kungens leende och hans något knubbiga ansikte”, skriver journalisten Emilia Duz˙ewska i den liberala morgontidningen Gazeta Wyborcza. Enligt henne ter sig Zenek som en snäll och ganska färglös figur som inte riktigt matchar sin stjärnstatus. I intervjuer upprepar han ofta samma klichéer om att han ”gillar de polska bergen och även att åka till vår fina Östersjökust”. 

Det starkt politiskt styrda TVP kritiseras av den liberala eliten för påträngande marknadsföring av disco polo. En känd journalist, som förlorade sitt jobb på TVP efter Lag och rättvisas valseger, skriver på Twitter: ”Sovjeterna och nazisterna mördade lejonparten av den polska intelligentian. Det fortsatte under den kommunistiska regimen. Verket slutfördes av kamrat Kurski.” En erkänd och hyllad skådespelerska och teaterproducent säger: ”Det känns som att någon bajsar på mig”. Dessa åsikter används i sin tur av TVP som presenterar det som ett angrepp på publiken. ”Vår repertoar ogillas av en grupp pseudoeliter”, förklarar journalisten i den offentliga tv-rutan. I bakgrunden visas bilder av folkmassorna som har kul på en disco polo-konsert.

Kritiken av disco polo gynnar makthavarna. ”Jacek Kurski och TVP spelar på mindervärdeskänslor som uppstod på 90-talet, när eliten underkände disco polo som något pinsamt och föraktligt. I dag utnyttjar TVP detta komplex retoriskt. De hävdar att man i decennier nedvärderade inte bara en musikgenre utan även folket – dess politiska val, livsstil och fritidsintressen”, tror Monika Borys, som skriver en doktorsavhandling om Den polska landsbygdens (o)synlighet vid Warszawa universitetets institut för polsk kultur. Enligt henne likställs i Lag och rättvisas retorik folk med nation och då blir disco polo något slags nationell musik, ett sätt på vilket ingen annan i Polen tidigare betraktat genren. Liknande exempel finns till exempel i Serbien, där det efter Jugoslaviens kollaps utvecklades en besläktad musikgenre, turbofolk, starkt förknippad med den nationella identiteten. 

Å andra sidan anser Olga Drenda att disco polos marknadsföring hos public service görs helt utan respekt för mottagarna som behandlas som obildade idioter som inte klarar av att lyssna på en mer ambitiös musik. ”Det stämmer inte. Ingen har en så nischad smak. Den moderna lyssnaren växlar mellan disco polo och rock eller andra genrer. Publiken är smartare än politiker kanske tror men för dem räcker det gott med en imaginär konflikt”, konstaterar Drenda. 

Disco polo-debatten bär en tydlig prägel av den sociala revolution som ägde rum i Polen under åren 1939–56 till följd av den nazistiska ockupationen, Förintelsen och den senare kommunistiska nationaliseringen. I boken Drömrevolutionen – En övning i historisk logik (Przesniona rewolucja – Cwiczenie z logiki historycznej) konstaterar kulturfilosofen Andrzej Leder att eftersom denna kulturella förändring infördes utifrån och skedde mycket snabbt är den polska medelklassen i dag i stort sett omedveten om sin sociala resa. Av denna anledning, menar Leder, har den nya borgarklassen, som främst består av tidigare landsbygdsbefolkning, bibehållit sin gamla jordbruksmentalitet. Disco polo-kritiker tillhör herrskapet, medan lyssnarna betraktas som bönder. 

Den liberala eliten som avvisar disco polo nonchalerar både källan till fenomenet och lyssnarnas sociala situation. En träffande sammanfattning gjordes av Marcin Dzierz˙anowski, journalist och före detta chefredaktör för tidskriften Wprost, som skriver på sin Facebook: ”Kära stadsbor! Var inte trötta på disco polo nu, eftersom ni sket i det. Först när disco polo blev ett politiskt verktyg i händerna på ideologiska motståndare började ni bekämpa den. Tror ni på riktigt att det är Jacek Kurskis fel att landsbygden i dag lyssnar på disco polo? Är det Lag och rättvisa som kulturellt utfryser flera miljoner polacker?”. Han berättar för mig att när han var barn i Folkrepubliken Polen fick hans lilla hemort på 10 000 invånare i Podlasien varje månad besök av filharmoniker. Efter 1989 slutade musikerna komma, samtidigt som det försvann flera bussförbindelser till den närmsta storstaden där det fanns teater och bio. 

Kanske hade inte disco polo haft sådan framgång i Polen om musikundervisningen höll bättre kvalitet? ”Musikaliteten i Polen lämnar mycket att önska”, tycker musikern Violetta abanov-Jastrzab från stiftelsen Musiken är för alla. ”Den senaste skolreformen försummade återigen musikundervisningen. Det finns i princip ingen musik i programmet för grundskolans årskurs 1–3. I årskurs 4–7 finns det bara en lektionstimme i veckan. Dessutom är ungefär hälften av alla musiklärare teoretiker utan någon praktisk musikalisk kompetens. De som tar examen vid musikhögskolor vill helst inte undervisa”, menar abanov. Enligt henne är musiksmak en produkt av både miljön och familjen. ”Det finns självklart även fritidsaktiviteter inom musik, men de flesta kommuner har tyvärr inte råd med det. Vissa föräldrar bekostar privatlektioner.”

Hösten 2020 började de första gymnasieeleverna på en ny linje med inriktning disco polo, den första av det slaget i landet, i staden Michaowo i Podlasien. Bland lärarna finns sångaren i bandet Boys. Stadsledningens planer för de kommande åren omfattar även ett disco polo-museum och en konserthall.

Publicerad i Respons 2021-1