Porslinet som symbol för makten

Kaolin. K-a-o-l-i-n. Ett ord som ligger lika fint i munnen som porslinet ligger i handen. Det är kaolin som är nyckeln till det vita guldet, porslin. Under många århundraden var dess tillverkning en väl bevarad, exklusiv hemlighet.

Kaolin hittades först i kinesiska Kao- ling, den höga kullen. Fyndigheten gav namnet till den vita leran med den magiska egenskapen att bli lätt genomskinlig efter bränning om den blandades med petuntse, en sten liknande fältspat. Den kinesiska stad som är centrum för porslinstillverkning heter Jingdezhen, också känt som Kingtehchen eller Fowliang. Där har porslin producerats sedan Handynastin. Den förste som tog med sig ett porslinsföremål därifrån till Europa sägs ha varit Marco Polo.

Keramikern Edmund de Waal följer i Den vita vägen – En berättelse om porslinets historia och själ porslinets väg från Kina till Europa, litet på samma sätt som han följde en samling netsuke, prydnader i den traditionella japanska mansdräkten, i sin bästsäljare Haren med bärnstensögon. Den vita vägen betecknar vägen från Kina – där porslinet alltså uppfanns – till 1600-talets Frankrike och 1700-talets Tyskland, för att mynna ut i 1800-talets England, med en avstickare till USA.

Men lika mycket är det en bok om Edmund de Waal själv, hans påfrestande resor, hans kaffebegär, hans irritabilitet, hans filosofi om kärlet, om volymen och om form och yta. Sist men inte minst handlar det som sagt om den vita färgen. Under resan umgås de Waal på likställd fot med kejsaren av Kina, med August den starke av Sachsen, med kemister och apotekare, med mystikern Emanuel Swedenborg, med engelska entreprenörer och med Josiah Wedgwood, den framgångsrike brittiske industrialisten. Ja, de Waal smyger sig till och med upp till Heinrich Himmler och Adolf Hitler, även de hängivna porslinsälskare och samlare.

Den store mannen, gärna excentrisk och grym, är de Waals favoritkamrat på Den vita vägen. Inte ens de skickligaste hantverkare göre sig besvär som resesällskap till keramikern de Waal. Kvinnor förekommer över huvud taget inte i boken, hur många de än må ha varit som skapat dekorer med pensel i hand och fäst hänklar på te- och kaffekoppar i porslinsindustrin. En poetisk bild på en grupp fabriksarbetande småflickor, det är allt.

Tyvärr far de Waal fram med liknande oreflekterat flyt genom filosofins värld. Översättaren kan inte ha haft det lätt. Ibland är det omöjligt att veta om de Waals fantasifulla resonemang har fått en rättvis svensk språkdräkt eller om hans associationer helt enkelt är oöversättliga.

Den 14 april 1708 undertecknar August och sätter sitt sigill på en kungörelse om byggandet av en första porslinsfabrik, den första porslinsmanufakturen i väst. Jag läser kungörelsen. Det är sucken av en guldklimp som tanklöst släpps ned i en sammetsficka, den kungliga konfiskeringens erodering av allt man gör eller vet.

Sucken av en guldklimp? Tanklöst släpps? Inte sällan känner sig läsaren som en stelbent träbock som saknar nödvändig fantasi att följa med i de Waals associationsrika bildspråk och luftiga liknelser. Och ibland åker översättaren också vilse, ”a flat white” är inte en ”platt vit” utan en kaffe med mjölk, och det heter solrosfrön, inte solfrön.

Under Mao Zedongs tid producerades tusen och åter tusen av porslinsmärken och plaketter av Mao, och fortfarande görs populära porslinsstatyetter av honom i olika poser.

Men strunt i språket, vi stannar i berget och leran, vid porslinets ursprung och dess materialitet, och vid drejskivan och de heta ugnarna.

Kaolin finns inte bara i den höga kullen i sydöstra Kina, utan också i trakten av Dresden och i Cornwall. Och faktiskt också i Skåne, vid Ivösjön, där den gamla stavningen av ön i sjön gett upphov till ett för oss svenskar känt varumärke, Ifö. Till Skåne beger sig dock inte de Waal (han bryr sig inte om sanitetsporslin), utan han stannar oftast någonstans på sträckan Kina – Tyskland – Cornwall. Basen för berättelsen är fyndplatserna för den vansinnigt värdefulla vita leran. Faktum är att den var så värdefull att alkemisterna, när de misslyckats med att skapa guld, blev förlåtna av August den starke för att de trots allt lyckades skapa ”vitt guld”, det vill säga porslin.

Den historien är kanske den mest spännande i de Waals bok. Här har vi alkemisterna Johann Friedrich Böttger och Ehrenfried Walther von Tschirnhaus som kostas på hypermoderna laboratorier av kungamakten. Filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm von Leibniz kliver också in. Under ändlösa försök misslyckas de med att framställa guld. Formellt vaktar Tschirnhausen så att Böttger inte ska rymma med sina kolvar, retorter, formler och recept.

Och, genom att använda ett slags enorma, konkava speglar, som fungerar som brännglas, lyckas de smälta skärvor av kinesiskt porslin och tror sig se att det innehåller glas. Det blir starten till envetna, mödosamma och långvariga – av kungen ivrigt påhejade – försök att utröna vad det kinesiska porslinet är gjort av. Som av ett mirakel hittas en kaolinfyndighet i närheten av Dresden. Guldmakeriet läggs på hyllan. Böttger och hans fångvaktare ger inte upp och de lyckas efter många års arbete få fram något som börjar likna kinesiskt porslin. Det är hösten 1708, och det sker i en verkstad i Meissen. Nu ska det byggas en fabrik, en porslinsfabrik!

När August den starke av Sachsen beträder tronen finns sexton Mingpjäser i den kungliga samlingen. Han, som andra härskare, har lidit länge nog av la maladie de porcelaine, die Porzellankrankheit, porslinssjukan. Fabriken får namnet Meissen Manufaktur och de första föremålen stämplas 1710. När August dör 1733 äger han enligt bouppteckningen 35 798 porslinsföremål.

Ett tema i boken är porslinets symboliska värde för makten. Porslinssjukan drabbade ju fler än August den starke. Under Mao Zedongs tid producerades tusen och åter tusen av porslinsmärken och plaketter av Mao, och fortfarande görs populära porslinsstatyetter av honom i olika poser. Alltid i vitt. Och nazisterna var så besatta av porslinsfigurer att koncentrationslägerfångar fick behålla livet om de hade kunskap och artistisk förmåga att arbeta i den fabrik i Dachau som en period ersatte Meissenfabriken. Det nazityska porslinsmärket hette Allach med en signatur snarlik Meissens. Allachproduktionen utmärktes av dyrbara figurer som var släta, kraftfulla och muskulösa, gjorda att ta på och hålla i. Ofta nakna. Fäktaren, der Fechter, var mästerstycket. Porslinet var och förblev maktens material.

Klassicisten Johann Winckelmann insåg porslinets makt redan när Meissen nyss hade grundats. Slavar skeppades varje år i tiotusental över Atlanten i utbyte mot socker till de nya modedryckerna te och kaffe som serverades i två olika slags porslinskoppar för urbana européer. Medan triangelhandeln blomstrade och kolonialismen lade grunden till imperialismen skrev Winckelmann: ”Eftersom vitt är den färg som reflekterar mest ljus och sålunda är lättast att se, är en vacker kropp vackrare ju vitare den är.”

Det är den vita färgen som hyser porslinets själ, som Edmund de Waal säger.

Publicerad i Respons 2017-6