Publikmagnet som inte gick i någons ledband

Måste en levnadsteckning vara kronologiskt upplagd? Frågan inställer sig när man läser en biografi över en intressant människa vars barndom saknar konturer på grund av brist på samtida vittnesmål. Den blivande politikern Kata Dalström (född 1858) hade en orolig barndom med många uppbrott, men det är svårt att mana fram en levande bild av den lilla jäntan Maria Carlberg, hon som senare ska bli Kata Dalström. Det är först som uppstudsig och egensinnig tonåring hon blir levande. Då har hon börjat kallas Kata, efter adjektivet katig. Enligt Svenska akademiens ordbok är katig liktydigt med ”duktig, rask; manhaftig; kavat, karsk; morsk; barsk; stolt, ’stursk’, kaxig; äv.: kry, livlig”.

Föräldrarna ville fostra den unga Kata till en bildad ung kvinna i borgerskapet och hon inackorderas därför vid unga år i Örebro, en bra bit hemifrån, för att få utbildning i en ansedd flickskola. Det är där hon blir tonåring och i sina minnen skriver Kata: ”Alltför tidigt kom jag med i ’skolpojkskurtisens’ virfvel – erotik – flirt – eller hvad man vill kalla det för […] Men Gud så roligt vi hade!”

Kata blir relegerad från den fina skolan och skickas tillbaka hem. Där förälskar hon sig i en pojke från en annan samhällsklass, en arbetargrabb. Nu blir det pojken som skickas iväg, långt bort. Men det går inte lång tid innan hon blir förälskad i den mer än dubbelt så gamle ingenjören och entreprenören Gustaf Dalström som blir den 18-åriga Katas make. Sex månader senare föds dottern Ruth, som med tiden får sex småsyskon.

Det som förenar Kata Dalström som eldig ung kvinna, medelålders kringresande agitator och gammal ärrad aktivist var hennes moraliska utopism, oräddhet, beredskap för strapatser och religiositet.

Erotiken är bara en av Kata Dalströms passioner. Hennes extremt receptiva sinne är framför allt besatt av frågor kring hur samhället bör förändras, bli mer rättvist. En ständigt närvarande fråga är hur hennes alltmer radikala samhällsåskådning kan förenas med hennes religiösa tro, vilket väcker många filosofiska frågor. Men Kata Dalström använde sin energi på många områden. Familjen flyttar ofta, och fru Dalström prövar på att vara herrgårdsfru (det går åt pipan) och slår sig på författarskap (vilket går utmärkt). Men mest av allt är Kata Dalström passionerat intresserad av tankeutbyte om politik, filosofi och religion, och av att utveckla sin talande röst och skärpa sin tänkande hjärna i samhällets tjänst. 1894 ansluter hon sig till familjens förskräckelse till Socialdemokratiska arbetarpartiet och blir en av dess mest kända och aktiva agitatorer.

Det som förenar Kata Dalström som eldig ung kvinna, medelålders kringresande agitator och gammal ärrad aktivist var hennes moraliska utopism, oräddhet, beredskap för strapatser och religiositet. Hon är en radikal kristen som älskar indisk och spiritistisk mystik och gärna benämner sig buddhist. Om hennes andliga intressen var svårsmälta för den organiserade vänstern så ledde de till katastrof när hon på ålderns höst definierade sig som både bolsjevik och troende. Kombinationen åskådliggör den orädda självständighet som förefaller vara en kärna i hennes personlighet.

Författare till en ambitiös och heltäckande biografi om Kata Dalström är professorn i historia vid Örebro universitet Gunnela Björk. Hennes skildring är genomgående lättläst, roande och ofta överraskande. Björk har bearbetat ett digert källmaterial, framför allt i form av en virvlande brevström, en korrespondens som får alltmer namnkunniga adressater sedan Kata Dalström etablerat sig som politiker. Men vid sidan av sin skriftliga produktion är Kata Dalström en populär talare och skicklig retoriker och det är som agitator hon har gått till historien.

Dalström steg gärna fram som profet i sina tal. Så här eländigt är det nu, men så här vackert och ändamålsenligt ska det bli! Den tankefiguren kan ses som basen i hennes föredrag runt om i Sverige. Men Kata Dalström tycks också se sig själv som en folktribun. Hon talar gärna i folkets namn och lyfts upp av åhörarmassornas hänförelse. Det är framför allt ”landsbygdens folk” hon vänder sig till under strapatsrika resor i olika landsändar. När hon dör 1923 skriver Nya Värmland:

Det är landssorg bland Sveriges fattigfolk, i statarkojor, bruksbaracker, arbetarkaserner och skogskojor, dit dödsbudet nått. De fattiga och förtryckta känna och förstå, att nu har en av deras bästa och hängivnaste vänner och förkämpar gått ur tiden.

Gunnela Björk har gjort grundlig sökning i allehanda arkiv och sökt upp ättlingar och hembygdsmuseer på flera orter där Kata Dalström bodde. Som läsare följer man henne hela tiden tätt i hälarna. Björk refererar också en hel del forskning som berör Kata Dalströms gärning i politiken, och i någon mån den religiösa sfären. Björk väljer dock att inte diskutera forskningen och polemiserar aldrig mot andra forskare.

I det sammanhanget vill jag presentera tre invändningar som kanske lika mycket riktar sig till förlaget Historiska media som till författaren. Jag kan inte undgå tanken att biografin hade sett litet annorlunda ut med ett förlag som uppskattade Gunnela Björks professionella kunnande så att hon kunde gå i dialog med de historiker vilkas fynd hon refererar i biografin. Som det nu är omtalas visserligen en rad forskare, i allmänhet med citerade utsagor om Kata Dalström, men Gunnela Björn för ingen diskussion om forskarnas resultat. Låt mig bara ta ett exempel.

För många år sedan publicerade Björn Meidal avhandlingen Från profet till folktribun – Strindberg och Strindbergsfejden 1910–12. I den diskuterar Meidal förhållandet mellan Kata Dalström och August Strindberg, och det idégods som skilde dem åt och det som förenade dem. Till det senare hör intresset för en socialism på kristen grund, för indisk filosofi, för Emanuel Swedenborg och för Leo Tolstoj. Eftersom Strindberg och Dalström var grannar på sommarnöje i Furusund (vilket Björk beskriver) träffades de privat, och deras inflytande på varandras tänkande har diskuterats av forskarna. Denna debatt nämns dock aldrig i boken. Det finns helt klart ytterligare forskning som berör Kata Dalströms miljö och hennes inflytande i olika kretsar som inte heller berörs, vilket är synd. Här kan jag inte undgå att misstänka att inriktningen mot populärhistoria hos förlaget Historiska media har fått konsekvenser för biografins disposition.

Min andra invändning rör Gunnela Björks egen forskning. Den lyfts inte fram tillräckligt, ja faktiskt inte alls. Hennes egna bidrag till den samlade kunskapen, inte enbart om huvudpersonen, utan också om den svenska vänstern under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, försvinner osynligt in i den stora berättelsen om Kata Dalström. Det är sympatiskt på sitt sätt, men i mitt tycke onödigt. Det hade varit intressant om Gunnela Björk någonstans sammanfattade de viktigaste fynden under arbetet med boken och på vilka sätt de har förändrat den tidigare bilden av Kata Dalström och den position hon hade i intellektuella och politiska kretar.

För det tredje hade jag velat veta mer vad Kata Dalström faktiskt talade om när hon fångade publiken på olika platser under sina många föredragsturnéer. De idéhistoriska analyserna av hennes tal (som bitvis är publicerade) lyser tyvärr i stort sett med sin frånvaro. När man lägger ihop boken återstår en hel del frågor om hur Kata Dalström under olika perioder beskriver samhällsproblemen och deras lösning och vad det var i hennes framställning som gjorde henne till en av socialdemokraternas allra största publikmagneter. Däremot ger Björk välförtjänt en idéhistorisk bakgrund till att Kata ansluter sig till utbrytarpartiet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Detsamma gäller inträdet i Sveriges kommunistiska parti där hennes intellektuella självständighet förmodligen hade renderat henne en uteslutning om inte döden kommit emellan.

Dessa invändningar är inte menade att förringa att Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg är en utmärkt biografi, ett riktigt fängslande verk med en väldig arbetsinsats bakom. Biografins undertitel är väl vald. Om det var något Kata Dalström gjorde så var det att konsekvent gå sin egen väg. Intill nu saknar hon det äreminne hon förtjänar. Hennes gravsten på Norra Kyrkogården i Stockholm är svår att finna och eftermälet från de partier där hon varit medlem präglades av minst sagt blandade känslor eftersom hon aldrig gick i ledband. Det var på tiden att Kata Dalström hittade en levnadstecknare som gjorde hennes ”katighet” rättvisa!

Publicerad i Respons 2018-1