Pulsådern genom Asien och Europa

Sidenvägarna växer åter i betydelse. I dag handlar det om pipelines, nya flygplatser samt framväxande motorvägar och järnvägar. Världens ekonomiska, politiska och demografiska gravitationspunkter håller på att förskjutas österut. I Kazakstan växer nya knutpunkter mellan Öst och Väst fram, samtidigt som Europa splittras och tappar sitt ekonomiska försprång. Indiens och Kinas ekonomier har växt i decennier. Världens ryggrad genom Asien stärks nu åter och blir viktigare. I Mellanöstern håller en ny ordning på att skönjas ur askan av inbördeskrig, våldsam islamism och urskillningslös terror. Iran, backat av Putins Ryssland, kliver fram som segerherren mellan Mesopotamien och Medelhavet, medan Afghanistan – sargat av decennier av stormaktsinvasioner och inbördeskrig – sakta åter dras ner i inbördes strider och terrordåd. USA, vars stormaktsvärdighet svårt sargats av både en nyckfull och farlig pajas till president och ogenomtänkta interventioner i regionen, försöker få grepp om skeendena.

Detta är inget nytt. Dessa och intilliggande regioner i centrala Euroasien har varit omstridda och dynamiska i över två millennier. Om detta – och mycket mer – har den brittiske bysantinologen Peter Frankopan, verksam vid Oxford University, skrivit en fantastisk bok: Sidenvägarna – En ny världshistoria. Den utkom 2015 och har blivit en internationell bästsäljare och nu är den svenska översättningen här.

Till att börja med, Sidenvägarna är en läsfest. Det var länge sedan jag läste en bok som var så fascinerande och lättläst, i ordets mest positiva bemärkelse. Det är egentligen en ny ekonomisk historia, som bekräftar den gamla frasen Money makes the world go round. Sidenvägarna tillkom för att utbyta resurser. Förutom siden, slavar, pälsverk, kryddor och andra handelsvaror, förmedlades religioner, teknik och kultur över sidenvägarna, som hade sin verkliga storhetstid under mongolväldet i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Det är ingen slump att en Marco Polo kunde genomföra sin resa längs med sidenvägarna till Kina då, när mongolväldet knöt ihop världen.

Det är även en viktig poäng att konstatera att det handlar om sidenvägar, i plural. Det handlar om nätverken av handelsleder mellan Stilla havet och Medelhavet. Vissa gick norr om Kaspiska havet, andra söder om samma hav, andra norr om Svarta havet och upp mot Östersjön och så vidare. Den världshistoriska vikten av alla kulturmöten, korsbefruktningar och synergier som dessa handelsnätverk medförde kan knappast underskattas.

Personligen tror jag även att handeln både var och är ett viktigt verktyg för att föra människor samman. Som Harvardpsykologen Steven Pinker påpekar i The Better Angels of our Nature (2011) medför just handelstransaktioner att den andre blir en resurs för oss. I jägar-samlarsamhället, liksom i jordbruksekonomin och i den nomadiska boskapsekonomin, var tillvaron på det stora hela ett nollsummespel. En främlings framgång var i regel min egen motgång och vice versa. Men i handeln och varuutbytet så skapades win-win-situationer som gynnade en långsiktig tillit till den andre. Kanske kunde denna aspekt av sidenvägarna ha fördjupats av Peter Frankopan?

Han skriver sig kronologiskt genom sidenvägarna, men följer ett antal teman; religionens vägar, slavhandelns vägar, pälsvägarna och så vidare. Greppet att använda en region och ett fenomen som utgångspunkt för historisk analys är numera inte längre helt nytt, men fortfarande ett mycket fruktbart sätt att komma runt nationalstatens förbannelse som utgångspunkt för historieskrivningen.

Boken kan läsas som en kritik mot den eurocentriska världsbilden med Europa och Atlanten i centrum, men man slipper det postkoloniala frasmakeriet. Ett exempel är digerdöden. I traditionella böcker berättas i regel om när epidemin nådde Europa. Vägen hit – längs med Asiens handelsleder – berörs mer sällan. Här får man följa digerdöden genom Asien tills den nådde den euroasiatiska kontinentens glesbefolkade avkrokar i väst.

Peter Frankopan berättar rakt och osentimentalt i en brittisk tradition. I det avseendet är boken rätt traditionell med fokus på politik och ekonomi samt vad många olika statsmän sagt och tyckt i olika sammanhang. Inte många kvinnor blir det, om man är lagd åt det hållet att man vill ha balans på namnen som nämns. Men så har den historiska storpolitiken sett ut. Det är personer med namn som Alexander, Muhammed, Djingis och Osman som ritat om kartorna i Centralasien och dess grannregioner.

Sidenvägarna gick mellan Stilla havet och Medelhavet, och handeln genom denna enorma landmassa har varit världens ekonomiska motor under större delen av historien. Det skulle dröja tills efter medeltiden innan tyngdpunkten började förskjutas västerut.

Det skedde delvis i och med Christofer Columbus misslyckade seglats för att hitta en ny sidenväg, en ny rutt till alla Asiens rikedomar som de europeiska staterna länge konkurrerat om att få tillgång till. På liknande sätt handlade nazisternas krig mot Stalins Sovjetunionen – operation Barbarossa – om att få kontroll över vetefälten i Ukraina och i förlängningen handeln österut.

Dessa exempel belyser att analysverktyget ”Sidenvägarna” ibland blir ett så brett raster att det mesta kan rymmas i framställningen. Även en längre passage om sjöofficersutbildningen i Storbritannien på 1600- och 1700-talet fogar Peter Frankopan med lätthet in i narrativet – och det på både gott och ont. Vad i världshistorien har inte med fjärrhandeln (som genomgående litet otympligt kallas långdistanshandeln i översättningen) genom Asien att göra, egentligen?

Frågan om hur det relativt perifera Västeuropa och efterhand Nordvästeuropa kunde ta ledningen i världen efter medeltiden har länge diskuterats av historiker och samhällsvetare. Peter Frankopan nämner att de som bodde i dessa avkrokar helt enkelt var tvungna att anstränga sig mer än de som bodde mitt i sidenvägen – vilket gav mer avkastning på lång sikt. Kanske det. Han nämner även konkurrensen mellan en mångfald av stater – en gammal klassisk förklaring – och lägger till detta de ständiga krigen, vilket utvecklade vapenteknologin. Nåja. Jag har inga siffror på detta, men nog krigades det en hel del även i Asien under senmedeltiden och den tidigmoderna eran: Timur Lenks fälttåg, mogulernas erövringar, Perserrikets olika krig, det osmanska rikets erövringar, Kinas krig i Centralasien, Japans invasion av Korea på 1500-talet och så vidare.

En stor del av bokens sista delar handlar om Irans, Iraks och Afghanistans historia under efterkrigstiden. Det är intressant, men även här saknar man andra aspekter. Om Kinas och Indiens förehavanden och växande del av den globala ekonomin får man inte veta så mycket, inte heller om de centralasiatiska länderna. Och när det gäller skeendena i Iran, Irak och Afghanistan handlar det till stor del om vad stormakterna gjort i denna region. Den egna, inre dynamiken i regionen skriver Peter Frankopan mindre om; området blir ibland en kuliss för de främst brittiska och amerikanska interventionerna.

Jag saknar även mer detaljerade analyser av den världshandel Peter Frankopan så gärna nämner i övergripande termer, men sällan analyserar i siffror. När jag läser boken så råkar jag se en grafisk karta på den utmärkta sajten Our World in Data (www.ourworldindata.org), som sammanställs av nationalekonomen Max Roser, verksam vid Oxford University. På en världskarta har man placerat ut beräknade platser för världens ekonomiska tyngdpunkter vid ett antal tidpunkter i historien. Om man fogar ihop punkterna kronologiskt så bildas ett liggande U – tänk er att bokstaven roteras ett kvarts varv medurs. För 2 000 år sedan låg tyngdpunkten i södra Centralasien, sedan vandrade den västerut mot Nordvästeuropa, för att sedan vända österut på 1960-talet. Nu ligger tyngdpunkten åter i öst, i närheten av norra Centralasien. Denna grova men samtidigt djupt illustrativa graf summerar mycket av bokens innehåll och jag tänker att flera sådana visualiseringar av information skulle kunna ge boken ytterligare tydlighet.

De invändningar som jag rest i denna recension är främst av den karaktär som endast synnerligen tankeväckande böcker bjuder på. Författarens beläsenhet imponerar djupt.

Trots allt är Sidenvägarna en synnerligen imponerande bok. Några fula korrekturfel drar ner den svenska utgåvan – att det står 1600-talet på ett ställe när det är 600-talet som åsyftas är ju rätt illa i en historisk bok. Ska man fortsätta vara kritisk så är det till bristen på kartor. Det finns flera kartor, men de kunde ha varit mer informativa och kompletteras med fler. En annan sak är den påfallande bristen på analyser av Kinas och Indiens historia. Ta bara en sådan sak som Kinas aggressiva expansion längs med sidenvägen på 1700-talet när det dzungariska folket närapå utrotades. Sådant nämns över huvud taget inte – i stället får man kanske litet för mycket om britternas koloniala historia. Men dessa anmärkningar är egentligen bara småsaker. Skriver man ”en ny världshistoria” får man räkna med att läsarna kommer ha synpunkter på urvalet.

På omslaget till boken ser man mosaikmönstret från det fantastiska innertaket på Imammoskén vid Naqsh-e Jahantorget i Isfahan i centrala Iran. Jag läser Sidenvägarna under en resa i Iran och efter att ha stått och beundrat detta världsarvsklassade mästerverk från den safavidiska epoken, tar jag på kvällen åter upp boken för en stunds läsning. Då noterar jag på nytt detta mönster på omslaget – jag hade inte noterat omslagsbildens detaljer tidigare – och drabbas med kraft av sidenvägarnas och historiens tyngd samt närvaro i nuet. Det svindlar ett ögonblick. På samma sätt gör Peter Frankopan svindlande observationer mellan stort och smått i denna vackert formgivna tegelsten. Tidigare obskyra historiska detaljer fogas elegant in i det stora spelet om världshandelns stora pulsåder genom Asien och Europa.

De invändningar som jag rest i denna recension är främst av den karaktär som endast synnerligen tankeväckande böcker bjuder på. Författarens beläsenhet imponerar djupt. Hans driv och originella hantering av stoffet likaså. Boken är tjock och tung, men det hoppas jag inte avskräcker någon. Följ i stället med på resan längs sidenvägarna.

Publicerad i Respons 2017-6