Raderingsvåldet i den AI-drivna populismens epok 

Varför gör ni ingenting? Hur kan ni bara stå bredvid och se på medan Trump maler ner universiteten? Det är vänner i Sverige som undrar. Den senaste tiden har jag upplevt två demonstrationer på Berkeley-universitetets campus (där jag var verksam 2022–2024 och fortfarande tillbringar mycket tid även om jag sedan ett år tillbaka är knuten till Stanford University, 6 mil söderut). Demonstrationerna varnade för helt olika saker. Den första för att »AI kommer döda oss alla«, som det stod på plakaten när organisationen Stop AI dundrade in under den kanadensiske datavetaren Yoshua Bengios föreläsning. Bengio brukar, tillsammans med Geoffrey Hinton som fick Nobelpriset i fysik i höstas och Yann LeCun som är AI-chef på Meta, räknas till AI:s »gudfäder«. Den andra demonstrationen varnade för »demokratins slut« med anledning av regeringsskiftet i januari. Trots de stora orden verkar det svårt att samla betydande skaror till denna typ av protester, vilket kanske inte är så förvånande. Vi ser ju varken robotar som tar över världen eller tecken på en militärkupp. Jag vill ändå argumentera för att de här hoten – från AI respektive mot demokratin – hör ihop samt att den verkliga faran ligger i våra egna reaktioner på det som sker.

Det vi nu ser hända inom USA:s utbildningssektor är inte samma gamla byråkratiska terror som vi är vana vid. I stället föreslår jag termen raderingsvåld för denna särskilda form för destruktion. Om man vill kan man tänka på det som en statligt sanktionerad cancelkultur där individer och institutioner inte i första hand hängs ut i sociala medier, utan snarare får sina verksamheter nedlagda och sina anslag indragna. Men framför allt riskerar raderingsvåldet att leda till att statligt påbjudna beteenden internaliseras – och i förlängningen till självcensur.

Om man vill kan man tänka på det som en statligt sanktionerad cancelkultur där individer och institutioner inte i första hand hängs ut i sociala medier, utan snarare får sina verksamheter nedlagda och sina anslag indragna.

Vi är alla mer eller mindre bekanta med byråkratiskt våld av det traditionella snittet: vindlande administrativa apparater som ingen kan överblicka eller få insyn i; ständigt växande förvaltningsprocesser utan tydliga ansvarsområden; omständliga rutiner vars avsikt och ursprung ingen kan redogöra för. Detta är nidbilder som är högst verkliga för många av oss. I The Utopia of Rules (2015) noterar antropologen David Graeber hur byråkratins praktiker fortplantar sig utåt i organisationerna med fordringar om ständiga utvärderingar och fokusgrupper. I Sverige har bland andra Mats Alvesson uppmärksammat hur inte minst utbildningssektorn bågnar under trycket av rutiner som inte hör till kärnverksamheterna. 

I USA sitter vaksamheten inför byråkratin djupare än så, inlindad som den är i den historiska självbilden. Den − vad jag kallar − AI-drivna populism som verkar i USA sedan årsskiftet har bara behövt åberopa de vanliga synderna så som nationellt svek, moraliskt förfall samt kärnfamiljens splittring och placera summan av dessa laster hos universiteten och i Washington D.C. Löftet att rensa ut denna depraverade barlast under spektakulära former har mötts av jubel. I stället för en statlig förvaltning med tydlig specialisering, professionella tjänstemän och strikt dokumentation ser vi alltså en återgång till forna tiders karismatiska styresformer. Max Webers ideal om beslutsfattande sine ira et studio (utan hat eller lidelse) är motsatsen till rådande känslopolitik. Av alla mot-slogans som jag sett de senaste åren är »Make Politics Boring Again« den som bäst fångar vad som gått förlorat.

Det vi kan observera i USA är således inte svällandet utan nedmonteringen av pappersväldet. De av oss som lärt sig att förakta byråkratin som en mekanism där individen mals ner i en kolossal papperskvarn borde, kan man tycka, välkomna en politik som kapar överdrivna byråkratiska utväxter och samtidigt sparar skattemedel. 

Tyvärr är det inte så enkelt. Avvecklingen av olika myndighetsorgan bereder i själva verket väg för ett våld som är avsevärt mera godtyckligt än det som fanns där förut. Då talar jag inte främst om den arbiträra sållning av dokument som gjorts vid CDC (Centers for Disease Control and Prevention), den amerikanska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten och andra organ. Som Nanna Bonde Thylstrup och Richard Ovenden noterade i New York Times (11/4) apropå dessa åtgärder borde vi oroa oss mindre för rätten att bli bortglömda – som det talats så flitigt om sedan den nya EU-lagen på detta tema från 2014 – och i stället börja kräva allmänhetens rätt att minnas. 

Jag håller med om att ordnad arkivvård har betydelse för rättsstatens legitimitet. Men här jag vill tala om andra former av radering.

Raderingsvåldets första steg: institutionell utplåning. När myndigheter läggs ner på kort tid och i stor skala måste de ersättas av någonting annat. Här har alliansen mellan USA:s regering och tech-bolagen haft instrumentell betydelse. Med hjälp av effektiviseringsmyndigheten DOGE (Department of Government Efficiency) har Trump skurit bort de delar av staten som varken passar hans nationalistiska agenda eller hans förtrogna i den kristna högern, medan Elon Musk har fått en testplattform för sina AI-produkter. Den senaste tidens offentliga uppgörelse mellan dessa tuppar spelar mindre roll för den generella utveckling som DOGE förkroppsligar. De delar en raderingsiver, fast på delvis olika grund. För Trump består staten av tröttsamma bromsklossar som individen måste bekämpa på vägen mot materiell rikedom. För Musk, som för övrigt tjänar stora pengar på statliga kontrakt, är arbetare och tjänstemän utbytbara produktionsresurser. I idealfallet kan de kan ersättas av en mjukvara som aldrig sover och som inte går med i fackförbund.

DOGE representerar två inflytelserika linjer för hur AI kan uppfattas. För det första en idé om teknik som öde, att världen står inför en oundviklig utveckling. För det andra att samma tekniks första åtgärd bör vara att ersätta människors arbete med maskiner som utför samma uppgifter till lägre kostnad. Att ingen av dessa föreställningar är naturlagar, utan speglar ett visst sätt att se på teknik och arbete, diskuteras förtjänstfullt i Matteo Pasquinellis The Eye of the Master (2023). När DOGE använt AI för att kapa kostnader hos federala institutioner har det visat sig att instrumentet är spetsigt och trubbigt på samma gång. Insatserna har redan bidragit till både beklagansvärda och skrattretande resultat. Men ambitionerna är stora. Först ska AI peka ut överflödig personal. Sedan ska AI sköta deras uppgifter – billigare. 

AI uppträder här både som motor för och motivering till en nedmontering av statsapparaten. Ett koncentrat av situationen återfinns hos GSA (General Services Administration, ungefär motsvarande Statskontoret i Sverige). Den 24 april varje år brukar de anställda ta med sina barn till jobbet. I år erbjöds i stället workshops i AI för barnen, det vill säga, utbildning i samma teknik som regeringen hoppas ska kunna ersätta deras föräldrar. Alla verkar ha glömt att Silicon Valley från början byggdes upp med hjälp av statliga medel via universitetens forskningslabb − motsättningen mellan offentlig förvaltning och digital innovation är en myt som strider mot historisk erfarenhet. Men det är en enkel berättelse att föra ut.

När myndigheter läggs ner på kort tid och i stor skala måste de ersättas av någonting annat. Här har alliansen mellan USA:s regering och tech-bolagen haft instrumentell betydelse.

Från flera håll har det föreslagits att vårens utveckling i USA bör betraktas som de första stegen mot fascism. Men den AI-drivna populism som sedan några månader kontrollerar landet har snarare libertarianska rötter. Till exempel delar Trump sin misstro mot politik som en metod för problemlösning med Silicon Valleys tech-brorsor. Med kryptovalutor och maskininlärning har de gamla visionerna om en minimal nattväktarstat fått konkreta verktyg att arbeta med. Snarare än fascismens dyrkan av staten som centralpunkt i medborgarnas liv är den här AI-drivna populismen ett projekt för att devalvera politikens betydelse för nationens existens. 

På en taktisk nivå, däremot, finns intressanta likheter mellan fascistiska styrelsesätt och den sittande amerikanska regimen. I Hannah Arendts klassiska studie av totalitarismens ursprung lyfter hon fram byråkratins roll för att skapa ett styre som dels inte verkar komma någonstans ifrån, dels motiveras utifrån teknisk nödvändighet. När jag observerar mekanismerna bakom det jag kallar för raderingsvåld känns mönstren igen. Den artificiella intelligens som förmodas ersätta de utplånade myndigheterna är knappast mer mottaglig för ansvarsutkrävande än dessa. Och överallt legitimeras insatserna med hänvisning till oundviklighet. Enligt Kristian Petrov och Patrik Möller (Respons 9/1) använder sig såväl svenska universitetsledningar som den svenska AI-kommissionen av liknande argument om teknikens ofrånkomliga bestämning av samhällets riktning. Arendts term »överflödiga människor« – individer som gjorts redundanta i den totalitära staten – har alltså en nyliberal motsvarighet i AI-bolagens affärsmodell: de som inte kan sysselsättas som maskinövervakare får medborgarlön mot att de inte stör ordningen. 

I tider som dessa menar jag att det finns skäl att omvärdera synen på byråkratin som våldsapparat. När det gråa monstret som vi lärt oss att förakta har raderats lär vi snart märka att det exekutiva godtycke som följer i dess ställe inte skapar mer utan mindre rättssäkerhet. I vår tid – detta är min poäng – går inte vägen mot det totalitära styret via en svällande statsapparat utan genom statens utplåning. Idén om det byråkratiska våldet, som så länge tjänat som tolkningsraster, behöver därför uppdateras. 

I raderingsvåldets epok är det reflexmässiga misstänkliggörandet av allt som hotar den sittande regimens världsbild alltid rätt väg att gå. Konspirationsteorierna byggs upp utifrån välbekanta teman: Folket hotas, nationen är under attack, moralen förstörs, barnen vilseleds. I Technologies of Speculation (2020), visar Sun-Ha Hong hur 1950-talets paranoida stämningar är tillbaka men nu i form av en epistemologisk normalisering. Givet hur världen framställs, menar Hong, blir det i någon mening rationellt att uppleva sig som utsatt för sammansvärjningar. 

Mot denna bakgrund kan det till exempel framstå som helt befogat att avveckla existerande forskningsprogram för att de inte har en tydlig »amerikansk« vinkel. Den senaste tiden har jag samlat på mig flera fall av detta slag, senast från ett samtal med en högt meriterad teknikhistoriker vid Stanford som fått besked om att hans forskning – vetenskapliga praktiker i 1600-talets Frankrike – anses sakna nationell relevans. 

Från min frus vän får vi höra att bokförlaget han driver kanske måste lägga ner eftersom presidenten, som det stod i mejlet han fått, inte prioriterar deras område – översatt barnlitteratur, främst från Latinamerika – och att de därför inte kan räkna med några fler statliga bidrag. Ett par dagar senare påminner en annan forskare att hennes inriktning, spatiala studier av Osmanska rikets utbredning, är mer etablerat i Kalifornien än i Istanbul. Hon är inte ensam. Sedan länge driver amerikanska universitet forskningsfronten inom många områden som endast indirekt berör inhemska förhållanden. Att tala om »nationella« intressen i fall som dessa är knappast intuitivt för någon inom akademin. Men om man ändå skulle göra det vore den uppenbara slutsatsen att sådan forskning är resultatet av mångåriga investeringar som har bidragit till de amerikanska universitetens internationella lyskraft. 

Från flera håll har det föreslagits att vårens utveckling i USA bör betraktas som de första stegen mot fascism. Men den AI-drivna populism som sedan några månader kontrollerar landet har snarare libertarianska rötter.

Raderingsvåldets andra steg: självcensur. Medan hjälporganisationer och internationella organisationer som USAID och FN anses förslösa amerikanska medel på andra länders problem, har toppuniversiteten blivit symboler för elitism, vänsterideologi och »woke«-uppfattningar. Men eftersom merparten av dessa aktörer i USA är privata går de inte att bara lägga ned. Här måste raderingsvåldet arbeta mer indirekt. I verktygslådan märks exempelvis hot om förlorade rättigheter, utmattningsstrategier, oklara direktiv, lojalitetsprövningar, smutskastning och indragna forskningsmedel. Under våren har vi bevittnat hela skalan från punktoperationer där individer förts bort av maskerade män på gatan till indragna visum till hotelser om att Harvard University har förverkat sin rätt att anta utländska studenter (hotet är tills vidare avvärjt efter domstolsprövning). Man kan undra hur lärosäten som UC Berkeley och Stanford skulle klara sig utan de tusentals toppstudenter från Kina som framöver föreslås nekas antagning.

Att flera av dessa åtgärder vidtagits trots att de har små utsikter att kunna genomföras fullt ut måste dock ses som en medveten taktik, snarare än som misstag eller slarv. Givetvis inser regeringen att aggressiva skrämselmanövrar kommer möta massivt juridiskt motstånd. Men att studenter får tillbaka sina visum och att hot dras tillbaka innebär inte att åtgärderna har varit utan verkan. Det väsentliga är att signalen går fram: titta här vad vi kan göra, om vi vill. Det är min övertygelse att avsikten inte är att totalt undergräva universitetens möjligheter att bedriva forskning eller att varaktigt kringskära deras utbytesprogram med andra länder. Det man vill uppnå är lydnad. 

Om raderingsvåldets första steg − institutionell utplåning − handlar om att tvinga specifika institutioner eller individer till lydnad, bygger det andra på att åskådarna till det första stegets tumult censurerar sig själva utan att ha blivit explicit åthutade. Det är det andra steget som är avgörande och där effekterna har potential att bli så utbredda och långvariga som avsetts. 

När DOGE drog i gång sina AI-drivna utrensningsräder hade sökorden redan etablerats i en valrörelse som pekade ut tvivelaktiga minoriteter och dekadenta eliter. Här är några ur en lång lista som dagstidningarna kom över och publicerade: »black«, »cultural competence«, »disability«, »feminism«, »historically«, »multicultural«, »Native American«, »social justice«, »transgender«, »victim«, »women«. De förbjudna orden uppmanar oss att ändra på vårt beteende, lite i taget. För vad gör individer med självbevarelsedrift i ett politiskt klimat där begreppsvalet kan få närmast existentiell betydelse? De censurerar sig själva. Det kan vara att en titel på en föreläsning eller en beskrivning av ett projekt ändras. Eller att en ansökan om forskningsmedel formuleras om lite. Lika mycket som vi oroar oss för hoten i sig borde vi därför oroa oss för våra egna reaktioner på det som ibland bara är en vagt uppfattad påtryckning.

Man blir flexibel, i förebyggande syfte. Man gör det för att behålla jobbet. Man gör det för sin institutions framtid. Man gör det för att studenterna ska ha en kurs att gå till. Ytterst handlar självcensuren om hur man beskriver sig själv och sin forskningsinriktning. Och det är här faran ligger – innebörden av våra ord blir oklar, vi blir osäkra på hur de kommer att uppfattas. Precis som termerna slutledning, förståelse och agens, till exempel, erhåller nya innebörder i AI-bolagens vokabulär, måste vi läsa våra texter med maktens glasögon för att säkerställa att vi inte bryter mot godkända lexika. Risken är faktiskt att vi börjar bete oss som AI-modeller i färd med att förutsäga nästa tecken. Det vill säga, framställningen av vårt arbete kunde lika gärna genereras av en algoritm som dels selekterar utifrån det mest sannolika, dels har finjusterats med förstärkningsinlärning utifrån en given belöning. 

Här blir det tydligt att demonstrationerna som nämndes i inledningen – mot demokratins nedmontering respektive missbruket av artificiell intelligens – hör ihop. Båda förvränger språket. Det är en smygande förstörelseprocess, ett »långsamt våld« med miljöforskaren Rob Nixons term, snarare än de omkullvälta statyer vi annars förknippar med revolutioner.

På det sättet upphör världen, som T.S. Eliot skrev i Det öde landet (1922), inte med en smäll utan med en suck. I över tio år har jag skrivit och talat om fysikprofessorns Hannes Alfvéns satir från mitten av 1960-talet om hur mänskligheten förlorar mot maskinerna, inte på grund av att AI-systemen har onda intentioner, eller några alls, utan för att det inte går att motstå löftet om förvaltningens ökade effektivitet. Detta är precis den mentalitet som DOGE företräder. Den »ideologiska« ramen för dess arbete är att ett land helst bör styras som ett företag med presidenten som verkställande direktör. Enligt den högerextreme bloggaren Curtis Yarvin navigerar Trump helt i enlighet med denna »stolta« amerikanska tradition. Invånare är produktiva eller inte, andra länder är våra motståndare, avkastningen maximeras genom »deals«. Allt är en fråga om transaktioner och vem som helst kan »få sparken«. AI-systemen avgör organisationers och individers nytta med hjälp av sökord från giftskåpet. 

Sedan är det upp till studenter och forskare om de vill vara kvar i värmen eller åka ut. Som en reaktion på de här stämningarna gör studenterna vid min institution en utställning där man får fylla i en alternativ röstsedel på vilken man lovar att ta vissa risker för att stå upp för dem som är mer utsatta. Det delas även ut små röda kort som man kan bära med sig och lämna över till ICE:s gränspoliser när de söker efter olagliga studenter på campus: »I do not wish to speak with you…«

För övrigt finns det en lång historia av att angripa studentprotester för att bringa universiteten i vanrykte hos befolkningen. Så här uttryckte sig Ronald Reagan, då guvernör i Kalifornien, apropå kritiken mot Vietnamkriget 1967: »Hur länge ska vi tolerera dessa människor, detta slödder med hänvisning till att de utnyttjar sin akademiska frihet och yttrandefrihet?« Jag hämtar citatet ur Erasing History (2024) av filosofen och fascismforskaren Jason Stanley. Stanley, själv jude med släktingar som flydde nazismen, är inte ensam om att genomskåda regeringens tal om antisemitism. Entusiasmen inom de grupper vars intressen Trump säger sig värna med sitt maktspråk är inte direkt överväldigande. Stanley bodde granne med oss i New Haven när jag var på Yale under Trumps första presidentperiod. Desillusionerad lämnar han nu USA och flyttar med sin familj till Kanada. 

Raderingsvåldet är en dimension av ett populistiskt styre som främst eftersträvar ekonomisk effektivitet. Foucaults berömda hänvisning till Benthams panoptiska fängelsemodell i Övervakning och straff (1975) diskuteras ofta i termer som gör att det väsentliga faller bort, nämligen hushållningen med resurser. Poängen var aldrig att smygtitta på interner utan att kunna sparka fångvaktaren. Om problematiska element i befolkningen eller trilskandes organ i förvaltningen kan göras existentiellt nervösa till den grad att de efterhand blir medgörliga och inordnar sig i ledet, är detta alltid att föredra, åtminstone på kort sikt. I ett längre perspektiv liknar det mer ett självskadebeteende som inte gynnar någon − rädda forskare på ängsliga institutioner producerar inte värdefull kunskap (och inte heller någon ekonomisk nytta).

Med andra ord, du är välkommen till frihetens land som forskare eller student, först behöver du bara radera alla lojaliteter som kan tänkas irritera regimen.

I en debattartikel om amerikanska universitet (Respons 25/4), lyfter Sharon Rider fram universitetens eget ansvar för det som pågår i USA. De högre lärosätena, menar hon, är exklusiva och för all del exkluderande rum där man inte gjort tillräckligt för att behålla kontakten med de breda folklagren. Dessutom har det förekommit uttryck för antisemitism i elitskolornas korridorer. Studenter har känt sig otrygga. 

Sharon Riders inlägg hör hemma i den bredare, och för många Trump-motståndare plågsamma, självspäkning som pågått sedan höstens val. Vi måste, heter det, sluta klaga på väljare som inte begriper sitt eget bästa. Vi kan inte bara fortsätta att gapa inför spektaklet som pågår i Vita huset. I ärlighetens namn, har man sagt, är det delvis vårt eget fel att många medborgare söker sig till auktoritära alternativ. Kanske har vi blivit blinda inför de olyckliga effekterna av förvisso välmenta åtgärder? Den sortens samtal behöver föras och Rider gör nytta när hon påminner om det. 

Samtidigt måste vi värna nyanserna. Jag vill helt kort lyfta fram tre saker. 

1. Rider påpekar att tilliten för amerikanska högskolor har minskat betydligt sedan 2015 samt att gruppen som anser att högre lärosäten har en negativ inverkan på landet nästan fördubblats sedan 2012. Säkert kan dessa siffror till del förklaras med att kulturkrigen utkämpats på campusområdena. Men det som framför allt hände under den perioden var att USA 2016 fick en populistisk ledning som pekade ut universiteten som plantskolor för kusternas förhatliga eliter och satte dem i motsatsställning till nation, kyrka och business. Hejar du på nationen och familjen eller på multikulturella viktigpettrar? Universiteten har mycket att fundera på, men bilden av dem som indoktrineringsanstalter för besuttna marxister har ett tydligt ursprung. 
   
   
2. Min andra kommentar gäller »woke«-frågan. Om vi beskyller högskolorna för att sakna beröringspunkter med folket måste vi komma ihåg att syftet med inkluderingsprogrammen främst har varit att underlätta för individer från marginaliserade grupper att antas till prestigeutbildningar. Det är ingen välgörenhet, har man då sagt – vi gör det för vår egen skull, för att få in nya tankar, för att berikas utifrån. Dessutom har man sagt att universiteten åtminstone i viss mån bör spegla hur nationen ser ut i övrigt. Har det gått troll i en del »woke«-initiativ? Absolut. Men grundtanken har varit att göra det som Rider efterfrågar: att närma sig samhället. Sedan måste det naturligtvis finnas utrymme för uppfattningen att arbetet utförs på fel sätt eller inte borde göras alls. Detta är ju demokratins eviga arbete. 
   
   
3. Min sista synpunkt rör makt och privilegier. Det är sant att elituniversiteten hyser en mycket liten andel av landets studenter. All högre utbildning är i någon mening elitistisk. Men till skillnad från näringslivets företrädare, konservativa toppolitiker och libertarianska lobbyister från tech-branschen, har universiteten åtminstone en teori om, och en kritik av, makt. Med andra ord: de grupper inom högskolan som Rider uppmanar att syna sina egna förmåner har i många fall ansträngt sig mer än andra för att göra just detta. För egen del tror jag inte att självrannsakan kan förhindra raderingsvåldet och den efterföljande självcensuren. Den AI-drivna populismen saknar intresse för den pluralistiska tolerans som verklig självrannsakan bör mynna ut i.

Apropå privilegier kan det vara värt att minnas att vi under våren fått en president som vid sidan av sitt ämbete säljer familjens egna meme coins och erbjuder en privat middag i tjänstebostaden som premie till högstbjudande köpare. Vid hans sida: världens rikaste man i ett scennummer med en förgylld motorsåg som gestaltar nedläggningen av utbildningsdepartementet. Givet denna kontext är det oklart för mig vad Sharon Rider avser när hon uppmanar elituniversiteten att »närma sig allmänheten«. Är det förresten en rimlig eller ens önskvärd utveckling att Yale, Harvard och Stanford blir folkliga? Vad de däremot behöver försäkra sig om, som jag ser det, är att ha breda upptagningsområden samt antagningsförfaranden som öppnar för en mångfald av perspektiv. Hur gör man detta? Till exempel genom att ta in utländska studenter samt förbättra minoriteters chanser att få tillträde. Det vill säga, precis den praxis som de redan följer och som Trumps regering har misstänkliggjort och försöker förhindra med sitt raderingsvåld.

I mitten av april satte Harvard University ner foten och sa nej till USA:s nyckfulle VD när denne krävde lydnad. Stanford, där jag jobbar, hyllade lärosätet på östkusten för motståndet. Robert Reich, juridikprofessor och arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering, kom till UC Berkeley campus och uppmanade till kamp. Uppslutningen var inte enorm, men för oss som var där kändes det på något sätt som om kraften hade återvänt. Sedan dess har dock regeringen försökt vrida åt tumskruvarna ytterligare. Ingen skattebefrielse för Harvard. Inga internationella studenter. Universitetet har svarat med att stämma staten. Resultatet? Nya hot, nya krav. I slutet av maj hade över 1000 forskningsanslag motsvarande 33 miljarder kronor strypts. Men – och detta är en annan viktig poäng – även om Trump ger upp till sist är skadan redan gjord. 7000 studenter, nästan en tredjedel av elevunderlaget, kan inte vara säkra på att få stanna. Framtida studenter och forskare ser sig om efter alternativ. Andra lärosäten, samtliga med mindre finansiella muskler och lägre status, ser om sitt hus när de ser vad giganterna utsätts för. Fakulteter sitter med sina budgetar, institutioner med sina kurser, forskare med sina projekt. I bakhuvudet har de listorna med förbjudna ord. Ovanför dem svävar självcensurens spöke. 

Nu har DOGE-generalen lämnat skutan. I vilken takt slakten fortsätter utan Musk vid rodret är oklart. Men, som sagt, skadan är redan gjord. Tjänstemän försöker lappa ihop det som återstår av instanser för bistånd och utbildning. Under tiden fortsätter protesterna mot artificiell intelligens utanför OpenAI:s huvudkontor i San Francisco. Överallt på campus har man sett anslagen: »Din utbildning är bortkastad – AI kommer att ta ditt jobb«. Den 30 juni meddelade Stanfords enhet för internationellt utbyte att samtliga visumansökningar automatiskt kommer att underkännas fram till dess att sökandes konton på sociala medier granskats. Inga konton får låsas. Med andra ord, du är välkommen till frihetens land som forskare eller student, först behöver du bara radera alla lojaliteter som kan tänkas irritera regimen. 

Hur kan raderingsvåldet motarbetas? För det första måste vi ifrågasätta myten om den förtryckande byråkratin i den AI-drivna populismens epok. Inga myndigheter alls är betydligt värre än ineffektiva myndigheter. För det andra behöver vi få stopp på den förödande och nedbrytande självcensuren. Men vägran att utplåna oss själva som studenter och forskare kräver styrka. Det viktigaste motståndet består kanske i att acceptera att världen är full av till synes motsägelsefulla drag som inte går att ordna i prydliga kategorier. Man kan protestera mot Israels sittande regering utan att vara antisemit. Man kan vara jude och kritisera Israel. Man kan demonstrera mot kriget och vara mot Hamas. Och förvisso kan man vara antisemit och använda krigsprotesterna som en förevändning för att häckla judar. Med andra ord, det finns inga enkla berättelser här. Det som behövs är en vaksamhet inför krafter som vill få oss att tro det. Vi måste uppmuntra varandra att hålla flera saker i huvudet samtidigt.

Jag tror inte att det finns tydliga skiljelinjer mellan kunskap och politik. Anti-utbildningsretoriken riskerar att leda till att yngre generationer blir så pass okunniga om det förflutna att de varken klarar av att tolka det nuvarande eller att skapa sig produktiva bilder av det kommande. I stället blir de apatiska och lätta att styra. Politiska reformer kan därför inte skiljas från kunskap om världen. Att producera sådan kunskap – genom att utmana och granska dess tillblivelse – är vad universitet sysslar med. Och eftersom populismen nu explicit attackerar villkoren för systematiskt vetande måste lärosätena agera. Det är inte aktivism. Det är den ständiga kampen mot förenklande världsbilder.

Behandlade böcker

Hannes Alfvén, Sagan om den stora datamaskinen – En vision (1966)
Hannah Arendt, The Origins of Totalitarianism (1951)
T.S. Eliot, Det öde landet [1922], övers Karins Boye, Erik Mesterton, Spektrum 1932:2, 25–44
Michel Foucault, Övervakning och straff – Fängelsets födelse [1975] (1987)
David Graeber, The Utopia of Rules – On Technology, Stupidity, and the Secret Joys of Bureaucracy (2015)
Sun-Ha Hong, Technologies of Speculation – The Limits pf Knowledge in a Data-Driven Society (2020)
Rob Nixon, Slow violence and the environmentalism of the poor (2013)
Matteo Pasquinelli, The Eye of the Master – A Social History of Artificial Intelligence (2023)
Jason Stanley, Erasing History – How Fascists Rewrite the Past to Control the Future (2024)