Religionen föddes ur människans vittring av mysteriet

Kring sekelskiftet 1900 fanns en grupp mystiker som kallades för Flodbergskretsen. De fick sitt namn av att de de brukade träffas hemma hos lykttändaren Carl August Flodberg i hans lilla lägenhet på Själagårdsgatan i Gamla Stan i Stockholm, eller i en lokal på Köpmangatan alldeles runt hörnet. Där läste och samtalade de om kristna mystiker som Mäster Eckhart, Johannes Tauler, Thomas a Kempis, Jakob Böhme, Jean de Bernières-Louvigny, Madame Guyon, François Fénelon eller kanske Simone Weil. Med tiden kom kretsen att både växa och spridas över landet. Kontakt hölls inte minst genom brev, och den mest flitige – och kanske mest betydande – av brevskrivarna var Hjalmar Ekström från Helsingborg. Han hade utbildat sig till diakon, men efter att ha kommit på kant med kyrkans institutionella ramverk försörjde han sig i stället som skomakare. På kvällar och nätter skrev han själavårdande brev till de övriga i kretsen; brev som sedan dess tryckts i bokform, givits ut i nya upplagor och som fortsätter att locka sökare och aspirerande mystiker både inom och utanför kyrkan.

Centralt för Flodbergskretsens trosgemenskap var å ena sidan Guds outgrundliga majestät och kärlek, å andra sidan kravet på en absolut mänsklig låghet och enfald. »Du pressar nästan ned mig med din alltför stora kärlek«, formulerade en avkretsens medlemmar, Ulrika Ljungman, sin erfarenhet av det gudomliga. För att få rum med Gud i hela hans majestät var man tvungen att bli utblottad på allt annat, »så utblottad, så utblottad som en nål utan tråd«, som Flodberg uttryckte det, med en liknelse av människan som ett värdelöst bruksföremål. Inför Gud skulle man vara medveten om sin obetydlighet som det »kreatur« man var, och samtidigt vara oskyldig och enfaldig som ett litet barn – ostörd av alla de lager av bibeltolkningar som teologer genom århundraden placerat mellan individ och Gud. Genom »inkarnationens förnedring«hade Kristus öppnat en kanal av nåd, och genom att dela denna förnedring öppnade sig också frälsningens möjlighet.

Jag kommer ideligen att tänka på Flodbergskretsen då jag läser den tyske religionsfilosofen Rudolf Ottos klassiker Det heliga: Om det irrationella i det gudomligas idé och dess förhållande till det rationella i nyöversättning av Ola Sigurdson. Rudolf Otto (1869–1937) skrev ursprungligen sin bok 1917, men det är den sista upplagan från 1939 som Sigurdson överfört till svenska. Hos Otto är »kreaturskänslan« central i relation till erfarenheten av det heliga, det numinösa. Inspirerad av de tal som Friedrich Schleiermacher samlat i Om religionen (1799) intresserade sig Otto för den rena, ofiltrerade och personliga religiösa upplevelsen – snarare än för den rationalistiska metafysik och moralism som han, liksom föregångaren, menade hade profanerat religionen. Det är erfarenheten av det »heliga«, det »numinösa« – det som för människan är »helt annorlunda« – som står i centrum för Ottos religionsfilosofi.

Viktigast av begreppen är »det numinösa«, vilket Otto själv myntade ur latinets numen, som betyder ungefär gudomlig makt eller kraft. Otto slår fast att »om man från omen kan bilda ordet ominös, kan man från numen också bilda ordet numinös«. Det numinösa är religionens själva pulserande kraftcentral och kan förstås, enligt Ola Sigurdsons korta men informativa förord, som »det heliga minus det moraliska och rationella«. Religion föddes, skriver Otto suggestivt, ur människans vittring av mysteriet, ur aningen av det numinösa.

Ur skräcken inför detta majestät föddes den känsla som skulle utvecklas till vad vi i dag benämner religion.

Rudolf Otto skrev sin bok i en tid då det fanns ett starkt intresse för religionsmystik, och man kan förstå både hans teologi och den i Sverige samtidigt verksamma Flodbergskretsen (liksom många andra mystika och esoteriska sällskap vid denna tidpunkt) som en reaktion på såväl samtidens starka rationalitets- och förnuftstro, som på den därmed följande uppvärderingen av människan som världens mått och mall. Otto och Flodberg var fortfarande under inflytande av romantikens människosyn, men befann sig också i början av den epok som senare skulle komma att kallas antropocen.Det är denna era som inte bara sätter den rationella människan i centrum för världens skeenden, utan också ser henne som den kraft som styr de geologiska förloppen.

Mystiken och den »kreaturskänsla« som den mystiska erfarenheten framkallarvar, sedd i relation till den moderna utvecklingen, en subversiv strömning som detroniserade människan och skuffade undan henne som en ytterst obetydlig del i något oändligt mycket större. Det är en skrämmande, ödslig erfarenhet som inom sig bär på sin egen lösning. Ur skräcken inför detta majestät föddes den känsla som skulle utvecklas till vad vi i dag benämner religion, menade Otto.

Den religiösa känslan väcks av en personlig erfarenhet av det gudomliga – en erfarenhet som enligt Otto samtidigt är direkt, omvälvande och outsäglig, ja oförståelig, då det rör sig om något som ligger bortom vad våra sinnen kan greppa och vårt språk beskriva. Det numinösa är med Ottos ord »das ganz Andere«, det i förhållande till oss människor helt annorlunda. Det är till sin karaktär mysteriöst; ett mysterium som samtidigt skrämmer och fascinerar – stöter bort och lockar till sig.

Trots denna centrala övertygelse om det numinösas outgrundlighet och Ottos uppvärdering av det irrationella, består Det heliga av en serie kapitel där han ändå på ett systematiskt sätt försöker begreppsliggöra det numinösa och fenomenologiskt fånga den mystika upplevelsens genealogi och uttryck. Det rör sig om korta och kärnfulla kapitel med rubriker som »3. ›Kreaturskänslan‹ som reflex av självkänslans numinösa objektskänsla (aspekter av det numinösa I)«. Det är inte minst i avsnitten om just kreaturskänslan som jag kommer att tänka på den svenska Flodbergskretsen och en religionsmystik som i dag känns både främmande och fascinerande.

Otto definierar kreaturskänslan som »känslan hos det skapade som sjunker ned i sitt eget intet och förgås inför det som står över allt skapat«. Liksom den samtida Flodbergskretsen menade Otto att modern, rationalistisk teologi inte bara systematiserat och moraliserat sönder den mystika kittling som utgör religionens själva kärna, utan även att den moderna människan förlorat sig i hybris. Det numinösas milda och tröstande sidor hade kommit att överskugga de skrämmande och majestätiska dimensioner som i begynnelsen väckt den bävan hos »den primitiva människan« som är själva religionens ursprung. Därmed har inte bara något av religionens väsen gått förlorat, menade Otto, utan även något väsentligt av det som det innebär att vara människa. Han citerar Goethes Faust:

Att vara mänsklig är att kunna bäva.
Gör världen känslan till en sällsynt vara,
vi skakas likväl av det vidunderliga.

Otto menade att erfarenheten av det numinösa till sitt väsen är irrationell och outsäglig. Det rör känslans, inte förnuftets fakultet. Det irrationella är en »hemlighetsfull och dunkel sfär som inte undandrar sig vår känsla men väl vårt begreppsliga tänkande« – det är alltså möjligt att erfara, men inte att begreppsliggöra eller klä i ord.

Trots detta har mystikforskare i Ottos, men även religionspsykologen William James, efterföljd ständigt försökt studera denna outsägliga religiösa erfarenhet, trots att den per definition undandrar sig alla våra försök till kategoriseringar. Och liksom Otto har de fått nöja sig med att studera de olika sätt mystiker genom tiderna ändå försökt sätta sina erfarenheter på pränt. Det är inte minst därför det än i dag är ett nöje att läsa Rudolf Otto. Genomgående ställer Det heliga oss inför poetiska, teologiska och filosofiska försök att utsäga det outsägliga. I bokens senare kapitel diskuterar han även andra uttryck än litteraturens, som det kinesiska landskapsmåleriets eller den gotiska arkitekturens möjligheter att framkalla känslan för det numinösa i oss. Dem läser man med stor behållning.

Det är inte minst därför det än i dag är ett nöje att läsa Rudolf Otto.

Rudolf Otto var verksam som teolog och religionshistoriker och hans bok var ett försök att inom religionsfilosofiska ramar belysa ett fenomen som enligt hans egen definition alltså undandrar sig just alla sådana försök. När han läses i Ola Sigurdsons nyöversättning framstår han i stället främst som en mystiker i egen rätt. Och det är kanske som en mystik traktat, en rapport om erfarenheter av det numinösa, snarare än som ett vetenskapligt arbete, som Rudolf Ottos Det heliga bör läsas i dag. Lika väl som mystikern Hjalmar Ekströms själavårdande brev, rikligt smyckade med citat från Louvigny, Eckhart och Weil, lockar nya sökare, kan Ottos lika generöst smyckade bok göra det.