Andlighet bortom det religiösa

I ett av koren i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala hänger ett porträtt av Nathan Söderblom (1866–1931). På den stora oljemålningen påminner ärkebiskopen om en medeltida kung, klädd i den mässhake han bar i samband med det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 och med en gyllene kräkla i handen. Tavlan är också placerad så att man som betraktare känner sig liten när man vänder blicken upp mot den och tvingas ta några steg tillbaka för att verkligen kunna se ärkebiskopen och alla hans regalier. I ramens nederkant, unge­fär i ansiktshöjd, läser man en devis i guldtext, hämtad ur 2 Korintierbrevet 1:24: »Icke som om vi vore herrar över eder tro, fastmera äro vi medarbetare till att bereda eder glädje.« 

Det är en fantastisk illustration av den märkliga dubbelhet som finns inneboende i den svenska folkkyrkoidén. Ärke­biskopen, kyrkans högsta företrädare, må se ut som en regent – men han är blott församlingens tjänare. Det är inte hans uppdrag att diktera folkets tro; i stället ska han leda en kyrka öppen för alla att bli saliga på sin egen fason. Söderblom ledde en statskyrka som alla svenska medborgare per automatik föddes in i och fick lämna endast på villkor att de gick med i ett annat av staten godkänt trossamfund – men också en kyrka som inte ställde krav på medlemmarnas trosföreställningar eller deltagande. 

Med i axelremsväskan under mitt besök i Helga Trefaldighet hade jag Friedrich Schleiermachers bok Om religionen − Fem tal från 1799 i översättning av Ola Sigurdson, professor i systematisk teologi vid Oslo universitet. På något sätt tänker jag att de hänger ihop: Schleiermachers bok, folkkyrkan och ärkebiskopen med den ödmjukt inbjudande devisen.

Men vad som sannolikt är Schleiermachers huvudargument här är just att religion – det religiösa åskådandet – är något som föregår begreppsliggörande och systematik.

Schleiermacher har kallats »1800-talets kyrkofader«. Han ingick i den berömda kretsen av tyska romantiker kring sekelskiftet 1800 och när han skrev de »tal«, som Sigurdson nu överfört till en vacker svenska, bodde han tillsammans med filosofen Friedrich Schlegel (1772–1829). Upplysningsfilosofin hade gett kyrkan rejäla tacklingar under 1700-­talet. Religionen – det att alls tro på en handlingskraftig gud, mirakel och skapelseberättelser – hade förlorat i inflytande och redan i det första talets andra stycke ger Schleiermacher uttryck för en krismedvetenhet som känns lika aktuell i dag som för 230 år sedan:

Särskilt nu är den bildade människans liv fjärran från allt som ens avlägset kan liknas vid religion. Jag vet att ni lika litet förärar gudomen i stillhet som ni besöker de övergivna templen, att det i era smakfulla våningar inte finns några andra husgudar än de visas aforismer och poeternas sånger […] Det har lyckats er att göra det jordiska livet så rikt och mångsidigt att ni inte längre behöver evigheten.

Men Schleiermacher argumenterade för att religionen fortfarande hade en roll att spela och hans bok är skriven som ett försvarstal riktat till »de bildade bland [religionens] föraktare«. Enligt Sigurdsons vägledande efterord var boken adresserad lika mycket till de romantiska vännerna som till de religionskritiska upplysningsfilosoferna.

Schleiermachers argumentation har haft stort inflytande. Genom att flytta religionsdiskussionen bort från belackarnas angrepp har den också indirekt präglat hur religion förstås och studeras i Sverige. För honom var religion varken kyrkans pådyvlade dogmer, teologernas metafysik eller prästernas moralism. I stället menade han att religion var »sinne och smak för det oändliga« och »en känsla av absolut beroende« inför just den oändlighet som den moderna människan trodde sig vara oberoende av. Religion var själva åskådandet av universum i dess outgrundlighet, menade han. Det var erfarenhet, personlig erfarenhet. 

I sitt efterord diskuterar Ola Sigurdson begreppet åskådande (Anschauung) omsorgsfullt. Det rör sig om något som drabbar människan, likt en plötslig svindel under stjärn­himlen – men så fort denna subjektiva erfarenhet ska kläs i ord förlorar den sin dynamiska form och kraft. Sigurdson citerar Esaias Tegnér, som inspirerad av Schleiermacher menade att teologin i förhållande till religionen är som »en dödskalle stjälpt över en lilja«. 

I sin kritik av teologer och moralister var den unge Schleiermacher minst lika vass som upplysningsfilosoferna. Men hans tal var även riktat till den egna kretsen. »Religionens väsen är varken tänkande eller handlande utan åskådande och känsla. Den vill skåda universum […] och låta sig gripas och fyllas av dess omedelbara inflytande i barnslig passivitet.« Med en sådan formulering (och många än mer elaborerade) menade han att de av hans romantiska vänner som tog avstånd från religionen, i själva verket var just religiösa i kraft av sin poetiska och filosofiska verksamhet. Det kan tyckas vara ett irriterade sätt att argumentera, som många sedermera tagit efter. Än i dag kan den som säger sig vara icke-religiös få höra ett förnumstigt: det är hen minsann visst, med hänvisning till just ett intresse för poesi, tankar på livets mening eller skogspromenader. Det är ett retoriskt grepp som minner om folkkyrkoidén – alla var liksom inkluderade i gemenskapen, vare sig de ville eller inte. 

Men vad som sannolikt är Schleiermachers huvudargument här är just att religion – det religiösa åskådandet – är något som föregår begreppsliggörande och systematik. Det är en erfarenhet varje enskild människa gör, snarare än de lärosatser, institutioner och ceremonier som sedan vuxit fram ur sådana erfarenheter. Han begreppsliggör därigenom termen religion på ett nytt sätt, och låter den beskriva allmän­mänskliga erfarenheter snarare än en specifik intellektuell aktivitet, en uppsättning försanthållanden eller vissa institutionella maktanspråk. Därigenom flyttade han också religionen utom skotthåll för de bildade belackarna. Det de kritiserade var inte själva religionen, utan endast dess mer eller mindre timliga biprodukter.

Det borgerliga julfirande som ännu präglar högtiden började ta form i Tyskland vid den tid novellen skrevs och julen skildras där som människoblivandets, det oförstörda barnasinnets och gemenskapens högtid.

I samband med publikationen av de fem talen har det Göteborgsbaserade förlaget Korpen även gett ut Friedrich Schleier­machers novell Julfirandet − Ett samtal från 1805, även den i översättning av Ola Sigurdson. Den är ingen stor läsupplevelse, snarast ett pekoral, men novellen exemplifierar hur Schleiermachers tankar kan ta sig uttryck i en faktisk situation som de flesta av oss har en relation till. Det borgerliga julfirande som ännu präglar högtiden började ta form i Tyskland vid den tid novellen skrevs och julen skildras där som människoblivandets, det oförstörda barnasinnets och gemenskapens högtid. 

»I Om religionen är riktningen mot det oändliga och inte ett kretsande kring det ändliga, medan det för Julfirandets del handlar om hur det oändliga tar plats i det ändliga«, skriver Sigurdson i sitt efterord. Högtiden betonar »kontinuiteten mellan gudamänniskan, den enskilda människan och mänskligheten«. Genom att i novellen sätta barnet i centrum anspelar Schleiermacher på evangeliernas försäkran om att himmelriket tillhör just dem. Det är en tematik vi känner igen från mystiker som Mäster Eckhart (1260–1328), som betonade idealet att vara »fattig i anden«, att vara »enfaldig« som ett barn i den bemärkelse att man har tillgång till en direkt erfarenhet av Gud obefläckad av de kategorier och begrepp man senare lär sig och sätter upp som ett filter mot upplevelserna. 

Med sitt fokus på den individuella erfarenheten låter Schleier­macher också mer som en mystiker än som den akademiska teolog han senare blev. Budskapet i denna första utgåva av Om religion är radikalt: teologin står i vägen för religionen. Denna subjektiva känsla måste ha klingat behagligt hos den blivande ärkebiskopen Söderblom, som själv utvecklade ett intresse för den religiösa mystiken, när han under sina studieår kom i kontakt med Schleiermacher. Om det nu alls var denna utgåva av talen han läste? För Schleiermacher återvände till texten flera gånger och för varje utgåva blev den lite mindre radikal. Sedan tidigare finns den tredje upplagan, från 1821, i en svensk översättning av Olof Rabenius, publicerad 1923. Det är därför mycket värdefullt att Korpen och Ola Sigurdson nu tillgängliggör det ursprungliga arbetet i svensk översättning. 

Hans teologi kan sägas passa alla dem som kallar sig ›andliga men inte religiösa‹
– de som söker en personlig relation till något större men är ointresserade av systematik och liturgi.

Söderblom var dock inte okritisk till Schleiermacher. Det var heller inte Einar Billing (1871–1939), biskopen som var den svenska folkkyrkans främste arkitekt (och under en tid dessutom kyrkoherde i just Helga Trefaldighet i Uppsala). De betonade båda Guds nåd och aktivitet framför individens upplevelse och menade att Schleiermacher blev väl antropocentrisk i sina tal. Men de anammade båda den liberala och antidogmatiska ådran hos Schleiermacher. De företrädde en kyrka som, snarare än att diktera församlingsmedlemmarnas tro, alltså stod öppen för alla oavsett art eller grad av tro. Biskopar och präster skulle inte vara herrar över församlingsmedlemmarnas smak för det oändliga, utan tjänare satta att bereda vägen till den glädje ett religiöst åskådande kunde föra med sig.

Med Sverige och folkkyrkan som exempel framstår Schleier­macher inte bara som 1800-talets kyrkofader, utan också som den »protestantiska sekularismens kyrkofader«. Hans teologi kan sägas passa alla dem som kallar sig »andliga men inte religiösa« – de som söker en personlig relation till något större men är ointresserade av systematik och liturgi. I Sverige är de ganska många. Vi beskrivs ofta som världens mest sekulariserade folk, och kanske är det just en »schleiermachersk« sekularisering det rör sig om. Endast tjugo procent svarar i dag ja på frågan om de tror på Gud, men hela åttio procent tror på en »högre makt«. Svenska folket tycks ha behållit sin tro, så länge de slipper kalla det de tror på för Gud, så länge den inte definieras av kyrkoteologin. 

Även Söderbloms ekumeniska arbete kunde finna inspiration hos Schleiermacher. Det fjärde av bokens tal har titeln »Om det sällskapliga i religionen« och kan förstås som en avgörande text för det ekumeniska ideal som genomsyrade religionsmötet i Stockholm 1925. »Om nu religionen finns till så måste den av nödvändighet vara sällskaplig«, skriver Schleiermacher. Om sann religion är en individuell erfarenhet av en delad oändlighet snarare än en systematik pålagd uppifrån finns ingen anledning till sekteristisk splittring och animositet. De olika perspektiven berikar, snarare än utmanar varandra. I talen om religionen argumenterar Schleiermacher för att ingen enskild kyrka eller individ kan äga hela sanningen; universum är för stort för det. Sanningen närmar man sig snarare i samspelet mellan olika perspektiv. 

Tanken bakom folkkyrkan var att alla skulle kunna känna sig välkomna, oavsett om eller hur de nu trodde. Man kan fråga sig hur väl det fungerat. Kyrkan blöder medlemmar och trots att de flesta svenskar tycks ha en tro på någon sorts högre makt väljer fåtalet att kalla denna makt för Gud. Även om de ändå är välkomna vänder de kyrkan ryggen. Och somliga tycker att en kyrka med allt för öppna dörrar, utan väggar och tak, förlorar sin funktion. Allt sedan folkkyrkoidealet sjö­sattes har det också funnits motreaktioner till denna liberala teologi. Under mitt besök i Helga Trefaldighet mötte jag en ung präst som skämtsamt beskrev sig som »religiös men inte andlig«. Kanske är det ett uttryck för en längtan efter religion just som motvikt till en gränslös och flyktig andlighet – en längtan efter just de strukturer och rutiner som ­Schleiermacher satte i andra eller tredje hand.

Genom att förstå religion mer som mänsklig erfarenhet än som ett utflöde från Gud, och dessutom separera religion an sich från teologi öppnade Schleiermacher också nya vägar för det som i dag kallas religionshistoriska studier.

Vilken roll Friedrich Schleiermachers tal om religionen kan ha i dagens kyrka återstår att se. Att han haft betydelse för dess utveckling råder det dock ingen tvekan om. Han har också haft en indirekt betydelse för andra akademiska discipliner. Genom att förstå religion mer som mänsklig erfarenhet än som ett utflöde från Gud, och dessutom separera religion an sich från teologi öppnade Schleiermacher också nya vägar för det som i dag kallas religionshistoriska studier. Och vem blev 1901 Uppsalas första professor i detta ämne? Jo, Nathan Söderblom.  

Om religionen är ingen lättillgänglig text, kanske har den ett huvudsakligen historiskt värde i dag. Men som den liberala protestantiska teologins urkund utgör den en viktig pusselbit för att förstå den ganska säregna svenska religiositeten. Att Schleiermachers ursprungliga, yvigt romantiska text ­efter mer än 200 år nu föreligger på svenska är en kultur­gärning och Ola Sigurdsons efterord hjälper till att öppna upp Schleiermachers text.