Populärhistoriens legitimitet

När min bok Tyrannens tid – Om Sverige under Karl XII gavs ut i augusti ifjol fick den ett mycket fint mottagande, inte bara av den läsande allmänheten, utan även av en rad historiker som har gedigna kunskaper om den period boken skildrar. Professor Dick Harrison och docent Bo Eriksson, tills nyligen redaktör för Historisk tidskrift, hör till de som recenserade den i mycket uppskattande ordalag. Boken uppmärksammades också av Augustprisets jury och av ledamöterna i det litterära samfundet De Nio, som gav mig Lotten von Kraemers pris för sakprosa efter att den hade kommit ut. Många kloka människor har alltså tyckt om boken, trots dess fel och brister – för sådana besitter den förstås, likt alla böcker som någonsin publicerats.

Uppskattningen som den rönt är givetvis rolig och tillfredsställande, inte minst eftersom jag ansträngt mig för att göra ett hederligt jobb. Jag har också försökt vara noga med att berätta vad detta är för en slags bok, och vad det inte är. Jag skriver populärhistoria, som är riktad mot den breda allmänheten och därför rör sig på en kommersiell marknad, och ägnar mig inte själv åt historisk grundforskning. Men jag är noga med att sätta mig in i aktuell forskning om de ämnen jag behandlar. I Tyrannens tid bygger därför de centrala delarna av boken på en rad avhandlingar, publicerade sedan 1990-talet och framåt. Denna inläsning har sedan kompletterats med vissa egna undersökningar i arkiven, på de områden där jag trott mig kunna hitta något som tillför det redan publicerade. Något annat än detta har jag aldrig påstått mig göra, vilket också bör vara uppenbart för den som läser bokens efterord. 

Jag skriver populärhistoria, som är riktad mot den breda allmänheten och därför rör sig på en kommersiell marknad, och ägnar mig inte själv åt historisk grundforskning.

Det är mot den bakgrunden som jag blir en aning förbryllad av den recension av min bok som publicerades i Respons 6/2021. Där skriver Oskar Sjöström, doktorand i historia samt lärare vid Försvarshögskolan, en mycket kritisk text, full av svepande angrepp på min bok. Att Sjöström inte tycker om den är förstås helt i sin ordning, man kan inte göra alla glada. Jag är också väl medveten om att det finns en grupp, i allmänhet militärhistoriskt intresserade, som har svårt för det perspektiv jag för fram. Däremot förvånar det mig att så stor del av Sjöströms recension ägnas åt att kritisera boken för att den inte är baserad på omfattande arkivstudier – vilket jag alltså aldrig påstått.

En annan av hans poänger, att boken skulle vara alltför beroende av 1800-talshistoriker som Anders Fryxell och F.F. Carlsson, måste jag också invända mot. Det är sant att jag citerar dessa författare vid några tillfällen, för att ge liv åt framställningen eller för att de väl formulerat någon tanke som jag delar. Men jag är givetvis medveten om att de skrev under 1800-talet, i ett annat kunskapsläge, och att deras verk därför i varierande grad lider av källkritiska problem. Av den anledningen förlitar jag inte enbart på dem när det gäller betydande faktauppgifter, utan citerar dem framförallt när deras uppgifter även bekräftas på annat håll. Jag skulle på liknande sätt på punkt efter punkt kunna gå igenom Sjöströms recension, som jag finner häpnadsväckande onyanserad och på flera ställen direkt missvisande. Men det skulle bara urarta till trist pennfäktning. Istället får det räcka med att säga att jag helt enkelt har svårt att känna igen min bok i hans indignerade referat av den, liksom i hans obalanserade omdöme om densamma. Som tur är tycks också de allra flesta läsare – både icke-experter och professionella historiker – ha sett något helt annat.

Magnus Västerbro är författare och journalist.

Oskar Sjöström svarar:

Magnus Västerbro är ledsen över min kritik. Det kan jag förstå eftersom den var ovanligt sträng. Det är däremot helt på sin plats och det finns inget i genmälet som påvisar motsatsen. I stället för att besvara kritiken sakligt påstås att jag är ”svepande”, ”onyanserad” och ”missvisande”. Inga av de många exempel på anakronismer, faktafel och överdrifter som jag lyfter fram i min recension blir bemötta utan förklaras undanglidande med att det skulle leda till ”trist pennfäktning”. Genom att framhålla det positiva mottagandet boken fått i andra sammanhang vill Västerbro avfärda mina invändningar som något slags militärhistoriskt särintresse. Jag vidhåller emellertid att boken på ett problematiskt sätt tolkar och bedömer det förflutna utifrån moderna värderingar och jag är för övrigt inte den ende som reagerat på den anmärkningsvärda bristen på kontextuell förståelse (se till exempel litteraturvetaren Carina Burmans recension i Fokus 1/8 2021).

Det är uppenbart att syftet med Tyrannens tid har varit att skapa ett överväldigande intryck av elände och att litteratur och exempel valts därefter. Denna selektivitet må vara tjänlig för den som vill skapa starka och kommersiellt gångbara narrativ, men bör aldrig tillåtas bli norm för sakligt grundad populärvetenskap. Här har även redaktörer, förlag och recensenter ett kollektivt professionellt ansvar att bevaka och förvalta.

Oskar Sjöström är doktorand i historia vid Stockholms universitet och verksam som lärare och forskare vid Försvarshögskolan.

Publicerad i Respons 2022-2