Såg mer till samhällets väl än till missbrukarens

Mitt under brinnande pandemi våren 2020 meddelar socialminister Lena Hallengren (S) att hon inte tänker gå vidare med Folkhälsomyndighetens experters rekommendationer. Nej, det gäller förstås inte covid-19 denna gång, det handlar i stället om förbudet mot eget bruk av narkotika. Folkhälsomyndigheten, som haft regeringens uppdrag att utreda den ökade användningen av narkotika i Sverige och de stigande dödstalen bland narkomaner, menar i sin rapport att förbudet mot det egna bruket av narkotika bör utredas – ingen vet om det faktiskt fungerar. Men varken ministern eller regeringen har ändrat uppfattning i frågan om eget bruk, säger ministern. Hallengren påpekar att det handlar om vilka signaler man sänder och hon vill definitivt inte få en hel generation av unga att tro att det är okej att ”handla, stoppa i fickan och använda narkotika”.

Misstron mot myndighetsexperter skorrar särskilt illa våren 2020, när regeringen och samma minister under hela året understrukit vikten av att lita på Folkhälsomyndigheten. Men för den som följt den svenska narkotikapolitiska debatten under senare årtionden är det inte misstron mot experter som förvånar mest, utan det faktum att Folkhälsomyndigheten genom sina förslag om en utredning bröt mot konsensus om hur svensk narkotikapolitik bör utformas. Sveriges narkotikapolitik är en av de mest restriktiva i västvärlden. Faktum är att Sverige är ett av få demokratiska länder där själva användningen av narkotika straffas. När många länder i Europa och även stater i USA har växlat över till en mindre restriktiv hållning så har den svenska politiken legat fast. Det är en politik som en gång i världen framhölls som ett föredöme och som plockades fram och visades upp vid internationella jämförelser. I dag framstår den som alltmer extrem. Politik kring andra rusmedel har liberaliserats med längre öppettider för Systembolaget och fler utfärdade alkoholtillstånd, men narkotikapolitiken ligger fast. Hur hamnade Sverige här?

Många som intresserat sig för frågan skulle säga att det beror på Nils Bejerot, disputerad socialläkare men framför allt debattör. Han har ofta betraktats som den svenska narkotikapolitikens fader, och som sådan blivit både hyllad och hatad. Statsvetaren och professorn i socialt arbete Björn Johnson undersöker detta i Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken. Det är en bok som säkert kommer att bli läst av många som engagerar sig i frågan och förhoppningsvis också av dem som i dag är med och fattar beslut om framtidens narkotikapolitik. Johnsons analys är välavvägd och vi befinner oss i ett skede när det tycks möjligt att ändra inriktning på narkotikapolitiken. Då är det bra att ha historien någorlunda klart för sig. Detta är nu väl att märka inte en biografi utan en idéanalys. Den centrala frågan för Johnson, som kallar sin bok för essä, är just huruvida Bejerot kan betraktas som den svenska narkotikapolitikens fader.

På sätt och vis är det synd att det inte är en mer fullödig biografi. Nils Bejerot är nämligen väl värd en sådan, inte bara för sin roll som debattör på det narkotikapolitiska fältet, utan också som offentlig person under en tid då mycket var i rörelse. Han var, som Johnson påpekar, aldrig politiker och innehade heller aldrig positioner inom myndigheter där han kunde påverka genom beslut, men han kom att spela en viktig roll för hur svensk narkotikapolitik utformades. När han såg narkotikaanvändningen öka under 1960-talet, befarade han att samhället skulle drabbas. Således lade han allt åt sidan för att ägna sig åt det han betraktade som en av tidens viktigaste frågor. 1974 disputerade han vid Karolinska institutet på en avhandling med titeln Narkotikamissbruk och narkotikapolitik.

Johnson menar att Bejerot i viss mån kan jämföras med våra dagars invandringskritiska, populistiska debattörer. Han var dräpande, rolig och elak. Ettrig, skulle somliga säga. Hans slagkraftiga formuleringar var antagligen bättre än hans forskning, som med åren visat sig inte hålla måttet. Bejerot var på många sätt en bråkstake. Han skaffade sig ovänner – inte minst inom Socialstyrelsen, som han inte hade mycket till övers för (”ett gäng amatörer”!). Han grälade med forna vänner inom den socialistiska vänstern, där han tidigare varit engagerad och tvekade inte att chikanera sina motståndare. Han var en entusiasmerande person, startade föreningar som Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och drog tusentals åhörare på återkommande föreläsningar på polisutbildningar. Dessutom har han en dramatisk familjehistoria. Nils Bejerot avled 1988. Ett år tidigare hade hans privata bibliotek och arkiv med såväl böcker som tidningsklipp, korrespondens och arbetsmaterial, brunnit ner till grunden. Bejerot själv var övertygad om att branden var ett attentat mot honom som narkotikapolitisk debattör. Polisen fann inga bevis för det, men också detta säger något om Bejerot som person.

Nils Bejerot förtjänar kort sagt en biografi i vilken såväl hans person som tiden och tidsandan kommer mer till sin rätt. Men det är inte det som Björn Johnson haft för avsikt att skriva. Här är det i stället frågan om Bejerots inverkan på dagens politik som står i centrum: Är Nils Bejerot den svenska narkotikapolitikens fader?

Nja, är kortfattat det ganska typiskt akademiska svar som Johnson ger. Jo, visst, var Bejerot en av dem som länge och mest intensivt stred för att omvandla den trevande och liberala narkotikapolitiken under 1960-talet i en mer restriktiv riktning, i vilken nolltolerans och kontroll stod i centrum. Detta var i linje med hans övertygelse om att narkotikamissbruket de facto smittade och att narkotikaanvändning därmed (precis som tuberkulos och syfilis) hotade hela samhället och inte bara de drabbade narkomanerna. Först under 1980-talet blev detta politik, bland annat till följd av att borgerliga politiker som Bengt Westerberg lyssnade till Bejerot. 1988 blev det i lag förbjudet att bruka narkotika och med det ökade också polisens möjligheter att ingripa mot narkomaner. De möjligheterna utvidgades ytterligare under 1990-talet.

Den del av Bejerots narkotikapolitiska visioner som rörde vården av narkomaner fick emellertid aldrig riktigt genomslag, även om Hasselakollektivet inspirerades av hans tankar och Bejerot själv länge hyllade Hasselas idéer om en förhållandevis auktoritär vård. Bejerot var en stark förespråkare av tvingande vård – även om det inte nödvändigtvis handlade om inlåsning. I likhet med många av 1900-talets tidiga rusmedelsdebattörer trodde han inte att missbrukare skulle gå att vårda utan tvång av olika slag. De nya lagar som kom under 1970- och 1980-talet gjorde honom besviken. I likhet med äldre tiders tvångsvårdsförespråkare såg han snarare till samhällets väl och ve än till missbrukarnas. Bejerot kunde således hävda att för att skydda samhället borde vissa så kallade kroniker isoleras (för evig tid?) på skärgårdsöar eller i obygden och förses med droger. Narkomaner som ännu inte blivit sådana kroniker borde tvingas att läras om, ”återuppfostras”, till ett nytt sätt att leva. Han hyllade nykterhetsnämndernas arbete, där också olika former av social kontroll kunde användas. Bejerot var dock aldrig, vilket ibland hävdas, någon som ställde sig negativ till rena sprutor. Han såg gärna att sprutor delades ut receptfritt. På ålderns höst menade han att metadon kunde vara en del av en behandling, eftersom det kunde ses som ett sätt att stoppa en annan farsot, nämligen hiv.

Johnson ger inte ett tydligt svar på varför vissa delar av Bejerots visioner fick fäste och andra inte, men analysen ger en fingervisning om det. När det gäller nolltoleransen, kontrollpolitiken och skiftet från att fokusera på knarklangarna (utbudssidan) till pundarna själva, det vill säga efterfrågan, simmade Bejerot så att säga med strömmen. Även om det tog tid att vända politiken från 1960-talets liberala politik till 1980-talets restriktiva, i vilken själva brukandet av narkotika blev kriminaliserat, var Bejerots åsikter i takt med tiden. 1960-talets legalförskrivning (1965–1967), under vilken läkare i Stockholm på försök skrev ut de droger som deras patienter (grava missbrukare) ville ha, slutade med att en ung kvinna dog av en överdos. Tanken från den behandlande läkaren var att fri tillgång skulle göra att patienterna så att säga tröttnade på drogen.

Bejerot var med rätta kritisk till detta, bland annat eftersom han menade att missbruket skulle spridas i en vidare krets och hota hela samhället. Senare forskning har visat att Bejerots analys av spridning till följd av legalförskrivningen var felaktig, men blev trots det en etablerad sanning, som bar fram Bejerot i debatten. Intresset för legalförskrivningar var dött och många – inte bara Bejerot – vände sig under 1970-talet mot det tidigare årtiondets mest liberala tendenser. Bejerot avfärdade den drogliberala vänstern som popradikal och ultraliberal. Han förespråkade mer kontroll och eget ansvar, budskap som sakta men säkert gick hem. Ett exempel på omsvängningen i samhället i övrigt mot en mindre frisläppt era, är ju mellanölet som slutade säljas 1977.

Bejerot var däremot inte i takt med tiden när det gäller synen på tvångsvård. Här präglades både 1960- och 1970-talet av det tidigare seklets delvis dystra erfarenheter av tvångsvård och anstaltsvård. Att som Bejerot tala sig varm för tvångsvård och föreslå att narkomaner skulle isoleras i obygden under så lång tid som ett halvår, föll inte väl ut. Bejerot låg, som Johnson konstaterar, i ständig fejd med Socialstyrelsen som vid denna tid hade ansvar för den frivilliga vården. Han var illa sedd av många som arbetade inom den narkomanvård som växte fram under 1970-talet, där avståndstagandet till tidigare decenniers vård stod i centrum.

Björn Johnson beskriver översiktligt den svenska narkotikapolitiken som bestående av sex delar. Det handlar om en faktisk vision om ett narkotikafritt samhälle, om att alla illegala droger bör betraktas som lika farliga, en långtgående kriminalisering med höga straffsatser där fängelse sedan 1993 faktiskt kan ges också för eget bruk, ett fokus på förebyggande och informativa insatser, vård i framför allt sociala myndigheter samt slutligen en allmän skepsis mot medicinska insatser och substitutionsbehandling. Mycket – men inte allt – var inspirerat av Bejerot, som väl snarast med Johnsons ord får ses som narkotikakontrollens och nollvisionens fader.

Fram till 1990-talet rådde i stort sett konsensus kring denna narkotikapolitik. Så är det inte längre. Också i Sverige har sprututbytesprogram och substitutsbehandlingar införts, och även om svensk narkotikapolitik fortfarande skiljer ut sig, håller något på att hända. Folkhälsomyndighetens förslag om en utredning av förbudet av eget bruk är ett tecken på det. Björn Johnsons essä om Nils Bejerot kommer således rätt i tiden och kan möjligen bidra till en ny och mer framsynt politik.

Publicerad i Respons 2021-5