Samhällsförändrare som fick utstå spott och spe

Snudd på omärkligt inträffade en revolution i Sverige för cirka femtio år sedan. Den innebar att graviditeter till följd av rent misstag i stort sett försvann, och att nästan alla barn som föddes var önskade och välkomna. Faktorerna bakom revolutionen kan härledas till tre processer. För första gången hade alla unga med sig en basal sexualkunskap från skolan. För det andra kunde kvinnor ta kontroll över sin fertilitet med p-pillret. För det tredje blev det möjligt att utan större krångel göra abort tidigt under en graviditet. Följden blev att nästan varenda litet knyte på BB numera var efterlängtat. Elise Ottesen-Jensens mantra ”Jag drömmer om den dag då alla barn föds välkomna” började besannas på ett nationellt plan. Vi tänker kanske inte så mycket på denna förändring, annat än när vi läser om länder med många föräldralösa barn. Till och med i ett rikt land som USA väntar i dag över hundra tusen barn på att bli del av en familj.

Bakom den tysta revolutionen i Sverige låg ett sekel av sexualpolitiska stridigheter och kamp mellan olika läger och opinionsbildare. Mest känd är väl Elise Ottesen-Jensen (1886–1973) som grundade RFSU 1933 och mot slutet av sitt liv blev ett respekterat namn, hedersdoktor vid Uppsala universitet och president i International Planned Parenthood Federation (IPPF). Mindre känd är kanske hennes tid som agitator och grävande journalist med avslöjande böcker som Ovälkomna barn och Könslagarnas offer om Sverige på 1920-talet. 

Men före Ottesen-Jensen fanns det en tidigare generation av pionjärer. De var sällan respekterade (annat än av ett fåtal framsynta likasinnade) utan konstant ifrågasatta. En del av dessa fick så småningom en plats i ljuset, till exempel nationalekonomen och nymalthusianen Knut Wicksell, läkaren och folkbildaren Anton Nyström eller författaren och dramatikern Frida Stéenhoff. Men det fanns också en del av första generationens pionjärer som hamnade i skuggan och inte sällan demoniserades. Dessa har sällan fått sin historia berättad och fått vänta länge på sitt offentliga erkännande. 

Ett par i den första generationen står i centrum för den innehållsrika dubbelbiografin Lust och nöd: Karin & Nils Adamsson – Sexualupplysningens pionjärer. Karin Hollman-Adamsson (1883–1958) och maken Nils Adamsson (1879–1939) hade många strängar på sina lyror, men ifrågasattes i decennier som tvivelaktiga geschäftmakare utifrån deras roll som företagare. Båda var födda under fattiga förhållanden, utom äktenskapet med det stigma det innebar. Och båda blev sensualister, aktivister, propagandister, detaljister och till mångas irritation även ekonomiskt framgångsrika. Äldre svenskar minns kondomautomaterna på väggen i offentliga lokalers toaletter med firmanamnet Nils Adamsson klatschigt textat. 

Dubbelbiografins författare, historikern Gunnela Björk, upptäckte när hon forskade inför en biografi om agitatorn Kata Dalström att Karin och Nils Adamsson kondolerade vid Dalströms begravning. Det blev upptakten till ett framgångsrikt grävande i dags- och föreningspress, priskuranter, politiska tal, småtryck och annonsbilagor. Björk fick också tillgång till Karin Hollman-Adamssons egen livsberättelse, en stomme och röd tråd i biografin. 

Det unga butiksbiträdet Karin Hollman visade tidigt höga ambitioner genom politiskt engagemang, förtroendeposter, kvällskurser efter långa arbetsdagar, och kontaktskapande med blivande inflytelserika krafter i samhället. Som tjugofemåring deltog Karin i bildandet av ett kooperativt kvinnogille på Södermalm och blev snart ”mer eller mindre uppslukad av den politiska kampen” som ledande kamrat i SSU. 

Samtidigt, i maj 1908, blev symaskinsagenten Nils Adamsson frigiven från fängelset, där han suttit fem månader för bedrägeri. Han hade goda kontakter i Västsveriges vänsterkretsar, i vilka han dryftade ”sina djärva planer på att sälja preventivmedel på postorder. Det borde vara en mer lönsam affär än att försöka sälja symaskiner till fattigt folk”, tänker Nils. Sagt och gjort hyr han på hösten 1908 en lokal i Falköping, inhandlar ett parti ”franska gummivaror” på kredit från Tyskland, döper butiken till Nyhets-Magasinet, annonserar i arbetarrörelsens tidningar och trycker sin broschyr Pris- & Lärobok för herrar och damer. 

”Ett kuvert” eller ”ett gummi” blir kodord för det nya föremål, vars egentliga namn folk undviker att ta i sin mun. En annonstext för kondomer formulerades i stället så här: 

Silvergummi, var och en inlagd i kuvert med bild, föreställande en vacker flicka i Paradisdräkt. […] Inse nyttan av dessa artiklar och skriv idag till Nyhets-Magasinet. 

De nakna damerna skulle så småningom försvinna och affärsverksamheten bli djupare förankrad i nymalthusianismen och en politisk rörelse med mottot ”Kärlek utan barn” vars främste talesman var socialisten Hinke Bergegren, som betonade individens, inte minst kvinnans, rätt till frihet, njutning och lycka. Hinke menade att färre barn skulle ge arbetarklassen högre levnadsstandard men att det även krävdes en social revolution för människans frigörelse. För offentliga yttranden av denna åsikt sattes han i fängelse inte mindre än fyra gånger. 

I målsättningen kärlek utan barn förenades även det unga paret Karin Hollman och Nils Adamsson som hade idealismen och den politiska medvetenheten gemensam, samt – inte oviktigt – erfarenhet av företagande på det praktiska planet. Snart blir Karin Hollman anställd i Nils Adamssons centralt belägna, anslående sjukvårdsaffär med stora skyltfönster i Stockholms hjärta. Den ligger i det hypermoderna Centralpalatset vid Tegelbacken och har en imponerande entré, men också en diskret bakre ingång och en separat damavdelning där Karin tar plats bakom disken. 

Karins och Nils idealism bärs av en önskan om större lycka för människor om de naturliga drifterna får uttryckas utan hämningar och rädsla för ovälkommen graviditet. Under rubriken ”Glädje, nöjen och trevnad” uttrycks detta i en av firmans broschyrer betitlad Lifsgläde och sympati i könsfrågan:

Åtrån att närmas i personlig beröring, samt att i samlag förenas med det andra könet är i sitt innersta väsen en blind naturföreteelse, en drift.

Denna formulering och andra i samma stil får till följd att sedlighetsrörelsen tar stryptag på den fria kärlekens förespråkare och riksdagen förbjuder 1910 drakoniskt dessutom all reklam för preventivmedel. Nils Adamsson har redan tidigare dömts för sårande av ”tukt och sedlighet”. Hans mål vandrar hela vägen till Högsta domstolen som ger honom två månader på Långholmen. Snart döms även Karin Hollman till två månaders fängelse, nu för brott mot ”lex Hinke” som en ny lag kallas. Den ovan citerade broschyren konfiskerades förstås. Lex Hinke förbjöd bland annat information om föremål avsedda att ”förebygga följder av könsumgänge” och kom att gälla ända till 1938. 

Under dessa 28 år verkade firma Nils Adamsson på ett veritabelt minfält. Den juridiskt baserade förföljelsen avtog successivt när gränser etablerades för vad som fick sägas och vad som inte fick sägas i reklamen. Balansgången var dock svår, likaså kampen för att få det otidsenliga informationsförbudet bortröjt. Att tala i klartext var omöjligt; annonsören Adamsson fick hoppas att läsarna förstod vinken och skrev: ”Liten familj blir inte stor om man i god tid gör sina inköp hos oss”. Som uppskattad socialdemokratisk agitator kunde Karin ta ut svängarna litet mer:

Ett folkhem i detta ords vidaste och vackraste betydelse kan dock vårt land aldrig bli förrän de klassbetonade könslagarna försvunnit. 

Hon krävde att informationsförbudet mot preventivmedel skulle avskaffas, likaså de hårda straffen för dem som av sociala omständigheter tvingats till illegal abort. I stället borde läkare få utföra abort när kvinnan befann sig i ”socialt och ekonomiskt nödläge”. 

Mot slutet av 1930-talet övertog Karin Adamsson ansvaret för firman från sin make som gick bort endast sextio år gammal. Successivt försvann de produkter i firma Nils Adamssons sortiment som kunde användas för att utföra abort, såsom sköljkannor med slang och en sond som kunde föras in i livmodern och framkalla missfall. 

När information om preventivmedel äntligen blev tillåten 1938 stod företaget redo för expansion med direktör Karin Adamsson i spetsen och sonen Sölve som disponent, och efter freden 1945 kunde familjeföretaget börja sin verkliga blomstringsperiod med filialer i många av Sveriges städer och en postorderförsäljning som numera aldrig stördes av polis och åklagare. 

Gunnela Björks spännande krönika om två betydelsefulla samhällsförändrare som fick utstå mycket spott och spe, skyggar inte för det personliga lidande som det innebar för Karin och Nils att ständigt betraktas som obskyra individer. ”Denna sida av preventivmedelshandeln låg som en slagskugga över oss i många, många år”, säger Karin i sina minnen. En liten tröst låg i det faktum att även respekterade samhällsmedborgare fanns bland kunderna och familjen Adamsson gladde sig varje gång en läkare steg över tröskeln till Nyhets-Magasinet. Men det stora stödet från etablerade makthavare uteblev och mediedreven mot ”Gummi-Adam” upphörde aldrig under hans livstid. Nils Adamsson återger bittert groteska liknelser från frikyrkliga media, som utmålade honom och hans hustru som ”ruttnande folkförförförare” brinnande av ”satanistisk åtrå att också fördärva andra”. 

Paret Adamssons utforskare och historieskrivare Gunnela Björk konkluderar på sitt lätt lakoniska sätt: Belackarna var många, men de som offentligt försvarade preventivmedelsförsäljarna var få.

Publicerad i Respons 2022-1