Samtida vittnen förstod inte vad som höll på att hända i Ryssland 1917

Få perioder i Europas historia såg så många omvälvningar som åren 1917–1919. Ryska revolutionen (både den riktiga revolutionen i februari och Lenins kupp i oktober), slutet på första världskriget, fyra imperiers sammanbrott, vågen av proklamationer av självständiga stater och till slut Versaillesfreden – alla har uppmärksammats med 100-årsjubileer i olika former under de senaste åren. 

När det gäller ryska revolutionen tog den ryske journalisten Michail Zygar, författaren till den mycket läsvärda boken Männen i Kreml – Inifrån Putins hov (svensk översättning 2017), initiativet till ett intressant digitalt projekt som kort och gott kallades ”Project1917”. Det finns fortfarande tillgängligt på nätet (”project1917.ru”). Där kan man från slutet av 1916 till början av 1918 dag för dag följa de viktigaste händelserna och utdrag ur samtida personers brev, dagböcker, memoarer, historiska dokument, artiklar med mera, som speglar tankar, kommentarer, händelser under respektive dag. Texterna lades ut successivt varje dag under 2017. 

Det är ett överväldigande rikt material, också tillgängligt på engelska. Zygar hävdar att ingen av de samtida vittnena förstod vad som höll på att ske, ingen förutsåg nästa akt i det långa dramat, allting hände oväntat. De smartaste och mest välinformerade, de bästa strategerna, var de som hade fel bara nio gånger av tio. Förutsägelser var omöjliga. 

Zygar, som också har utnyttjat materialet till att publicera en bok med titeln Imperiet måste dö (svensk översättning 2018), påpekar att året 1917 i stort sett har lämnats ifred av den pågående ryska historierevisionismen. Det finns ingen officiell linje, eftersom Kreml har svårt att spinna händelserna till sin fördel. Det är andra världskriget, inte det första, och i någon mån det ryska imperiet, som står i centrum för den ryska statens religiösa dyrkan av det förflutna.

Ögonvittnesskildringar av ryska revolutionen har givetvis publicerats tidigare. Klassikern är den amerikanske journalisten John Reeds Tio dagar som skakade världen (sv. övers 2017), som med betydande sympati skildrar oktoberrevolutionen. Andra vittnesbörd från hela 1917 finns samlade i den brittiske historikern Harvey Pitchers Witnesses of the Russian Revolution (1994). 

Men också svenska vittnen finns förstås. I serien Näringslivshistoria gav förlaget med samma namn 2019 ut en intressant liten antologi med titeln Revolution! – Svenska erfarenheter från Ryssland (redaktör Alexander Husebye). Den summerar från olika perspektiv våra vid den tiden omfattande förbindelser med Ryssland, i första hand de ekonomiska. Martin Kragh redogör för handelns snabbt växande betydelse; mellan 1910 och 1917 växte exporten till Ryssland från 4 till 9,5 procent av Sveriges totala. Närmare 150 svenska företag förlorade sina tillgångar i de sovjetiska nationaliseringarna. En regeringskommission (’’Ryska utredningskommissionen’’) uppskattade konservativt att de sammanlagda förlusterna på grund av Sovjetmaktens nationaliseringar motsvarade nästan 6 procent av Sveriges BNP 1917, och med växelkursen före revolutionen skulle siffran ha varit den tredubbla. Kragh konstaterar att ryska revolutionen förmodligen var den största enskilda episoden av påtvingade förluster för svensk ekonomi i modern tid, med konsekvenser endast jämförbara med någon av 1900-talets större finanskriser. Att ekonomiska hänsyn därför vägde tungt i utformandet av den svenska politiken gentemot Ryssland efter 1917 är inte så konstigt. 

En viktig del av de ekonomiska förbindelserna var en resursstark svensk närvaro i Ryssland, i första hand i Sankt Petersburg, med egna föreningar, kyrka och välgörenhetsorganisationer. Bengt Jangfeldt, som skrivit en fängslande bok om svenskarna i staden, skildrar i den nämnda antologin hur kolonin krympte från cirka 6 000 personer (flertalet visserligen svensktalande finländare) 1917 till några hundra 1919. Det fanns hos många av dem en viss oförmåga, trots strapatserna, att ta det nya hotet på allvar i början; man hade ju klarat sig genom många kriser de senaste decennierna, inklusive revolutionen år 1905. Men efter sommaren 1918 skärptes läget dramatiskt med den röda terrorn, och då påskyndades till slut evakueringen av kolonin. Den underlättades av ett specialavtal mellan svenska regeringen och Svearederiet. 

De flesta kända svenska personerna i staden fick lämna alla sina tillgångar. Deras personliga brev hem under dessa år skildrar med stor närhet umbärandena och farorna. Historikern Benito Peix Geldart redogör i Revolution! för rapporteringen från de svenska affärsmännen till sina hemmakontor, mestadels om ekonomiska förhållanden, men också med kommentarer till den politiska utvecklingen. Den kritiska perioden 1917 täcks till exempel av sju numrerade nyhetsbrev sända till Svenska Handelsbanken från bolaget AB Handel och Industri, författade av bolagets representant i Petrograd, Albin Herlitz. Men även rapportering från andra företag finns bevarad och Peix Geldart menar att man kan förundra sig över hur det politiska läget kunde missbedömas så grovt. Men rapportörerna var, som framgår av Zygars projekt, i gott sällskap. Företagarna var mer pragmatiska i sin syn på revolutionen än många svenska journalister och politiker som besökte Ryssland, och de såg de kaotiska förhållandena som skapades av revolutionen främst som kortsiktiga hinder för en fortsatt handel. De betraktade framtiden med en viss tillförsikt, grundad på de stora framgångarna under de närmast föregående årtiondena. 

Till denna rika bakgrund av personliga rapporter och företagsrapporter med både kommersiellt och politiskt innehåll har nu kommit ytterligare ett bidrag i form av boken Ett fruktansvärdt skräckvälde råder i Ryssland – Ryska revolutionen i svensk diplomatisk rapportering 1917–1919, författad av de tidigare medarbetarna vid svenska ambassaden i Moskva, Per Enerud och Anna Pavlenko. Boken bygger på material i UD:s arkiv, numera fritt tillgängligt på Riksarkivet i Marieberg, och utgörs huvudsakligen av rapporter, vilka Enerud under sin tid som kulturråd på ambassaden i Moskva 2017–2019 publicerade på den officiella hemsidan Swedeninrussia19171919.wordpress.com. Publiceringen skedde successivt, ungefär som i Zygars ”Project1917”. Rapporterna ligger alltjämt på nätet och kan läsas där.

Några av texterna är mycket korta, och utgivarna har bundit samman dem med vissa förklarande övergångar, delvis tyngda av en del förargliga småfel som förlaget borde ha rättat. Det bidrar till att boken blir litet av en hybrid – varken ren dokumentation eller en sammanhängande analys. En del av de bedömningar som görs förefaller tvivelaktiga, som till exempel påståendet i inledningen att den svenska rapporteringen var unik, därför att Sverige inte behövde se på bolsjevikerna ur ett geopolitiskt perspektiv. Vad som menas är väl att Sveriges representanter som icke deltagande i världskriget inte behövde tolka (eller försöka influera) varje händelse utifrån hur den kunde tänkas påverka krigets förlopp. Både ententen och Tyskland var ju direkt inblandade i de ryska inre processerna. Men att detta gjorde det möjligt för svenska diplomater att mer än andra ”från åskådarplats betrakta dramat”, som författarna skriver, är väl långtifrån klart. Det är en möjlighet, men boken undersöker inga sådana frågor. 

Det är kanske också att begära för mycket av en rapsodisk dokumentsamling att den skulle kommentera rapporterna i ett större sammanhang. Men bokens undertitel Ryska revolutionen i svensk diplomatisk rapportering 1917–1919 skulle ju kunna rymma sådana intressanta frågeställningar. Det framgår inte heller om författarna publicerat allt de funnit i arkiven eller hur urvalet gått till. Man kan anta att rapporter som kan locka en bred publik av läsare på nätet har prioriterats, vilket förstås inte är något fel. Men en utgivning av samma material i bokform gör att det ibland känns litet tunt. Vilka var de främsta intressena och perspektiven som styrde regeringen i Stockholm, och hur påverkade dessa rapporteringen från fältet? I vilken utsträckning förmådde de utsända höja blicken och se den världshistoriska omvandling man befann sig mitt i? Hur mycket förstod man egentligen av vad som höll på att ske? Antagligen lika litet som i det mycket större material som Zygars projekt redovisar.

Sådana krävande frågor har alltså boken inte ambitionen att besvara, men den har andra förtjänster. 

Det gäller framför allt rapporternas skildring av den svenska beskickningens i Petrograd – och senare det svenska generalkonsulatets i Moskva – konkreta arbete i det kaos som rådde: att bistå svenskarna och företagen, det omfattande skyddsmaktsuppdraget först åt Tyskland och senare, efter Rysslands brytning med ententemakterna, även för dess tidigare allierade England och Frankrike. Lägg därtill svenska Röda Kors-missionens omfattande hjälp till de tyska och österrikiska krigsfångarna runt om i Ryssland, vilken ledde till ryska anklagelser om kontrarevolutionär verksamhet eller spioneri för tysk räkning, och till gripande av flera av de deltagande svenskarna. 

Sverige hade vid denna tid en omfattande representation i det ryska imperiet. Vid sidan av beskickningen i Petrograd fanns ett fyrtiotal konsulat, varav cirka hälften i Finland. Chef i Petrograd var generalen Edvard Brändström, som tidigare varit militärattaché i sex år vid beskickningen i Sankt Petersburg, och som tillträdde som minister och chef för beskickningen där redan 1906. Han hade med andra ord varit på plats i över ett decennium när revolutionen bröt ut. Brändström var respekterad för sin goda kunskaper och kontakter i Ryssland, och han hade flera kvalificerade medarbetare. I Moskva visade sig den unge och nytillträdde generalkonsuln Claes Asker vara inte bara handlingskraftig utan också en god rapportör. Hans in extenso återgivna långa rapport om svenska kolonin och de hårda gatustriderna i Moskva den 9–16 november 1917 utgör en av bokens höjdpunkter. Den har samma kraft som Sven Grafströms mera utförliga skildring av ambassadens räddning av Warszawasvenskarna hösten 1939. 

I oktober 1918, när inbördeskriget brutit ut och den röda terrorn pågått i sex veckor, skriver Asker följande profetiska rader hem om de pressade bolsjevikerna: ”De för närvarande ledande männen i och omkring rådsregeringen äro beslutna att endast efter hårdnackat motstånd uppgiva makten, och de förklara oförbehållsamt, att innan detta sker, skall det föregås av ett blodbad, vars like världen aldrig skådat och aldrig skall glömma.”

Bolsjevikerna flyttade huvudstaden till Moskva i mars 1918, och där fanns inte så många diplomatiska representationer. Den nya Sovjetregeringen var inte bara internationellt isolerad utan i akut konflikt med England, Frankrike och USA, som man anklagade för att understödja socialistrevolutionärernas väpnade opposition. Stora delar av den diplomatiska kåren greps av tjekan, och bolsjevikernas representanter i utlandet utsattes också för gripanden. Lenin lämnade i början av augusti 1918 ett budskap till Claes Asker med en anhållan om att Sverige måtte överta skyddsmaktuppdraget för alla ryska undersåtar i ententeländerna. Asker skriver hem: ”Detta blir en underlig ställning. Vi hava företrätt Tysklands intressen och stå beredda att inom kort ånyo åtaga oss dem. Vi hava övertagit Amerikas, Englands och Japans intressen, och skola vi få övertaga Rysslands i utlandet.” Asker rekommenderar Stockholm att acceptera förslaget, men vad Stockholm svarade framgår inte av boken. I Moskva kunde han och hans medarbetare hjälpa till att befria arresterade franska och engelska konsuler. 

Situationen för utlänningar och diplomater fortsätter att förvärras under hösten 1918. Asker rekommenderar redan i september att Stockholm börjar förbereda en evakuering. I början av november vägras utlänningar att lämna Ryssland, men under december fullbordas evakueringen av svenskkolonin. Den oundvikliga stängningen av vår officiella representation i Ryssland närmar sig. All utsänd personal utom en kanslist lämnar landet i hemlighet eller under påhittade förevändningar för att undvika repressalier, när beskedet om utvisandet av Vatslav Vorovskij, sovjetmaktens representant i Stockholm, lämnas den 5 december. Fast från svensk sida ville man inte använda termen utvisning, och bolsjevikregeringen var angelägen om att förbindelserna inte skulle betraktas som avbrutna. Dokumenten skildrar en skickligt maskerad operation från svensk sida. Kanslisten Oscar Lundberg fick ensam stanna kvar i Moskva för att hålla skenet uppe. Efter långa förhandlingar om villkoren för Vorovskijs bevakade hemresa genom Finland kunde Lundberg till slut återvända hem.

Per Eneruds och Anna Pavlenkos bok har sitt intresse främst genom återgivandet av de utsända diplomaternas konkreta arbete och deras uppgifter på marken under de kaotiska åren 1917–1918.

Per Eneruds och Anna Pavlenkos bok har sitt intresse främst genom återgivandet av de utsända diplomaternas konkreta arbete och deras uppgifter på marken under de kaotiska åren 1917–1918. Den som letar efter hur de förmedlat förståelse till Stockholm för den långsiktiga innebörden i de revolutionära processerna blir besviken, men å andra sidan var det nog inte den uppgiften som stod i centrum, utan i vardagen gällde det att överleva och skaffa mat och bränsle och bistå landsmän och andra enligt skyddsmaktsuppdragen så gott man kunde. Ett fruktansvärdt skräckvälde råder i Ryssland är en påminnelse om vilka rikedomar som fortfarande väntar forskningen i UD:s arkiv. Den är visserligen rapsodisk och präglas av en tidigare publicering på nätet, men som smakprov är den rolig att läsa och kanske kan den stimulera till fortsatt forskning i arkiven om denna turbulenta tid. 

Mera inträngande rapportering till Stockholm skedde också på annat sätt än genom de skriftliga UD-rapporter som boken handlar om. Hjalmar Branting var en av de första västerländska politiker som besökte Petrograd efter februarirevolutionen. Han kom redan i april, före Lenin, samtalade med Kerenskij och gav denne goda råd. De svenska socialdemokraterna hade sin egen rapportör i form av journalisten Nils Lindh som reste fram och åter. När han var i Stockholm rapporterade han muntligt bland annat till Erik Palmstierna, som satt i regeringen. Palmstierna såg till att Kerenskij-regeringens representant i Sverige, den ryske ministern Konstantin Gulkevitj, också fick del av vad Lindh hade att berätta. 

Vad Palmstierna, först sjöminister och senare utrikesminister, för egen del ansåg om bolsjevikerna framgår av hans politiska dagbok Orostid. Där återger han ett samtal med just den ryske ministern Gulkevitj, daterat den 23 april 1918: 

Jag omtalade för G. att när Lenin på sin tid passerade Stockholm, fick jag nys därom och ringde upp Branting med orden: ”Du känner ju Kerenskij. Säg honom att Lenin kommer med nästa tåg och måste nedskjutas eller inspärras, när han passerar gränsen. Telegrafera till honom.” Branting skrattade och sade: ”Du är alldeles tokig; sådant gör man ej”, men jag bröt ut i telefon: ”Du är en gammaldags liberal och 80-talist, nu krävs män som våga handla!” Branting ringde av skrattande för full hals. Gulkevitj däremot förstod situationen och sade med tårar i ögonen: ”Mon cher baron, vous aviez le sort de la Russie entre vos mains!” Tänk om Branting lytt mitt råd!

Publicerad i Respons 2020-4