Skilj mellan republikanska Principer och populism

I Sverige tycks det ha utvecklats en specifik genre vars huvuduppgift är att belysa och tolka landet Frankrike. Huvudfiguren och kanske skaparen av denna genre är den numera framlidne journalisten och skribenten Knut Ståhlberg (1919–2015) som var verksam i Frankrike under mer än ett halvt sekel. Tomas Lindboms essä Slaget om Frankrike skriver klart in sig i denna ”ståhlbergska” tradition. Upphovet till genren står kanske att finna i det som Lindbom själv antyder i inledningen: sin geografiska närhet till trots karaktäriseras Frankrike av en kulturell avlägsenhet som kan te sig svårförståelig för oss svenskar. Författaren ämnar därför bringa större klarhet kring dessa olikheter, vilket i sig är ett hedervärt projekt. Under sex kapitel går han igenom olika teman som han menar karaktäriserar landet, dess utveckling och dess svårigheter. Essän bygger på personliga iakttagelser och reflektioner, intervjuer med journalister, forskare och människor i gemen samt litteratur som behandlar de frågor som Tomas Lindbom valt att fördjupa sig i. Essän blir därav intressant och flyter på även om den bitvis blir något repetitiv och spretig.

Vilka specifika drag utgör då det samtida Frankrike? Ett huvuddrag är enligt Lindbom idéernas plats i samhället och kulturen. Få är de länder där idéerna får en sådan bäring och diskuteras på ett så livligt sätt. Mycket riktigt hävdar Lindbom att citerandet och åberopandet av filosofer eller författare för att stärka sin egen tes är en självklarhet i den franska debatten. De intellektuella, levande som döda, intar en betydelsefull plats och idéerna ses som den motor som står för samhälleliga förändringar. Idéerna och ”åsiktsspannet” sträcker sig snarare över en paradgata än över en korridor.

En annan träffsäker iakttagelse Lindbom förmedlar är politikens plats i Frankrike. Han understryker hur politiska spörsmål dagligen upptar ett stort utrymme i franska medier, där både politiker, intellektuella och journalister stöter och blöter dagsaktuella ämnen. Detta drag är naturligtvis kopplat till de ovannämnda idéernas roll i samhället, men är väl värt att, som Lindbom gör, behandlas för sig. Arenan för politiken ryms dock inte bara i medier. Lindbom lyfter fram gatan som det självklara forum där den politiska kampen tar sig uttryck. Han exemplifierar med de många demonstrationer som äger rum eller med rörelsen ”Nuit debout” som samlade många människor runt Place de la République under 2016.

Gatans arena är något som delvis skrämmer regerande politiker och som har fått dem att ta tillbaka eller kraftigt revidera reformförslag. Med andra ord är denna arena en maktfaktor att räkna med och som försvårar genomförandet av reformer som anses nödvändiga. En annan dimension av gatan är de symboliska platser (Place de la République, Trocadéro etcetera) som ”yrkespolitiker” väljer att tala på och som generellt drar en stor publik. Det offentliga rummet i Frankrike inskränks inte till politiska institutioner eller till den massmediala sfären; gatans inflytande understryker om något tron på politikens kraft i Frankrike.

Lindbom presenterar de politiker som kommer att spela en viktig roll inför presidentvalet, vilket är upplysande för den svenska läsaren. Han behandlar till exempel de förändringar som det nationalpopulistiska partiet Nationella Fronten genomgått sedan dotter Le Pen tagit över partiet. Dessa förändringar går i första hand ut på att man har omorienterat den ekonomiska politiken från (ny)liberal till en nationalistisk och protektionistisk. Den alltmer liberala politiska ekonomi som den socialistiske president Hollande har byggt vidare på och som mött ett starkt motstånd från den egna väljargruppen och andra vänstersympatisörer tas upp i boken, liksom den ”klassiska” högern och dess inneboende splittringar och dess närmande till extremhögerns teman.

Ett annat typiskt drag för Frankrike är de djupgående motsättningar och konflikter som präglar samhället. Lindbom identifierar tre relevanta huvudområden som synnerligen känsliga: ekonomin, spänningen mellan folket och eliten och den nationella identiteten. Kring dessa huvudområden kopplas en rad andra konflikter såsom frågan om samhälleliga och ekonomiska reformer, statens strukturella organisering, religionens plats i samhället, la laïcité etcetera.

En återkommande tes i boken är svårigheterna för Frankrike att acceptera förändringar och att följa utvecklingen. Lindbom exemplifierar med försöken att reformera arbetsrätten, oviljan att förändra skolan till att passa det framtida yrkeslivet eller grupper med annat ursprung än det franska samt aversionen mot kapitalismen, liksom ett visst motstånd mot ekonomisk- och kulturell liberalisering. Men som Lindbom själv poängterar är Frankrike ett land där politik på ett så grundläggande plan engagerar. Frågan är då om politik skall ses som ett verktyg för samhället att anpassa sig till förändringar som ligger i tiden eller ett redskap för att motstå dem? Det är uppenbart att Lindbom fascineras av det nya och är kluven till de starka tendenser som finns i landet att motsätta sig anpassning till det rådande.

Kanske är det avsaknaden av en djupare historisk förståelse av Frankrike som gör att samtidsanalyserna ibland haltar och försvårar för Lindbom att se vilka historiska tendenser som är i rörelse. Ett exempel på en avsaknad av historie-kontextuella insikter är att Lindbom hävdar att Charles de Gaulle var en patriarkalisk, konservativ politiker och ”försvarare av ett traditionellt och vitt Frankrike”. Man undrar om han inte blandat ihop de Gaulle och Philippe Pétain. Att den förre industrialiserade och på djupet moderniserade landet, bidrog till att kvinnor blev röstberättigade och fick ökade rättigheter, tycks helt ha gått författaren förbi.

Det ligger en smula i essägenrens natur att man kan vara något friare och mer svepande och därmed undgår det något stolpiga och intetsägande, som akademiska texter ibland tangerar. Men om verklighetens komplexitet helt får stryka på foten närmar man sig stereotypen. Bristen på historisk och kontextuell förankring i Lindboms essä bidrar ibland till att försvaga komplexiteten och därmed själva analysen. Följande mening illustrerar en sådan brist: ”Staten och den traditionella franska befolkningen borde snarare erkänna att Frankrike numera är ett levande mångkulturellt land, erkänna de skilda perspektiven som nya grupper i samhället fört in och glädjas åt denna mångfald.”

Det är faktiskt svårt att avgöra vilka som utgör den ”traditionella franska befolkningen”. Landet har – då som nu – utgjorts av en heterogen befolkning. Faktum är att en sådan ”självklar sak” som ett gemensamt språk, franskan, inte talades av alla förrän in på 1900-talet. För trots att franskan varit det officiella språket i Frankrike sedan 1500-talet levde de regionala språken kvar länge och långt ifrån alla talade franska. Språket kom att bli gemensamt i och genom skolan – genom statens försorg. De regionala skillnaderna är stora och svårigheterna att få ihop delarna till en helhet karaktäriserar Frankrikes politiska historia. Landet har alltså inte sammanslutits i en enhet som berott på en språklig, etnisk och kulturell homogenitet; det är snarare staten som har skapat nationen. Det var sant under de absoluta kungarnas tid, liksom efter monarkins fall och republikens proklamerande.

Den franska mångfalden är alltså inget nytt. Republiken som politisk form är starkt centrerad kring det ”gemensamma” och drar åt det enhetliga. Därför uppfattas det avvikande i det offentliga rummet som något hotfullt för sammanhållningen. Detta krav på enhet missar Lindbom då han ser Frankrikes motstånd till det ”mångkulturella” som en konflikt mellan det traditionella och det nya. Det bör i första hand förstås som spänningen mellan principiell enhet och faktisk pluralitet. Därför blir det alldeles fel då Lindbom hävdar att man i Frankrike ser nationen som en och odelbar. Det är inte nationen som är une et indivisible, det är republiken.

Skolan har setts som en viktig del i skapandet av framtida medborgare, men Lindbom anser att ”i områden med stark invandring blir gapet mellan läroplanen och världen som ungdomarna lever i alltför stor”. Att insistera på upplysningsfilosofi eller Jean-Paul Sartres existentialism ”leder till att bibehålla eller fördjupa avståndet mellan befolkningsgrupper i samhället, i detta fall mellan invandrarfamiljer och traditionellt franska miljöer”. Dels kan man undra vad uppkopplade, nutidsorienterade tonåringar, oavsett härkomst, över huvud taget har för naturligt umgänge med filosofihistorien i dag. Dels bör man ha i åtanke att undervisningen till stor del vilar på idén om nödvändigheten att skapa gemensamma referensramar för människor som lever i skilda miljöer.

En annan viktig del i denna enhetstanke är den franska tappningen av sekularismen, la laïcité. Det är ett omstritt ämne i Frankrike i dag, men man kan säga att den vilar på tre principer: en skarp uppdelning av politiska institutioner och religiösa samfund, likhet inför lagen samt samvetsfrihet och rätten att uttrycka sina övertygelser inom lagens ramar. Tolkningen av la laïcité har även lett till att man inte får bära synliga religiösa symboler som anställd i offentlig sektor eller som elev i den statliga republikanska skolan; lagen gäller alltså inte på arbetsplatser i allmänhet, som Lindbom hävdar. Författaren kallar detta förbud ”lagarna om slöjförbud i skolorna”, men det gäller även kippan, stora kors och andra religionsmarkörer.

Lindboms analys kokar ner till att la laïcité används för att exkludera muslimer som grupp, vilket inte är en korrekt återgivning av denna princip. Det är också att förringa den infekterade historia landet haft med religionen, den katolska i synnerhet, och som än i dag präglar förhållningssättet till religioners plats i det offentliga. Det finns en ådra i Frankrike som tenderar att i religionen se något som inte bara värnar människors tro utan något som har maktanspråk som sträcker sig utöver den privata sfären. Den franska upplysningen och de följande republikerna handlade bland annat om att slita sig loss från religionens och traditionens grepp och denna ”antiklerikala” attityd är fortfarande levande.

Flera analyser av Frankrike pekar entydigt mot att landet blir alltmer nationalistiskt och främlingsfientligt. Många av Frankrikes särdrag tolkas som hat mot det främmande och som i bästa fall ett uttryck för efterblivenhet, i värsta fall för farlig nationalism. Att förstå dagens Frankrike och varför vissa frågor är så komplexa, infekterade och svårlösta, kräver att man skiljer mellan vad som härrör från till exempel republikanska principer, historiska erfarenheter eller nedärvda seder, och kryptofascistiska och populistiska traditioner. För Lindbom beror nationalismens framfart på att fransmännen inte längre känner någon stolthet över sitt land, att ekonomin utarmas och en fixering vid den nationella identiteten. Han hävdar att i dessa tider av motvilja för det främmande blir svaret ”för många människor ett återvändande till klassiska franska värderingar”. Vilka dessa klassiska värderingar är underlåter Lindbom att förtälja.

Skulle det månne vara frihet, jämlikhet och broderskap?

Publicerad i Respons 2017-2