Skräcken för ryssen som styr vår säkerhetspolitik

Rysslands militära intervention i Ukraina och annekteringen av Krimhalvön våren 2014 har väckt minnen från kalla kriget. USA och EU reagerade på den ryska aggressionen med omfattande sanktioner. I sitt anförande på säkerhetskonferensen i München i februari 2016 beskrev den ryske premiärministern Dmitrij Medvedev situationen som ett nytt kallt krig. ”Ibland blir jag förvirrad: är detta år 2016 eller 1962?”, sade Medvedev. Samma sak undrar journalisten Mattias Göransson i sin reportagebok Björnen kommer! – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Göransson är chefredaktör för tidskriften Filter och den nya boken är en uppföljning av det uppmärksammade reportaget ”Den svenska trollfabriken”. Det var en reaktion på vad han ansåg vara återkomsten av ”vanföreställningarnas anatomi” under ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014. 

Bokens titel beskriver dess syfte väl. Göransson vill upplysa läsaren om hur den så kallade pansartriangeln, ”den oheliga alliansen mellan Försvarsmakten, det militärindustriella komplexet och våra politiska och massmediala opinionsbildare”, under lång tid har lurat i den ”auktoritetstroende svenska offentligheten” att makthavarna i Kreml utgör ett stort hot mot Sverige. Boken bygger endast i liten utsträckning på den existerande forskningen om kalla kriget i Sverige, men författaren har bearbetat stora mängder av annat relevant material såsom utredningar, tidningsartiklar, sekundärlitteratur och översiktsverk, samt genomfört mycket intressanta intervjuer med samtidsvittnen.

Med undantag för förordet, det inledande och det avslutande kapitlet, samt ett teoretiskt kapitel är boken kronologiskt uppbyggd och behandlar perioderna 1946 till 2007 och från 2013 till 2017. Framställningen fungerar väl och gör boken lättläst, trots stundtals långa och detaljerade utlägg om relevanta fenomen som ubåtsljud eller olika typer av militär kapprustning. Det stora problemet med dispositionen är att de teorier som ligger till grund för Göranssons analys av den svenska rysskräcken inte presenteras förrän i kapitel åtta. Där redogör han bland annat för sociologen Robert Bartholomews forskning om rädslans påverkan på människans uppfattningsförmåga. För en mer stringent analys hade teorierna behövt introduceras tidigare och användas mer konsekvent. 

Boken inleds med berättelsen om de två fiskforskarna Håkan Westerberg och Magnus Wahlberg som under 1990-talet misslyckades med att få gehör från Försvarsmaktens experter för sina belägg för att inspelningar av ubåtsljud inte var något annat än pruttande sillar. Westerberg och Wahlberg insåg att militärernas tro på att typljudet härstammade från ubåtar inte var rationell utan handlade om ”något annat, något djupare och mer svårbemött. Den var som en religion”. Därefter vänder författaren blicken mot historien om hur denna irrationella syn på allt ryskt växte fram efter andra världskriget.

Trots att de ovan nämnda problemen med dispositionen resulterar i en ojämn framställning ska Göransson ha en eloge för sitt helhetsgrepp över sju decennier som präglats av svensk rädsla för makthavarna i Moskva. Detaljrikt skildrar han hur oron för den gamla fienden i öster spred sig från militärer till politiker och allmänheten i samband med kalla krigets uppkomst och hur kritiska röster från början tystades. Däremot saknar hans analys de djupare historiska förklaringarna. Rysskräckens framväxt inom stora delar av Sveriges politiska och militära elit har till exempel beskrivits i historikern Gunnar Åselius doktorsavhandling. Men det är inte bara här som författaren ger intryck av att inte vara fullt förtrogen med relevant forskning. För en överblick över kalla kriget hänvisar han till exempel till den amerikanske historikern John Lewis Gaddis bok The Cold War från 2005, förvisso ett gediget verk, men också ett traditionellt sådant med tydligt fokus på militär makt och beslutsfattare i Washington och Moskva. Nyare forskning, som Odd Arne Westads bok The Cold War – A World History, går tillbaka till sekelskiftet och inkluderar fler områden för att identifiera rötterna till kalla kriget och hade därmed kunnat ge ett bredare historiskt sammanhang till Göranssons bok. 

Försvarsmakten bidrog till att upprätthålla rädslan genom att sprida uppgifter om kommunistiskt sabotage via sina kontakter inom medier och andra samhällssektorer.

I boken diskuteras främst fyra typer av det ryska hotet mot Sverige. Observationer av ryska raketangrepp mot Sverige under året efter andra världskrigets slut, spionage, propaganda och subversiv kommunistisk politik samt ubåtskränkningar med den efterföljande debatten. I slutet av boken behandlas även de senaste årens diskussioner om rysk ”hybridkrigsföring”, det vill säga en kombination av olika angreppssätt som kan inkludera både militära och civila metoder. Göranssons två främsta förtjänster är att han systematiskt tar sig genom ett stort antal incidenter och belägger att ytterst få av dessa bevisligen kunnat kopplas till Sovjetunionen och Ryssland samt att han ger de många kritikerna som sällan hördes i den ofta hysteriska svenska debatten en röst. 

Även Göranssons socialpsykologiska analysansats är välvald, eftersom stora delar av den svenska debatten om ryska hot med facit i hand framstår som irrationella. Från maj till september 1946 rapporterades i hela Sverige totalt 997 incidenter, varav hela 100 klassades som potentiella raketnedslag. Berättelsen om påstådda ryska raketangrepp spreds inte bara till grannländerna utan genom rapportering från amerikanska och brittiska korrespondenter till hela världen. Men bevisläget förblev genomgående svagt, varför chefen för luftförsvarsavdelningen, major Nils Ahlgren, redan i augusti 1946 varnade för ”raketpsykos” i en intervju med TT. Andra kritiker, som Nobelprisvinnaren i fysik Manne Siegbahn och Svenska Dagbladets ledarskribent E. W. Lundgren, påpekade att den svenska fruktan för Sovjetunionen främst vilade på indicier och att Kreml saknade motiv för ett sådant agerande. Det visade sig snabbt att kritikerna hade rätt i sak. Den 10 oktober 1946 konstaterade Försvarsmakten efter en fyra månader lång utredning att det inte fanns några bevis alls för raketintrång. Men konstaterandet banade inte väg för en mer saklig samtalston, snarare tvärtom. 

Mot 1940-talets slut riktade sig rädslan snarare mot inhemska kommunister och spionage. En anledning till detta var kommunismens framfart i flera europeiska länder och Pragkuppen 1948, när de tjeckiska kommunisterna med hjälp av Sovjetunionen förvandlade landet till en enpartistat. Försvarsmakten bidrog till att upprätthålla rädslan genom att sprida uppgifter om kommunistiskt sabotage via sina kontakter inom medier och andra samhällssektorer. Framför allt Dagens Nyheter under Herbert Tingsten blev en plattform för budskapet om ett överhängande ryskt hot och behovet av ett starkt försvar. Målet var inte enbart att bemöta hot från främmande makt utan också att motverka finansminister Ernst Wigforss planer på nedskärningar i försvarsbudgeten. Delar av arbetarrörelsen gillade Försvarets initiativ till omfattande kampanjer mot kommunisthotet, trots att Tage Erlander varnade för masspsykos. Avslöjade spioner och nedskjutningen av det svenska spaningsplanet DC3 präglade 1950-talets samhällsklimat och underlättade för Försvarsmakten att vinna gehör för sin beskrivning av Sovjetunionen som ett konstant hot. Om det svenska militära samarbetet med USA och västblocket, eller landets eget spionage mot Sovjetunionen genom bland andra exilbalter, fick svenska folket veta föga. 

Med 1960-talets vänstervindar ökade polariseringen ytterligare. Den nya generationen som motsatte sig amerikansk och västerländsk imperialism gick inte att lita på. Statspolisen, som fortfarande existerade i början av decenniet, misstänkte inte bara stora delar av den nya fredsrörelsen utan även den socialdemokratiska ungdomsorganisationen Unga örnar eller andra organisationer som ansågs bidra till minskad försvarsvilja hos svenska folket. När översten Stig Wennerström blev påkommen för omfattande spionage i juni 1963 växte rädslan ytterligare. Här lades grogrunden för IB-affären. Som Göransson visar fortsatte kritiska röster att höjas – men till ingen nytta. Redaktören för sjöfolksförbundets tidning Sjömannen, Yngve Gyllin, reagerade till exempel kraftigt på de stora rubrikerna som den första allvarliga ubåtsincidenten skapade 1966: ”För de svenska militärerna är de av sjöfolket genom tiderna hatade och förbannade ubåtarna en ovärderlig tillgång.”.

När avspänningen ersattes med det så kallade andra kalla kriget med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, Reagans val till president och en ny kapprustning, nådde ryssrädslan nya höjder. Antalet observationer som inrapporterades ökade explosionsartat. Att inga handfasta bevis för fientlig ubåtskränkning lades fram hamnade i skymundan. Debatten kring ubåtskränkningarna fortsatte under hela 1980-talet och försämrade inte bara relationen med Sovjetunionen utan fick också den tidigare överenskommelsen om att hålla utrikespolitiken utanför det inrikespolitiska spelet på fall. Frågan levde ett eget liv och ”Våra misstankar är självfallet riktade mot Ryssland”, som Carl Bildt, politikern som mest av alla gjorde en karriär på frågan, uttryckte det. Ubåtsutredningen under ledning av Rolf Ekéus vid millennieskiftet pekade på att även västlig ubåtsaktivitet hade förekommit och att inga kränkningar kunde beläggas med bestämdhet. Men debatten fortsatte med oförändrad skärpa och möjliggjorde ubåtsjaktens lika spektakulära som substanslösa återkomst hösten 2014.

Boken lyckas visa hur den svenska rysskräcken under lång tid legat till grund för en ofta irrationell syn på rikets säkerhet, som ignorerade fakta och rymde oseriösa scenarion om ryska planer på att invadera Sverige, men den tesdrivande framställningen blir ibland ensidig. Sovjetisk och rysk verksamhet mot Sverige reduceras till hjärnspöken eller framställs som vanlig underrättelseverksamhet, som författaren verkar vara mindre kritisk till än motsvarande svensk verksamhet. Författarens ironiska syn på dem som enligt honom drabbats av masspsykosen uttrycker sig ibland i ett direkt nedlåtande språk. Individer som arbetade med att sprida Försvarsmaktens opinion kallas för ”kumpaner”, tidningars hållning beskrivs som att ha ”gått bananas” och Kungliga Krigsvetenskapsakademien beskrivs som ”ett slags låtsasakademisk kamratförening”. Göranssons noggranna faktagranskning och sakliga bevisföring, som visar att björnen nog inte kommer trots allt, hade klarat sig väl utan ett sådant uppskruvat tonläge. 

Publicerad i Respons 2018-5