Soppa på en spik – och likväl full av tomma kalorier

Denna biografi över Emmanuel Macron, skriven av Anne Fulda, tillhör de opus som faller dödfödda från tryckpressarna. Som läsare kan man inte undgå att undra varför den över huvud taget skrivits och hur en normalbegåvad granskare har kunnat låta den passera de krav som anständigheten föreskriver. Boken är späckad av upprepningar, som inte finns där av litterära skäl utan förmodligen på grund av en obönhörlig vilja att ”fylla” ut ett levnadsöde som just har börjat och vars tidigare skeden inte skiljer sig från en sedvanlig karriärists uppväxt och framfart. 

Hur gör man det banala till något extraordinärt? Man gör en Damernas Värld, man hänger upp sig på detaljer och smyckar raderna med superlativ. Anne Fulda använder mycken tid till att beskriva Brigitte Macrons utseende, hennes eleganta klänningar från Vuitton, hennes borgerliga look och charmerande uppträdande. Hon ägnar flera sidor åt att omtala Macrons kulturella kapital och denne som Ricoeurs (själv)utnämnde arvinge. Hon fantiserar fritt om Macrons intima möten med den älskade mormodern, eftersom de under stilla aftnar diskuterade litteratur och filosofi.

En annan anledning till irriterande upprepningar i boken beror förmodligen på att journalisten saknar empiriskt underlag. Ingen känner Macron och ingen vet egentligen något om honom, skriver hon i inledningen. Presidenten vårdar noggrant sin bild och övervakar med största omsorg att det som offentliggörs ligger inom hans egen toleransperimeter. Fulda exemplifierar med att Macron och hans hustru står Mimi Marchand nära. ”Mimi” beskrivs i Frankrike som den som håller i alla trådar när det kommer till skvallerpressen och paparazzi. En sådan kontakt är en klar fördel om man vill kontrollera sin image. Det var till exempel hon som släppte bilderna på den förre presidenten Hollandes nattliga besök hos sin älskarinna. 

Trots att Frankrike sedan länge avskaffat monarkin kvarstår ett hovsamhälle som gärna speglar sig i maktens glans och som undviker att kompromettera sig med den Högste, så länge denne besitter furstlig status. Anne Fulda tillhör uppenbarligen detta hov men eftersom all form av distans och journalistisk värdighet lyser med sin frånvaro, påminner hennes roll mer om en narrs än om en adelsdams.

Ett typiskt drag för detta genibarn är hans kapacitet att vinnlägga sig om äldre inflytelserika mäns förtroende och nycklar till maktens portar.

Biografin börjar efter ovannämnda inledning med en tämligen klibbig intervju med modern som inte kommit över att hennes son Emmanuel offentligt gjort gällande att hans främsta referens i livet är mormodern och inte hon själv. Trots denna initiala kritik lyckas Fulda få Macron att framstå som ett genibarn, en diagnos som är tämligen omhuldad i Frankrike. Macron är lysande, han räds inget, han ger sig aldrig, han är en vinnare och en obotlig charmör. Denna osedvanliga charm parad med hårt arbete banar väg för en lysande karriär och innehavet av en imponerande adressbok. Ett typiskt drag för detta genibarn är hans kapacitet att vinnlägga sig om äldre inflytelserika mäns förtroende och nycklar till maktens portar. 

Ett annat karaktärsdrag hos den nyblivne presidenten är det man kommit att kalla ”en même temps”, det vill säga oviljan att välja mellan två alternativ utan konstant försöka hitta en kompromiss mellan dem. Detta har legat till grund för en kritik av presidentens politik. Harold Bérnats mycket fördömande bok Le Néant et le politique – Critique de l’avènement Macron, ser i Macrons kompromiss en vilja att ersätta politiken med en managementteknokrati. För Bérnats består politik alltid av en diskussion eller konflikt om vad som är ett gott eftersträvansvärt samhälle och vilka medel som finns för att uppnå dem. Genom att tillintetgöra denna konfliktdimension tillintetgörs också själva politikens kärna, hävdar han. En mer genomgripande reflektion kring kompromissdraget hos Macron finns inte i Fuldas bok.

Så vad är det som driver Frankrikes president till att vara en sådan obotlig charmör och en kompromissernas man? Viljan att bli uppskattad och älskad, svarar den djupsinniga journalisten. Visserligen tvivlar Fulda även ibland på denne perfekte, unge man. Hon nämner att vissa varseblivit en machiaviellisk personlighet som utnyttjar andra för personlig vinning och att Macron upprepade gånger har svikit tidigare mentorer. Hon berättar även att Macron hade den ”otroliga djärvheten att presentera sig som en kandidat mot systemet” när han i själva verket använde just systemet för att göra sin kometkarriär, dels genom att utnyttja det högre statstjänstemannaämbetet (la haute fonction publique), dels genom erfarenheten av och relationerna med finansvärlden. En annan dimension som hänger samman med ovanstående är hur Fulda – litet i förbifarten – belyser det som folk i gemen sällan varseblir, det vill säga hur tätt delar av den franska, kulturella, massmediala, politiska, ekonomiska och showbizz-eliten är sammankopplade. Det är en något skrämmande läsning för den oinvigde och belyser relativt väl vilka villkoren var för att komma till makten.

För att ge kraft åt sitt opus späckar Fulda det med litterära referenser. Att litteraturen intar en stor plats i offentligheten, i artiklar, politiska tal etcetera är ett självklart inslag i Frankrike och i sig ett avundsvärt kulturellt särdrag. Det hade naturligtvis gett en djupare estetisk och moralisk dimension till de politiska debatterna i Sverige om partiledarna fritt citerade ur Fröken Julie, Kallocain eller Drömfakulteten. Men det finns gränser för vad litteraturen faktiskt kan göra för verkligheten. Vid ett tillfälle ser Fulda Macron som en asexuell Don Juan, vid ett annat som en typisk balzacfigur, vid ett tredje en Julien Sorel i Stendhals Rött och svart och vid ett fjärde häver hon ut sig att det finns något ”bovarystiskt” över Macron (som om den stackars Emma Bovary inte lidit nog). Fulda är också noga med att omtala hur mycket Macron läser och hur bildad han är när det gäller filosofi och skönlitteratur. 

Men kanske är det just detta som delvis kan förklara Macronvurmen som drabbat Frankrikes elit. Presidentens litterära och filosofiska bildning triggar dem, väcker förundran och igenkännande. Äntligen en filosofpresident! Liksom Fulda tycks medier och intellektuella inte heller tröttna på att göra litterära liknelser med Macron, som en typisk Balzac/Stendahlkaraktär, som en Jupiter etcetera. Men det mest förundransvärda är att det kanske inte är personen Macron som får dem att så starkt sätta sitt hopp till den nye presidenten, utan litteraturen själv. Det är Rastignac som blåser liv i Macron, inte Macrons kunskaper om Rastignac. Den idealism som dessa intellektuella tycks uppbära måste väl bero på en extraordinär förbindelse med litteraturen och kanske är det de allena som skulle ge Oscar Wilde helt rätt då han, i ”Lögnens förfall”, hävdar att det inte är konsten som efterhärmar livet utan just tvärtom, att konsten anteciperar livet.

Publicerad i Respons 2018-2