Sorgesång över en framtid som aldrig kom

Finns det en framtid för Ryssland? Vad blev kvar av Sovjetunionen i dagens Ryska federation? Vad är Ryssland i dag? Det är kring dessa frågor Masha Gessens, rysk-amerikansk journalist, nya bok kretsar. Det är stora frågor utan enkla svar.

Gessens ansats är bred när hon försöker skildra utvecklingen från slutet av 1980-talet till dagens situation. Med hennes egna ord har hon skrivit en ”lång rysk (fack)roman, vars målsättning det var att fånga strukturen i såväl individuella tragedier som i de händelser och idéer som gav upphov till dem”. Hon menar att de flesta böcker om Ryssland antingen handlar om de mäktiga personerna – tsarerna, Stalin, Putin och dess kretsar – eller så är de berättelser om vanligt folk. Hon berör även orsakerna till Sovjetunionens upplösning – bara det ett helt forskningsämne i generationer framöver. Vad Gessen säger sig vilja göra i den över 500 sidor tjocka boken är att beskriva helheten och hur allt hänger ihop. 

Redan här kan konstateras att det är ett alltför ambitiöst anslag. Hon kombinerar intervjuer med en imponerande notapparat. I centrum för hennes läsning och avsikt att fastställa att Ryssland i dag är en totalitär stat står bland andra Hannah Arendt, Erich Fromm och Zbigniew Brzezinski. Hennes resonemang övertygar inte. Men att Ryssland i dag är en auktoritär stat råder inga tvivel om. För övrigt är det totalitära Ryssland inget nytt tema hos Gessen. Redan i sin bok om Vladimir Putin, Mannen utan ansikte (2012), beskrev hon Ryssland som en fullfjädrad totalitär stat, gränsande till tyranni. Då levde hon fortfarande kvar i Moskva, men tvingades lämna landet sedan hon känt att hennes familj hotades i ett alltmer homofobt klimat, framkallat av den politiska ledningen. 

I centrum står sju huvudpersoner, fyra ungdomar födda på 1980-talet och tre vuxna som på olika sätt formats av och försöker förstå det sovjetiska systemet och dess efterföljare. Zjanna är dotter till den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov, Serjozja är barnbarn till Aleksandr Jakovlev, som kallats ”perestrojkans fader”, Masja är aktivist och närstående Pussy Riot, och Ljosja är akademikern som försöker etablera queer studies i staden Perm. Deras berättelser vävs samman med redogörelser av Lev Gudkov, sociolog och chef för opinionsinstitutet Levada Center, Maria Arutiunjan, psykoanalytiker och Aleksandr Dugin, filosof och aktivist för eurasianismen, som den politiska ledningen hämtat en del tankegods hos. Nu har inte Dugin själv ställt upp på intervju, men han kommer ändå till tals via sina skrifter.

Homofoba grupper börjar misshandla människor, filma övergreppen och lägga ut filmerna på internet.

Boken är i stort sett kronologiskt uppbyggd med början i mitten av 1980-talet och den slutar i nutid. Fackroman är ett diffust begrepp – och det är kanske därför det i början är svårt att få grepp om verket. Så vad är Framtiden är historia för slags bok? Gessen har skrivit en tragedi, en sorgesång över krossade drömmar, brustna löften och framtidshopp som aldrig infriats, och som sådan är den stundtals mycket läsvärd. Gessen är en skicklig journalist och när hon berättar om människors öden blir det engagerande.

Vi får möta Ljosja, född 1985 i staden Solikamsk i Uralbergen, son till en ensamstående mor. Han utbildar sig vid universitetet i Perm, under några år på 00-talet ett liberalt andningshål och en konstnärligt levande stad. Han disputerar år 2009 med en avhandling om sexuella och etniska minoriteter samt om kvinnor som minoritet inom politiken och får sedan ansvar för universitetets enda kurs i genusteori. Ljosja är homosexuell och Gessen skildrar hans utsatthet i ett alltmer intolerant och även fysiskt farligt samhällsklimat. Homofoba grupper börjar misshandla människor, filma övergreppen och lägga ut filmerna på internet. Ljosja får telefonsamtal med budskapet: ”Din sort förtjänar att dö.” När så hans institution i ett inlägg på nätet betecknas som ”propaganda för sodomi på Perms statliga forskningsuniversitet” och hans bild finns med, blir det för mycket. Han flyr landet.

Vi möter Serjozja, född 1982, som växer upp i nomenklaturans toppskikt. Han har en nära relation med sin farfar, Aleksandr Jakovlev, vars gärning också tecknas av Gessen. Serjozja studerar dataprogrammering vid Moskvauniversitetet, men när farfadern dött och han förälskat sig i en flicka i Kiev bosätter han sig där. Han är en känslig människa och väljer att engagera sig helhjärtat i protestdemonstrationerna 2011–12 i Moskva. Han visar ett ingående engagemang för sitt lands framtid, men makten svarar med våld. Serjozja börjar må allt sämre psykiskt.

Gessen återger också genom Zjanna Boris Nemtsovs sista år, hur oppositionens möjligheter att agera blir alltmer kringskurna. Boken innehåller även en del guldkorn i sin beskrivning av vad dessa begränsningar innebär i praktiken. Ett illustrativt exempel är Lev Gudkovs berättelse om hur Jurij Levada fick sparken. Levada hade grundat ett oberoende opinionsinstitut på 1990-talet – numera har institutet stämplats som ”utländsk agent”. Det är 2003 och drar ihop sig till parlamentsval i december. Presidentvalet i mars 2004 följer tätt på. Centrets opinionsundersökning i början av 2003 visar att partiet Enade Rysslands opinionssiffror hastigt sjunker. Levada kallas till regeringen. Han står inför en liten grupp byråkrater som talar om för honom att han bör avgå och presenterar sedan hans efterträdare, en 29 årig man utan erfarenheter av opinionsundersökningar. Levada beordras att utse den unge mannen till ställföreträdande i ett halvår, sedan måste Levada dra sig tillbaka, i annat fall skulle han åtalas. Det går alltid att hitta någon ekonomisk oegentlighet om man undersöker centrets bokföring tillräckligt noga, fick han höra. Han vägrade att foga sig och kort därefter avskedades han, vilket noga räknat stred mot rysk lag. Nu lyckades Levada och hans anställda skapa ett nytt företag, Levada Center, och behålla sitt oberoende ännu några år. 

Jag kan inte undgå att tänka på några av Gessens egna släktingar som var så aktiva i de tidiga dumorna, de försök till parlament som inrättades efter revolutionen 1905.

Gessen tror att Sovjetunionens veritabla krig mot samhällsvetenskaperna och humanistiska ämnen är ett skäl till svårigheterna att beskriva och förstå det sovjetiska samhället. ”Samhället förlorade de verktyg och till och med det språk man hade behövt för att förstå sig självt,” skriver hon. Vad gör man utan verktyg och utan språk? Och nu har samhällsvetenskaperna degraderats på nytt, menar hon. Men detta är en sanning med modifikation. Visserligen är historieskrivningen i dag föremål för politikens klåfingrighet, men att jämställa läget nu med det i Sovjetunionen hjälper knappast för att förklara dagens utveckling.

Har Ryssland en framtid, frågar sig Gessen. Hennes bok utgör ett delsvar, men behandlar inte den helhet hon säger sig vilja framställa. Den är snarast ett requiem över den framtid som aldrig kom. Jag kan inte undgå att tänka på några av Gessens egna släktingar som var så aktiva i de tidiga dumorna, de försök till parlament som inrättades efter revolutionen 1905. Hon är barnbarnsbarn till Arnold Gessen (1878–1976), journalist och författare som bland annat var korrespondent i duman 1906–17. Två ytterligare släktingar blev invalda i duman som representanter för Kadeterna (de konstitutionella demokraterna), Iosif (1865–1943) och Vladimir (1868–1920). Iosif emigrerade efter bolsjevikernas maktövertagande till Finland, Tyskland, Paris och slutligen New York. Vladimir dog i fläcktyfus 1920. Alla hyste hopp och engagerade sig djupt i sitt lands framtid.

Nu är det 2016. Masja är kvar i Moskva, Zjanna bor i Bonn, Ljosja i New York och Serjozja har inte svarat på Gessens meddelanden eller telefonsamtal sedan i juni 2015.

Publicerad i Respons 2018-2