Sovjet tilläts ta kontroll över krigsfångar i Sverige

Under andra världskriget fick Sverige hantera många krav från stormakterna. Vår politik varierade med utvecklingen i kriget. Efter Stalingrad blev vi tuffare mot Tyskland och mer lyhörda för signaler från Moskva. När kalla kriget hade brutit ut tillät vi oss en fastare linje även mot Sovjet. 

Tysk transittrafik och baltutlämningen till Sovjet har ofta analyserats. Journalisten och Rysslandskännaren Elisabeth Hedborg skildrar i Min far var rysk soldat det nästan bortglömda återsändandet av mer än tusen sovjetiska soldater. De flesta hade flytt till Sverige från tysk fångenskap i Norge. 

Svenska tidningars intresse för Hedborgs bok har främst varit inriktat på de enskilda människoöden som skildras. Genom arkivforskning och intervjuer har Hedborg tagit reda på vad som hände med några av soldaterna. Huvudpersoner i boken är Aleksej Perov, hans svenska flickvän och deras dotter Inger, som föddes efter att Aleksej lämnat Sverige. Vid avfärden visste han inte att flickvännen var gravid. Brevkontakt med Sverige hade varit riskabelt, eftersom han var övervakad av NKVD och SMERSJ. 

Hedborg utnyttjade det ryska tv-programmet ”Zdji menja” (Vänta på mig) för att spåra Ingers eventuella anhöriga i Ryssland. Aleksej kunde ju ha bildat familj i Ryssland. När fallet togs upp i tv framkom att han var död, men att han hade fått tre döttrar efter återkomsten. Inger sammanfördes i tv-studion med en av dem och besökte dem sedan alla i Bui, nordost om Moskva. 

Även en del andra sovjetiska soldater passerar revy i Hedborgs bok. Framställningen är särdeles välskriven och tankeväckande och håller läsaren i ett fast grepp från den första sidan till den sista. Vi får många inblickar i hur Sverige fungerade under krigsåren. På ett föredömligt sätt placerar Hedborg in flyktingarnas öden i en politisk kontext. Hon skriver om Sovjets oblyga krav och om den flathet som ofta kännetecknade det svenska agerandet. Men hon avstår i stort sett från omdömen och överlåter åt läsaren att ta ställning till den avgörande frågan: var det svenska agerandet försvarbart med hänsyn till vårt utsatta läge eller gick vi onödigt långt i anpasslighet? 

Hedborg beskriver hur flyktingarna togs emot vid förläggningar i Sverige, hur den sovjetiska legationen och svenska makthavare hanterade frågan och hur Statens informationsstyrelse tvingade tidningarna att tiga. Författaren frågar sig: ”varför har detta dramatiska kapitel i svensk nutidshistoria aldrig kommit till allmän kännedom.” Hennes djupgående undersökning är en journalistisk bragd.

Flera miljoner sovjetiska soldater togs till fånga av tyskarna i början av kriget. Redan själva tillfångatagandet gjorde soldaterna misstänkta i Moskvas ögon. En sovjetisk soldat fick aldrig ge upp, utan förväntades spara sista kulan till sig själv. Att överlämna sig till fienden var förräderi. Efter någon tid i tyska läger sändes cirka 100 000 till tvångsarbete i Norge. De skulle bygga infrastruktur för tyskarnas behov. Ett par tusen lyckades ta sig från Norge till Sverige genom att hoppa av tåget eller på andra sätt. På vägen fick de mat och husrum av norrmän, som därmed riskerade sina egna liv. 

Redan de första intrycken av Sverige var häpnadsväckande för dessa unga män, som vuxit upp under Stalins regim. Det fanns ju ingen synlig gräns mellan Sverige och Norge och det verkade inte förekomma någon kontroll från centralmakten i de samhällen dit flyktingarna kom. De placerades på förläggningar, men kunde röra sig fritt i närområdet. Några sysselsattes, mot betalning, med jordbruks- eller skogsarbete. Svenska myndigheter ville inte ha någon uppmärksamhet kring flyktingarna. Det skulle ju kunna irritera både Berlin och Moskva. Värmlands Folkblad hade en förstasidesartikel om ämnet innan Statens informationsstyrelse lade locket på. Denna myndighet skulle ”med upplysningar, råd och anvisningar bistå utgivare av tidningar och andra tryckalster”. Tidningarna följde i allmänhet anvisningarna. Vid överträdelser kunde de räkna med reprimander eller hårdare ingripanden. 

De första flyktingarna fördes till en förläggning i Baggå i Västmanland. Senare öppnades förläggningar på andra håll, däribland Lissma gård i Huddinge. Listor med namn på flyktingarna gick från förläggningarna till Socialstyrelsen. UD sände dem vidare till Sovjets legation. Tjänstemän från legationen besökte ofta förläggningarna och hade långa samtal, eller förhör, med soldaterna för att undersöka deras lojalitet mot sovjetmakten. Några som verkade pålitliga utsågs till förmän. Detta formaliserades i ett avtal med Socialstyrelsen: ”En av Konsulära Avdelningen vid Sovjetunionens Legation i Sverige utsedd förman är inför Konsulära Avdelningen ansvarig för tillståndet i hemmet. Förmannens anvisningar och åtgärder äro bindande för alla sovjetmedborgare i hemmet och skola ovillkorligen utföras.” 

Förläggningarna blev alltså, som Hedborg påpekar, sovjetiska enklaver på svensk mark. Röda fanor vajade och legationen spred propagandamaterial bland soldaterna. Föreståndaren i Baggå, Seth Andersson, klagade hos Socialstyrelsen över ”legationsherrarnas” intrång i hans ämbetsutövning. Hedborg nämner att flera av flyktingarna trodde att förläggningarna drevs av den sovjetiska staten och att den ersättning de fick för sitt arbete kom från legationen. Seth Andersson rapporterade också att legationen vid hemliga möten på Baggå talade om att utrusta pålitliga flyktingar med vapen, för att de skulle återvända till Norge och strida mot tyskarna. Planerna kunde ha fått allvarliga konsekvenser om de hade genomförts. 

En del av flyktingarna var övertygade kommunister, medan andra vågade tala kritiskt om styret därhemma. För legationen var det viktigt att få detaljerad information om negativt inställda personer. Dessa trakasserades på olika sätt av ”lojala” flyktingar. Det förekom ofta gräl och slagsmål. I Lissma blev till och med en flykting knivdödad. Förläggningschefen rapporterade att ”ryska legationen anser mordet som en rent intern sak och skyddar mördaren från att bli upptäckt”. 

Legationen ville att flyktingarna skulle hållas samlade så att kontrollen underlättades. Socialstyrelsen vägrade till en början att acceptera legationens krav på samråd innan någon fick lämna Baggå. Alla var fria att söka arbete och bostad någon annanstans, slog myndigheten fast. Man lovade dock att förse legationen med flyktingarnas nya adresser. Till en början var Sverige generöst med uppehållstillstånd till dem som förklarade sig vara antikommunister. Senare (efter Stalingrad) började politiska hänsyn alltmer styra agerandet. Det blev svårt att få asyl och Socialstyrelsen blev mer restriktiv mot soldater som ville flytta från förläggningarna. Hedborg konstaterar: ”Hur det gick för dem som ville stanna var ofta helt slumpmässigt och deras öde kunde helt enkelt bero på om de träffade en välvilligt inställd tjänsteman.” 

Flyktingarna var flitiga besökare på dansbanor i närheten. De uppfattades som exotiska och spännande och många av dem inledde förhållanden med svenska flickor. Det gillade inte legationen – och de svenska pojkarna var missnöjda med konkurrensen. 

Till en början var Sverige generöst med uppehållstillstånd till dem som förklarade sig vara antikommunister. Senare (efter Stalingrad) började politiska hänsyn alltmer styra agerandet.

Efterhand blev Sovjet alltmer angeläget om att få tillbaka sina soldater. Vid toppmötet i Jalta enades de allierade om att Sovjet skulle återfå medborgare som hamnat utanför riket. Nu talade Moskva inte längre om de tillfångatagna som förrädare. Myndigheten för repatriering meddelade via TASS att de som återvände skulle tas emot med öppen famn som ”Fosterlandets söner”. Allt tal om att soldaterna skulle råka illa ut vid hemkomsten avfärdades som ”groteska lögner”. En del av flyktingarna tvivlade och var naiva nog att begära skriftliga garantier för human behandling vid återkomsten. 

Sovjet krävde också att flyktingar från inkorporerade områden som Baltikum och Ingermanland skulle betraktas som sovjetmedborgare och repatrieras. Socialminister Gustav Möller och chefen för Statens utlänningskommission, Ernst Bexelius, ansåg, enligt Hedborg, att Sverige borde godta Moskvas krav att få flyktingarnas namn och adresser. Utrikesminister Christian Günther menade att det vore att gå för långt. Kompromissen blev att uppgifter om ryssarna och en del ingermanländare skulle lämnas till legationen, med undantag för aktiva antikommunister. 

Från Moskva skrev ambassadör Staffan Söderblom att det skulle gagna svensk-sovjetiska relationer om åtminstone en ”svag ström av balter började söka sig tillbaka till hemtrakterna”. Söderblom sade sig vara övertygad om att ”intet ont skall vederfaras” dem som återvänder. UD:s rättschef Gösta Engzell skrev: ”Vi utgå emellertid från att de återsända i allmänhet ej råka ut för särskilda svårigheter utan bli efter förhör frigivna och få sköta sig själva.” Men Engzell var upprörd över att sovjetiska ombud som reste omkring i Sverige hade ”utövat press på flyktingarna och även uppträtt olämpligt mot svenska personer”. Han hotade att återkalla deras resetillstånd. 

Hösten 1944 var det dags för den första repatrieringen. Gustav Möller ansåg att man ”med tvång” borde föra ut så många som möjligt, med undantag för ”dem vi finna vara politiska flyktingar”. Och med den tidens synsätt krävdes mycket för att räknas som politisk flykting. Huvudbudskapet var att ”alla ska hem”. Rättschefen Engzell på UD var tveksam till tvångsmetoder. Han skrev till Söderblom i Moskva: ”Tidigare har regeringen sagt, att de som ville stanna här skulle få göra det. Nu torde detta besked bli ändrat.”

I den första transporten, som gick från Gävle, återsändes i största hemlighet 900 soldater. Tidningarna teg lojalt, men några dagar senare gick Dagens Nyheter till angrepp mot landshövdingen Richard Sandler och mot mörkläggningspolitiken. Några veckor senare kunde likväl ytterligare 149 man återsändas utan hemlighetsmakeri och utan dramatik. Många av soldaterna återvände frivilligt i hopp om att få förenas med familj och vänner. Andra såg inga möjligheter att motsätta sig repatrieringen; de var vana att lyda. Men många grät och ett par av soldaterna tog livet av sig. Efter 1948 fick alla som så önskade politisk asyl. Hedborg kommenterar det så här: ”svenskarna ansträngde sig inte längre för att till varje pris försöka åstadkomma vänskapliga relationer med Sovjet. Det kalla krigets logik hade tagit över.”

Sovjet hade ett desperat behov av arbetskraft för att bygga upp det förhärjade landet. Samtidigt betraktade man de repatrierade med misstänksamhet. Västmakterna kunde ju ha smugglat in spioner bland återvändarna. Och – värst av allt – det fanns risk för ideologisk smitta. Soldaterna hade sett hur folk levde i Västeuropa. De visste att den sovjetiska propagandans bild av nöd och elände var falsk. 

De repatrierade fördes till en ”kontroll- och filtreringspunkt” i Viborg. De fick lämna från sig cyklar, klockor och fina kläder som de hade skaffat sig i väst. De utsattes för långa förhör och många av dem sändes sedan till hårt arbete i gruvor och industrier. Till slut fick de i bästa fall återvända till sin hemtrakt. Men även där fick de räkna med NKVD:s förhör och trakasserier. 

Frågan om de repatrierade var länge ett förbjudet ämne i rysk historieskrivning. Efter 20:e partikongressen fick de ”amnesti”, men inte förrän 1995 kom den slutliga rehabiliteringen. I en rapport från en av Jeltsin tillsatt kommission riktades hård kritik mot partiet och myndigheterna för deras behandling av återvändarna.

Hedborg skriver att hon inte har haft för avsikt att producera en vetenskaplig avhandling. Källförteckningen och annat vittnar icke desto mindre om en imponerande forskningsinsats. Men det finns, som Hedborg påpekar, stort utrymme för framtida svensk-ryska forskningsprojekt. Sådan forskning skulle kunna ta fasta på både folkrättsliga och historiska aspekter. 

Publicerad i Respons 2019-6