Spänning på bekostnad av historia

Det kan vara skillnad på att berätta en historia och på att skriva historia, mellan författandet av en bok som drivs framåt av medryckande, spännande händelser och en med historiskt korrekt och belagt innehåll. Språkforskaren, författaren och journalisten Karin Westin Tikkanens Flykten genom Berlin – Svenskarna i Stasis arkiv aktualiserar denna balans som finns inbyggd i skrivandet av en populärhistorisk skildring av historiska händelser.

Huvudpersonen i Flykten genom Berlin är Leif ”X:et” Persson, som under en resa till Berlin hösten 1961 blir bekant med en av medlemmarna i den så kallade Girrmann-gruppen, ett nätverk av personer som med bas vid Freie Universität (FU) organiserar smuggling av DDR-medborgare. Hösten 1961 var allt i rörelse i Berlin. Berlinmuren hade byggts och gränsen stängts natten mellan den 12 och 13 augusti. För personer boende i Östberlin som hade arbetat och studerat i den västra delen blev detta plötsligt omöjligt och det är ingen slump att FU blev ett centrum för den organiserade ”republikflykten” från DDR, för att använda kommunistregimens egna begrepp.

Westin Tikkanen ger en bra övergripande bild av den politiska situationen kring murens byggande och följderna för staden Berlin. Ingående beskrivs också utvecklingen av kretsen kring Detlef Girrmann, chef på FU:s studerandebyrå och dess arbete för att få ut så många DDR-medborgare som möjligt. Mycket text läggs på att förklara de olika flyktmetoderna, vilket ibland kan kännas onödigt långdraget, men som dock är viktigt för förståelsen av vad som egentligen händer under den första tiden efter murens byggande. Flykthjälparnas metoder upptäcks med jämna mellanrum och DDR inför nya procedurer och kontroller vid gränsen, vilket i sin tur får Girrmann och de andra att utveckla nya sätt att hjälpa människor att lämna kommunistdiktaturen. Fram träder bilden av en tid när båda sidor testar sig fram och som i ofrivillig symbios ser till att gränsen blir svårare och svårare att korsa.

Sådan var situationen när Leif ”X:et” Persson reste till Berlin 1961 och under en utekväll kom i samspråk med en av medlemmarna i Girrmann-gruppen för att senare träffa hela gruppen på universitetet. Att Leif var utlänning var en fördel, då utländska pass var hårdvaluta för flykthjälparna. På detta sätt blev Leif en del av gruppen. Från Lund organiserade han insamling och nedfraktning av svenska pass till Berlin, pass som sedan användes för att hjälpa utresevilliga DDR-medborgare att korsa gränsen. Läsaren får sedan följa Leifs och hans svenska bekantas arbete inom Girrmann-gruppen. Vid sidan av Leif var det främst hans vän Ingemar Kristiansson som engagerade sig i flykthjälpen. Här ges otaliga exempel på lyckade och misslyckade räddningsaktioner samtidigt som konflikten om verksamheten både inom gruppen och i samhället i stort beskrivs ingående. Boken innehåller även inblickar i Leifs och Ingemars privatliv i Sverige och Berlin.

I januari 1963 tog Leif ”X:et” Persson tåget mot Berlin via Sassnitz. Han kom aldrig fram till Västberlin. I stället fängslades han i DDR, anklagad för hjälp till republikflykt. Bokens sista tredjedel beskriver tiden i fängelse, de tortyrliknande förhören med Stasi och den avslutande skådeprocess, där Leif erkänner sin skuld. Denna del är bokens bästa. Den känsla av transportsträcka som ibland uppkommer i bokens andra delar – vid läsningen om olika flyktmetoder eller Leifs resor fram och tillbaka till Sverige – finns inte här. Beskrivningen av fängelset inifrån och Stasis förhörsmetoder, men även historien om svenska UD:s agerande och reaktionerna bland flykthjälparna i Västberlin är fängslande läsning, om uttrycket tillåts. Leifs återkomst till Sverige, pressens reaktioner och inte minst den efterföljande rättegången mot alla de svenska personer, främst studenter, som lånat ut sina pass till Leif och flykthjälparna i Västberlin, är även det en mycket läsvärd del av boken. Därtill är den personliga inramningen fascinerande: Westin Tikkanen möter av en slump Leif ”X:et” Persson på ett pendeltåg mellan Göteborg och Alingsås och detta möte resulterar i den bok läsaren håller i sin hand. Det finns händelser i livet, historier som man hör, saker man stöter på, som man ska undersöka vidare. Det här var helt klart en sådan.

Fram träder bilden av en tid när båda sidor testar sig fram och som i ofrivillig symbios ser till att gränsen blir svårare och svårare att korsa.

Westin Tikkanens bok är med andra ord en välskriven och medryckande historia som dessutom är sann i betydelsen att det som beskrivs har hänt på riktigt. Men om detta är kontentan, varför aktualiserar boken frågan om relationen mellan historieberättande och historieskrivning?

För det första finns ingen anledning att betvivla de händelser som beskrivs i boken. Ingenting verkar påhittat eller direkt felaktigt. Tvärtom är texten noga genomarbetad med huvudsakligen smärre sak- eller stavfel. De senare uteslutande när det gäller Berlins gator och tunnelbanestationer. De större sakfel som finns begränsar sig till två. Det första är påståendet att Operahuset på Unter den Linden skulle vara ”nybyggt” och Pergamonmuseet på Museumsinsel ”helt nytt” 1961. Operan är nämligen från 1742 och museet färdigställdes 1930. Det andra är att Girrmann-gruppen skulle ha gömt och fraktat flyktingar från Nürnberg till Västberlin i en ombyggd möbelbil. Nürnberg ligger dock i dåvarande Västtyskland och behovet av flykt därifrån till Västberlin på detta spektakulära sätt var antagligen lika med noll. I båda fallen misstänker jag någon form av redaktions- eller språkmissar. Operan och museet renoverades exempelvis under 1950-talet och det kan vara det som avses.

I stället är det Westin Tikkanens aktiva val att i första hand skriva fram en spännande historia, en story, som gör att det historiska materialet som hennes framställning grundar sig på hamnar i bakgrunden, för mycket i bakgrunden enligt min uppfattning. Det hade inte skadat framställningen, utan i stället fördjupat den, om läsaren då och då fått veta varifrån bokens utsagor, fakta, slutsatser och stämningsbilder kommer. Detta är inget krav på fotnoter från min sida, utan snarare att i löpande text göra läsaren medveten om ett av historievetenskapens fundament, nämligen den mångfald av källor som används för att skriva historia.

Inte minst gäller detta för det bokmanus som Leif Persson skrev om flyktinghjälpen och sin tid i Stasis fångenskap, vilket Westin Tikkanen haft tillgång till. Möjligheten att låta huvudpersonen själv tala till läsaren är dock ingenting som tas tillvara i boken, vilket är en missad möjlighet. Ett sådant tillvägagångssätt hade nämligen stärkt många av bokens utsagor om Leif ”X:et” Perssons inre liv och tankar under Stasifångenskapen. Att författaren till en populärvetenskaplig bok tar sig vissa friheter när det gäller att tillskriva de historiska personerna vissa sinnesstämningar eller känslor är helt i sin ordning, så länge det sker inom rimliga gränser. Men här vet vi att Persson själv beskrev fångenskapen, vi vet dock inte om och i vilken utsträckning hans känsloliv såsom det beskrivs i boken bygger på denna beskrivning eller om det är någonting som tillskrivs honom av Westin Tikkanen.

För en bok med undertiteln Svenskarna i Stasis arkiv diskuteras Stasis arkiv förvånansvärt litet. Stasis arkiv spelar faktiskt en så perifer roll att den som skaffar boken i tron om att få lära sig någonting relaterat till Stasis arkiv kommer att bli besviken. Det framgår dock i efterordet att Westin Tikkanen verkar ha gjort researcharbete i såväl Stasiarkivet i Berlin som i ett stort antal andra relevanta myndighetsarkiv och kvarlåtenskaper. Även här fanns naturligtvis utrymme för ett mer historiserande tillvägagångsätt och en diskussion om källors fördelar och begränsningar, som inte nödvändigtvis måste störa den övergripande historien om flykthjälpen och Perssons fångenskap och rättegång.

Sammanfattningsvis är detta en spännande och välskriven historia om Girrmann-gruppen och de svenskar som var inblandade i gruppens arbete att hjälpa människor att korsa gränsen i Berlin under det tidiga 1960-talet, och då främst om Leif ”X:et” Persson och hans i slutändan tragiska öde. Fokus ligger dock tydligt på att berätta en historia snarare än att skriva historia och i och med detta förlorar boken i djup. Undertiteln Svenskarna i Stasis arkiv är på många sätt olyckligt vald. Dels signalerar den ett tema som på inga sätt motsvaras av innehållet; vare sig i löpande text eller i någon form av bihang diskuteras Stasis arkiv närmare. Dels gör den att bokens riktiga huvudperson, alltså Leif ”X:et” Persson inte nämns i titeln. Det kan bara betecknas som en marknadsföringsmiss. Den typ av läsare som dras till spännande personliga livsöden riskerar nu att välja bort Westin Tikkanens bok, medan de som skaffar den för att de vill lära sig mer om svenskarna i Stasis arkiv i stället kommer att bli besvikna.

Publicerad i Respons 2020-2