Specialoperationernas betydelse överskattas

Samtidens intresse för andra världskriget tycks aldrig ta slut och mängden litteratur om kriget ur olika synvinklar ökar ständigt. Intresse för historiska perioder är i grunden positivt, särskilt om det sammanfaller med utgivningen av kvalitetslitteratur, i vilken historien kritiskt analyseras och ny kunskap förs ut. Detta kan göras i populär form med ett modernt språk och tilltalande formgivning. Gavin Mortimers Det hemliga andra världskriget är förvisso populärt skriven, men tillhör tyvärr en alltför vanlig genre i den svenska bokutgivningen – dåligt översatt och okommenterad ”kiosklitteratur”. 

Det finns flera problem med genren, särskilt eftersom dess anglosaxiska ursprung ofta medför en enögd skildring av andra världskriget. Här lyfts enskildheter fram, som modiga kommandoräder och tekniska snilleblixtar. Läsaren får intrycket att det som besegrade Nazityskland var knäckandet av Enigma, kommandoräder, den franska motståndsrörelsen, glatt humör och djävlar anamma. Mortimers bok tillhör denna kategori.

Den består av litet över 200 sidor exempel och enskildheter som vardera presenteras på omkring tre sidor. Det saknas en diskussion om urvalskriterier, vad som gör att vissa berättelser finns med och andra inte, bortsett från att det ska attrahera en engelskspråkig läsekrets. Av alla skeenden och operationer som tas upp i boken handlar ett enda om Sovjetunionen, nämligen slaget om Kursk, men då ur perspektivet Enigmas betydelse för slagets utgång. Ett annat ”kapitel” skildrar upproret i Warszawa-ghettot våren 1943. Detta är de enda avsnitten som berör östfronten i vid bemärkelse. Mot detta kan man ställa sex avsnitt om amerikanska och brittiska specialoperationer och omkring tio avsnitt om västallierade kodknäckare och annan signalunderrättelsetjänst. Där finns flera avsnitt om tekniska innovationer som exempelvis jetmotorer, Manhattan-projektet och radar. Här finns också den välkända tyska operationen mot det belgiska fortet Eben-Emael samt fallskärmsjägarangreppet mot Kreta 1941 och de bemannade italienska torpederna i Medelhavet. Samtliga avsnitt handlar om i sig intressanta enskildheter, men de måste förstås i ett större sammanhang.

Det ter sig naturligt att en brittisk skribent är mer intresserad av brittiska fenomen och Storbritanniens roll i att besegra Nazityskland, men jämförelsen mellan östfronten, där omkring 200 tyska divisioner var insatta, och kriget i Nordafrika, där inledningsvis tre tyska divisioner fanns, haltar. Som läsare måste man påminna sig om att Röda armén malde sönder den tyska krigsmakten, inte enskilda specialoperationer, om än spännande och fotogeniska sådana.

Som läsare måste man påminna sig om att Röda armén malde sönder den tyska krigsmakten, inte enskilda specialoperationer, om än spännande och fotogeniska sådana.

En del av problemet är frågan om nivåer. Mortimer vandrar fram och tillbaka mellan krigföringens nivåer (strategisk, operativ och taktisk), där exempelvis Manhattan-projektet är på strategisk nivå, medan den amerikanska Doolittle-räden är på operativ, men det sammanhållande kittet saknas. Som komplement kan man peka på den brittiske historikern Richard Overys Why the Allies Won (1995) som visar hur övergripande materiella och moraliska faktorer hängde samman: slaget om Atlanten var avgörande för att möjliggöra transporter från Amerika, Sovjetunionens mänskliga resurser i kombination med amerikansk produktion, det faktum att Storbritannien ”inte förlorat” kriget 1940 utan fortsatte det. Det är i dessa stora helheter som enskildheterna måste förstås. Mortimer lyfter fram Tungvattenoperationen, det vill säga där norska kommandosoldater sprängde Norsk Hydros anläggning för tungvattenproduktion i Vemork, men den måste ses som en komponent i en helhet. Detta förringar inte de norska kommandosoldaternas bedrift, men sätter in den i ett sammanhang.

Det finns nämligen en tro på att enskilda operationer eller snilleblixtar kan avgöra ett krig. Forskare har valt ut lyckade specialoperationer och sedan hävdat att det var just dessa som avgjort krig. Den amerikanske statsvetaren James Kiras lyfter i sin bok Special Operations and Strategy (2006) som exempel på detta fram Operation Chastise i maj 1943, genom vilken RAF avsåg att förstöra de tyska dammarna Möhne Eder och Sorpe, som försörjde Ruhrområdet med elektricitet. Man förväntade sig att industrierna skulle översvämmas och produktionen vika. RAF använde en studsande bomb som konstruerades för ändamålet. Särskilda flygplansbesättningar valdes ut, övades och Wellingtonflygplanen anpassades för uppdraget. Kort sagt, den hade alla drag av en verklig specialoperation som också var lyckad så till vida att dammarna förstördes, översvämningar inträffade och fabriker förstördes. Produktionen sjönk dock inte, elproduktionen ersattes och inom kort fungerade tysk industri ändå.

Om historiker inte tar tag i att förklara och förstå avgörande skeenden i historien lämnas fältet över till glada amatörer och redaktörer av färgglada motorkataloger.

Detta illustrerar problematiken med krigföringens nivåer, där en taktisk eller operativ framgång inte behöver generera seger på strategisk nivå. Kiras menar att specialoperationer av typen Operation Chastise måste ses inom ramen för en övergripande strategi att hålla Tyskland i spänning. De enskilda operationerna var mindre viktiga utom som delar av det strategiska målet – att långsiktigt besegra Nazityskland. 

Det är helhetsgreppet som saknas i Mortimers bok, i vilken alla enskildheter och tekniska innovationer bara blir som ett flöde. Brister av detta slag är alltför vanliga i svensk bokutgivning i dag, när andra världskrigslitteraturen nästan svämmar över av populärhistoriska alster av skiftande kvalitet. Det har också att göra med att svenska historiker är tämligen ointresserade av denna typ av historieskrivning. Om historiker inte tar tag i att förklara och förstå avgörande skeenden i historien lämnas fältet över till glada amatörer och redaktörer av färgglada motorkataloger. Mortimers bok faller tyvärr väl in i detta mönster. 

Publicerad i Respons 2018-4