Språkets politisering i det moderna Tyskland

Om politbyråns talesman Günter Schabowski hade formulerat sig annorlunda på den direktsända presskonferensen hade kanske inte Berlinmuren fallit den 9 november 1989. Ställd inför en följdfråga från en journalist stammade Schabowski slarvigt fram att så vitt han kunde förstå började nya regler för utresor ur DDR gälla omedelbart. Proppen gick ur och östberlinarna strömmade till muren; det blev tydligt att den östtyska staten som den såg ut inte skulle överleva länge.

Demonstrerar detta språkets offentliga makt? Var det Schabowskis vaga formuleringar i direktsänd tv som fick muren, och så småningom DDR, att falla? På ett plan givetvis inte – det fanns trots allt ett beslut om nya reseregler som skulle ha trätt i kraft senare och det var större saker i görningen som väl ändå hade beseglat den kommunistiska statens öden. Samtidigt kan ingen i en berättelse om hur det gick till när muren föll bortse från partifunktionärens bristfälliga formuleringskonst. Språket spelar således roll.

Kring murens fall, eller den fredliga revolutionen, eller Tysklands återförening, eller die Wende kristalliserar sig en mängd språkliga fenomen, som säger mycket om vad som skedde 1989–90. Själva begreppen ovan, som på olika vis betecknar perioden, är ett exempel. Det finns gott om andra sådana, som approprieringen av det i Tyskland så mångfacetterade och ofta problematiska begreppet Volk i de östtyska demonstranternas paroll Wir sind das Volk (”det är vi som är folket”).

Till turbulenta tider av politisk omvälvning hör språklig förändring. Vårt språk både registrerar samhällets utveckling och påverkar den; med Reinhart Kosellecks berömda uttryck är språket både indikator och faktor i historiens förlopp. Allt detta är utgångspunkter för Charlotta Seiler Brylla i hennes Den beväpnade freden – Språk och politik i det delade Tyskland. Seiler Brylla är professor i tyska vid Stockholms universitet och hennes primära forskningsintressen kan utläsas i den nya bokens undertitel: språk och politik, Tyskland och tyskan, inte sällan i relation till Sverige och svenskan.

 Den beväpnade freden tillhör en genre som kan benämnas sammanläggningsmonografi. De flesta av bokens kapitel uppträder här i lätt förändrade versioner av texter som publicerats annorstädes, även om boken också innehåller ett par nyskrivna alster. Sådana verk har sina för- och nackdelar. De blir lätt mindre sammanhållna än en monografi som koncipierats som en enhet, och riskerar tröttande upprepningar om kapitlen är variationer på ett och samma tema. Men de kan även bli rikare och roligare att läsa, då omväxlingen i tematik och perspektiv kan bli större än i en vanlig monografi. 

I det här fallet är resultatet lyckat. De rena upprepningarna är få, ämnet är tillräckligt sammanhållet för att det inte ska kännas för spretigt, men de olika delarna har ändå egna ingångar och tillför alla något nytt. Seiler Brylla kallar det själv en mosaik, en mosaik av något friare essäer, även om det också märks att någon av texterna i sin ursprungliga version har haft den striktare peer review-formen.

Boken behandlar det delade Tyskland, med tyngdpunkt på DDR, Östtyskland. I några av texterna fokuseras relationen mellan denna stat och dess västtyska förbundsrepublik till granne. I några andra gäller det särskilt det svenska samhällets relation till DDR, eller till båda de tyska staterna. I den avslutande essän om språk och makt dras längre linjer genom den tyska historien, från den analys av tredje rikets språk som genomfördes av Victor Klemperer i numera klassiska studien LTI – Tredje rikets språk (som Seiler Brylla varit med och givit ut i svensk översättning), till dagens Tyskland. När det gäller den samtida belägenheten bidrar författaren med en diskussion om hur den tyske ekonomen och politikern Thilo Sarrazin var med och bäddade för högernationalistiska Alternative für Deutschlands genombrott.

Den beväpnade freden är således bildande i stort om det moderna Tyskland. Som allra mest intressant är boken i de inledande uppsatserna om relationen mellan de två tyska staterna när det gäller språk och språkbruk. Det går att se den tyska delningen efter andra världskriget som ett lingvistiskt experiment: vad händer när man splittrar en nation som delar språk och låter den gå in i två tydligt olika och mot varandra stående samhällssystem? Det var tydligt att språket i någon mån påverkades. Politiken talades om på skilda vis, och olika ord utvecklades, inklusive beteckningar på rena vardagsfenomen (Personalchef eller Kaderleiter; Brathähnchen eller Broiler). Inte minst fascinerande är den svåra navigationen i hur man skulle beteckna sig själva och de andra.

Denna komplicerade semantiska dans, som hade viktiga identitetsmässiga och diplomatiska följder, låter sig inte sammanfattas enkelt, men några kuriositeter kan nämnas. När man i DDR mot slutet av 1960-talet började använda beteckningen BRD (Bundesrepublik Deutschland) var det från östtysk sida ett erkännande av den västtyska staten, men ett som inte uppskattades i Väst. Detta kunde ju ses som att statsbildningarna var likställda och det ville man inte! I Väst såg man sig som folkrättsligt varande i kontinuitet med tidigare tyska stater och därför använde man gärna ”Tyskland” och ”tysk” om den egna staten, men också om hela det tyska området. Då uppstod förstås svårigheter i hur man skulle beteckna det som fanns till öster. Förbundskansler Kiesinger talade 1967 om att man skulle upprätta kontakter med ett ”fenomen” ”där borta”. Willy Brandt talade samtidigt om ”Mellantyskland” (Mitteldeutschland). Uttrycket Östtyskland gick vid tidpunkten inte att använda, eftersom Västtyskland ännu inte erkänt att tidigare tyska områden nu tillhörde Polen. Därmed fanns Tyskland också öster om DDR – som alltså låg i ”mitten”. Annars kunde man i Väst använda omskrivningar och distanseringar som ”det så kallade DDR”, ”östzonen” eller ”Pankow”, det senare efter den stadsdel i Berlin där det politiska etablissemanget residerade.

Seiler Brylla berättar engagerande om detta och ställer sig också frågan om man kan se det som att det under Tysklands delning utvecklades två olika språk och vad som i så fall skedde med dem vid återföreningen. Väl förankrad i tysk forskning resonerar hon kring detta men svarar nekande: skillnader utvecklades i stil, ordförråd och offentlig kommunikation, men knappast så djupgående att det går att tala om särskilda språk. I dag är det också svårt att höra på språket om en person är uppväxt i DDR eller Förbundsrepubliken.

Förutom relationen de tyska staterna emellan fokuserar Seiler Brylla också på språkbruket i DDR. Även om hon understryker att man inte kan likställa Nazityskland och DDR menar hon att det går att se likheter i hur de båda regimerna försökte styra språket. Victor Klemperer själv, som levde i DDR till sin död 1960, drog dylika paralleller. Totalitära språk kännetecknas av en avsaknad av pluralitet och en närmast monoman besatthet av vissa begrepp. En sak som Seiler Brylla diskuterar mer ingående – vilket syns i boktiteln – är hur centralt fredsbegreppet var i öst. Detta innebar också en del semantiska egenheter, som att när nya fredsrörelser ifrågasatte statens militariserade fredsdiskurs blev i östtyskan fred och pacifism närmast motsatsbegrepp.

Det går att se den tyska delningen efter andra världskriget som ett lingvistiskt experiment: vad händer när man splittrar en nation som delar språk och låter den gå in i två tydligt olika och mot varandra stående samhällssystem?

Seiler Brylla är en mångbegåvad akademiker. Hon är språkvetare, men framträder i den här boken även som kompetent samhälls- och samtidshistoriker. Hon vet att nyttja sina språkvetenskapliga kompetenser för att förstå politisk historia. De många historiker och idéhistoriker som ännu står under inflytande av den så kallade språkliga vändningen kan nog lära sig ett och annat här. Ett uttalat fokus på text och språk har länge varit legio inom humaniora och samhällsvetenskap, men ibland tycks det inte betyda mer än att man skriver texter om andra texter. 

Hos Seiler Brylla förekommer i stället en finmaskighet, med en mångfald språkvetenskapliga perspektiv och verktyg. Dels grundar hon sig omväxlande på olika traditioner eller ”skolor” som den koselleckska begreppshistorien, talhandlingsanalysen från John Austin och John Searle och den numera mångfacetterade diskursanalysen. Dels visar hon på en mer konkret nivå att det är skillnad på att analysera retorik, grammatik och syntax. Fler exempel finns: studier av semantiska förskjutningar hos nyckelbegrepp (Volk) är ett sätt på vilket man kan förstå historien genom språket; tematiska analyser av texter (insändare till den regimunderstödda DDR-revyn) är ett annat. Båda blir intressanta i Seiler Bryllas händer.

Man behöver förstås alltid värdera språkets betydelse i en given situation samt huruvida språklig metodik är den rimligaste vägen att förstå ett fenomen. För det är inte självklart. Även i denna bok finns det ett par arbeten där författaren närmast går ifrån den språkcentrerade metodologin. I kapitlet om relationerna mellan det östtyska statsbärande partiet SED och svenska SKP/VPK blir historiografin närmast händelse- och aktörscentrerad. Den oftast komplicerade och spända relationen mellan partierna illustreras inte minst av partiledarna CH Hermanssons och Lars Werners agerande och det tyska partiets uppfattningar om dem, vilka författaren studerat i tyska arkiv.

Charlotta Seiler Brylla presenterar i Den beväpnade freden sin forskning utan större åthävor – och det ska tas som en komplimang. Boken är effektivt välskriven och sansad men övertygande i argumentationen. Givet att hon också har känsla för såväl mindre detaljer som större processer är hennes bok genuint läsvärd. Den som vill ha ett något annorlunda perspektiv på det delade Tyskland såhär drygt trettio år efter murens fall kan med fördel vända sig hit.

Publicerad i Respons 2021-1