Staten, det är jag

Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi är en oavlåtligt fascinerande historia om politisk makt. Berättelsen kretsar kring Thomas Cromwell, smedsonen som tog sig ända in i det engelska 1500-talets mest maktbärande rum. Mantels berättelse om hans uppgång och fall som rådgivare till kungen Henrik VIII är en (visserligen fiktiv men verklighetsbaserad) studie i vad politisk makt var och hur den kunde utövas i ett samhälle långt innan demokratin och den moderna staten.

Den makt Cromwell kunde utöva var helt beroende av hans personliga relation till kungen. Så länge han åtnjöt kungens gunst hade han betydande makt; han la fram storslagna idéer och planer och om kungen bara nickade bifall kunde de sättas i verket. Henrik VIII ansåg sig få sin makt direkt från Gud och det var bara med uppenbar fara för liv och lem hans ord kunde sättas i fråga, även när orden härstammade från en enkel smedson. Men när kungens förtroende för Cromwell sviktade var hans öde beseglat. Andra rådgivare av ädlare ursprung tog över; för Cromwell väntade bödelns yxa.

I ett patrimonialt system är det rätta det som gör konungen nöjd.

Det system som Cromwell verkade inom döptes av den tyske sociologen Max Weber till patrimonialism (från latinets patrimonium, »fadersarv«). Denna styresform kännetecknas idealtypiskt av att det inte existerar någon gräns mellan regentens privata hushåll och statens angelägenheter. »Staten, det är jag« lär den franske »solkungen« Louis XIV ha utbrustit, och i ett patrimonialt system är det precis så det är. Makten bygger på personliga lojaliteter, i sista hand till kungen själv. Regentens kropp representerar staten och regenten framträder som hela folkets far eller mor. Därav också den besatthet vid fysisk styrka, fortplantning och tronföljd som Mantel skildrar så bitande.

I ett patrimonialt system är det rätta det som gör konungen nöjd. Moderna påfund som »likabehandling« eller »rättvisa« saknar i stort sett innebörd. Visserligen kan konungen störtas, om adelsmännen eller folket menar att han förbrutit sig mot skrivna eller oskrivna lagar – och om de kan mobilisera tillräcklig vapenkraft. Men då ersätts han med en annan regent, lika enväldig som den förra. Till demokratins gryning är det ännu långt.

Men den klassiska patrimonialismen klarade i det långa loppet inte konkurrensen med en annan styrelseform: den legal-byråkratiska. I denna styrelseform, som framträdde någonstans i övergången mellan 1700-talet och 1800-talet, grundas härskandet inte i en enskild individ och dennes familj, utan i lagar, regler och förordningar. Den legal-byråkratiska styrelseformen var inte nödvändigtvis särskilt demokratisk, men den var förutsägbar och effektiv. Den hämmades inte av härskarens personliga nycker och påfund, som en svårstoppad farkost stävade den mot de mål den satt kurs mot. En sådan stat var bättre än den patrimoniala på att driva in skatter, föra krig, bygga broar och järnvägar, garantera stabila spelregler för marknader, forma samhällen. Undan för undan trängdes patrimonialismen ut från den politiska scenen – utom i ett antal stater i den fattiga världen som allmänt betraktades som hopplöst korrupta och dysfunktionella. Som seriös konkurrent till det legal-byråkratiska systemet försvann patrimonialismen för gott. Trodde man länge.

Den nya patrimonialismen är i första hand anti-legal och anti-byråkratisk, medan den är anti-demokratisk blott i andra hand, om alls.

Men Max Weber skulle nog blivit förvånad om han kunnat se vad som hänt med världens stater och demokratier under 2000-talets första decennier. Nu har nämligen patrimonialismen kommit tillbaka på bred front och tagit upp kampen om herraväldet, för en tid eller kanske mer permanent.

Kring detta fenomen har de amerikanska statsvetarna Stephen Hanson och Jeffrey Kopstein skrivit en tänkvärd och djupt oroande bok: The Assault on the State (2024). Som bokens titel antyder ser Hanson och Kopstein inte det auktoritära draget som den nya patrimonialismens främsta kännetecken. De menar att detta vore att missa dess egentliga kärna, som består i en attack på den moderna administrativa staten, den som drivs av lagar och förordningar och griper in i våra liv på en myriad olika vis. Den nya patrimonialismen är i första hand anti-legal och anti-byråkratisk, medan den är anti-demokratisk blott i andra hand, om alls. Den är ett försök att ersätta statens lagbundna och opersonliga styre med ett som bygger på personliga lojaliteter och familjeband.

Hanson och Kopstein ser tre huvudsakliga ideologiska rötter till attacken på den moderna staten. Den ena är den libertarianska, där själva idén om att staten ska lägga sig i vad medborgarna ska göra, tänka och betala för är anatema. Att staten överhuvudtaget omfördelar resurser ses i detta perspektiv som djupt orättvist. Ett fritt marknadsutbyte är det enda legitima vis på vilket tillgångar kan uppstå och fördelas. Ju mer staten kan nedmonteras, desto bättre.

Den andra roten är den kristna nationalismen, där staten skys av helt andra anledningar. Här är det statens ingripanden till förmån för etniska, språkliga, religiösa och sexuella minoriteter som man vill bli av med, såsom varje form av obligatorisk likabehandling eller positiv särbehandling. Däremot är man ofta villig att använda staten för att genomtrumfa de egna kulturella och religiösa värderingarna. Särskilt i frågan om aborträtten som för den kristna högern är den enskilt viktigaste.

Den tredje roten är läran om den i princip obegränsade verkställande makten. Den som vunnit valet och därmed regeringsmakten ska och får inte begränsas i sitt maktutövande av icke-valda experter. I det perspektivet är sådant som lagrådsremisser, konstitutionellt garanterade rättigheter, eller delegering till experter förkastliga. Den som vann valet bestämmer, punkt, och alla försök att begränsa detta demokratiska mandat måste bekämpas och helst avskaffas.

Hanson och Kopstein spårar starten för patrimonialismens återkomst till Sovjetunionens sammanbrott och dess ryska efterspel.

Exakt vilken kombination av dessa tre ideologiska faktorer som ligger bakom attacken mot staten varierar från land till land och från sammanhang till sammanhang och det finns betydande spänningar mellan de tre komponenterna. Det politiska reptricket att förena de skilda ideologiska strömningarna i en attack på staten är alltså inte lätt, men på sina håll har det ändå lyckats under senare år.

Hanson och Kopstein betonar att statens tillbakagång ofta medför en betydande avcivilisering av samhället. För att ett samhälle ska fungera väl behövs en fungerande statsapparat. En som är befolkad av människor som kan något om alla de komplexa processer som bestämmer om vi ska kunna leva långa, hälsosamma och lyckliga liv. Experter som vet hur virus sprids och hur vacciner verkar, som kan bedöma hur hus och broar måste byggas för att inte bli en fara för dem som bor i dem eller färdas på dem, som kan ackreditera andra experter så att vi som medborgare inte utsätts för kvacksalvare och bedragare. Listan kan göras nästan hur lång som helst.

Dessa experter är den nya patrimonialismens främsta måltavlor. Deras personliga lojalitet kan inte tas för given, alltså är de ett ständigt hot mot härskaren. De paranoida fantasierna om »den djupa staten«, som lömskt förhindrar eller försvårar det som valets segrare önskar genomföra, är uttryck för makthavarens frustration med experterna. Därav korstågen mot de icke-valda, därav inplanterandet av lojalister i stället för experter.

Hanson och Kopstein spårar starten för patrimonialismens återkomst till Sovjetunionens sammanbrott och dess ryska efterspel. Samhällsutvecklingen under sammanbrottsåren var en social katastrof: den ryska levnadsstandarden försämrades drastiskt, medellivslängden för ryska män sjönk med mer än sex år, maffiagrupper och oligarker stal statens tillgångar. En stark längtan efter något som kunde likna normalitet, lag och ordning, och möjligheter att förbättra sitt liv var en naturlig följd. Den som (till en början) kunde leverera just detta var en för de flesta okänd KGB-anställd vid namn Vladimir Putin. Utsedd som efterträdare av den djupt korrupte och gravt alkoholiserade Boris Jeltsin byggde Putin snabbt en ointaglig maktbas. Denna maktbas byggde helt på personliga lojaliteter – inom de grupper i St. Petersburg där Putin verkade i början av sin politiska karriär och inom det ljusskygga nätverk av KGB- och senare FSB-agenter som Putin tidigare verkat inom och där flera nu var hans personliga vänner. Historien har berättats i skrämmande detalj av undersökande journalister som Catherine Belton (2021) och Mikhail Zygar (2017); det som Hanson och Kopstein tillför berättelsen är att de anger Putins maktövertagande som startpunkten för patrimonialismens återkomst.

Medan Putins styre efterhand tog en alltmer despotisk, mordisk och krigförande riktning började det få sina copycats även bland demokratiskt valda ledare. Viktor Orbáns resa från liberal oppositionell till patrimonial premiärminister är det kanske tydligaste exemplet på europeisk mark; Recep Tayyip Erdoğans förvandling, från bärare av en demokratisk islamism och med löfte om fred för kurderna till despotisk förtryckare av oppositionella, är det hittills mest långlivade; Donald Trumps väg till makten och dess utövande är det globalt mest ödesdigra. Men exempel återfinns på många andra håll, med början i tidigare sovjetrepubliker som Kazakstan och Belarus och nu även i den europeiska extremhögern och i Benjamin Netanyahus alltmer patrimoniala styre i Israel. Attacken på statens reglerande funktioner, försvagning eller undergrävning av rättsstaten, ersättande av experter med lojalister eller till och med familjemedlemmar, framgångsrik koalition mellan libertarianer, religiösa nationalister och förespråkare för en obegränsad verkställande makt – mönstren ser likadana ut oavsett kontext.

För nittiotalets naiva förhoppningar om att Östeuropa snart skulle bli precis som väst när väl muren och Sovjetunionen fallit är patrimonialismens återkomst ett slag i ansiktet. Det blev i själva verket precis tvärtom − mönster och mekanismer som uppstod i öst gick efter hand på global export och hotar nu på många håll att undergräva den moderna staten och demokratin.

The Assault on the State gick i tryck innan det blev klart att Trump vann det amerikanska presidentvalet 2024. Men ingenting av det Hanson och Kopstein skriver rubbas av detta faktum. Tvärtom: med Trumps andra mandatperiod har vi fått den nya patrimonialismen i turboversion. Trumps hantlangare har gått bärsärkagång i den expertbemängda statsapparaten, rättsstaten ignoreras eller attackeras, människor fängslas och deporteras på oklara grunder, korruptionen har nått oanade nivåer. För en miljonmiddag på presidentens lyxhotell kan man få fängelsedömda familjemedlemmar benådade, Qatar ger Trump ett flygplan värt fyra miljarder i personlig gåva, de officiella utlandsbesöken blandar sömlöst statens affärer med familjen Trumps. Henrik VIII Redux, men med golfbanor i stället för stridshästar.

Strax bakom scenen lurar mäktiga rådgivare som Stephen Miller och Russell Vought. Deras titlar (»biträdande stabschef« och »chef för budgetkontoret«) avslöjar inte den egentliga grunden till deras inflytande, som är den personliga relationen till Trump. Det är svårt att inte se dem som nutida motsvarigheter till Thomas Cromwell – sluga aktörer med enormt inflytande över det politiska styret, men bara så länge de åtnjuter Trumps gunst.

Men det finns ett mysterium i patrimonialismens återkomst som Hanson och Kopstein aldrig riktigt reder ut. Hur kan sådana envåldshärskare-in-spe som Trump och hans motsvarigheter i Europa få stöd från techvärldens miljardärer med deras uttalat libertarianska hållning? Och hur är det överhuvudtaget möjligt att gifta ihop libertarianismen med religiös nationalism och ohämmad verkställande makt? Står inte libertarianerna för raka motsatsen till vad vi nu ser hända?

För att hjälpa oss förstå hur detta kunde gå till finns ingen bättre guide än den kanadensiskfödde historikern Quinn Slobodian. I en trilogi om nyliberalismens historiska rötter och samtida metastaser reder han ut många missförstånd om vad det nyliberala projektet egentligen består av.

Globalists (2018) är en djupt historiskt förankrad analys av nyliberalismens framväxt under det tjugonde århundradet, med fokus på en ofta förbisedd dimension: det internationella perspektivet. Till skillnad från populära föreställningar om nyliberalismen som ett projekt för att avreglera marknader i största allmänhet, visar Slobodian hur dess arkitekter snarare var sysselsatta med att skydda marknaden från demokratins potentiellt omvälvande kraft. Det är inte frågan om att överge staten, utan om att omforma den – och internationella institutioner – för att säkra marknadens autonomi.

Slobodian tar sin utgångspunkt i det habsburgska rikets upplösning efter första världskriget och de intellektuella reaktionerna på denna geopolitiska omvälvning. Det var i denna kontext som en grupp europeiska tänkare, framför allt inom den så kallade österrikiska skolan, började utveckla en form av liberalism där internationella regler och institutioner inte skulle avskaffas utan stärkas – men i kapitalets snarare än i medborgarnas tjänst. Dessa »globalister«, däribland Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Wilhelm Röpke, fruktade inte bara socialismen utan även själva demokratin, som de ansåg ofrånkomligen ledde till protektionism, omfördelning och andra hot mot den fria marknadens logik.

Globalists spårar hur detta intellektuella projekt sedan omsattes i praktiken genom institutioner som GATT, WTO och olika investeringsskyddsavtal, en internationell rättsordning som ger företagsintressen starka verktyg att undandra sig nationell politisk påverkan. Här framträder en tydlig strategi: att kapsla in marknaden inom ett internationellt ramverk som begränsar vad suveräna stater kan göra. Det handlar alltså inte om laissez-faire i klassisk mening, utan om en juridisk och institutionell arkitektur som konstruerats för att isolera ekonomin från politiken. Nyliberalismens globala projekt uppstod enligt Slobodian inte – som ofta antagits – som ett svar på efterkrigstidens keynesianska välfärdsstater, utan snarare som en fortsättning på ett imperialt tänkande där kapitalets rörlighet måste garanteras mot nationella ingripanden.

Crack-Up Capitalism (2023) utgör ett slags fortsättning och fördjupning av dessa teman, men med ett tydligt skifte i fokus – från nyliberalismens institutionella arkitekter till dess mer radikala och ofta marginella praktiker. Crack-Up Capitalism rör sig bort från multilaterala regelverk och mot den samtida fragmenteringen av den politiska geografin – en rörelse från överstatlighet till utomstatlighet.

Slobodian menar att vi idag ser framväxten av en ny generation marknadsradikaler som inte längre nöjer sig med att tämja stater genom internationell rätt, utan i stället försöker helt undandra sig staten. Han beskriver ett decentraliserat och ofta opportunistiskt försök att skapa »hål« i det globala territoriet där undantag kan upprättas. Det rör sig om idéer och praktiker som manifesteras i olika former av »zon-kapitalism«, där geografiska eller imaginära områden lyfts ut från nationell jurisdiktion. Det kan handla om ekonomiska zoner i Honduras, företagsstyrda stadsplaneringsprojekt i Afrika eller etablerandet av kryptovalutor (framför allt Bitcoin) bortom centralbankers och staters kontroll. Dessa experiment stöds av libertarianska och anarkokapitalistiska idéer och bygger på en vision om kapitalism utan demokrati – inte som en kompromiss, utan som ett ideal. Konfronterade med demokratiska bakslag, politisk instabilitet eller institutionell tröghet, söker marknadsradikalerna nu nya territorier – eller »utanförskap« – där deras ideal kan förverkligas.

Den nya högern är alltså inte alls antikapitalistisk, den är inte nyliberalismens bane utan dess groteska förlängning.

I den tredje delen av Slobodians trilogi – Hayek’s Bastards (2025) – når vi en obehaglig vändpunkt i det nyliberala projektet. Slobodian menar att nyliberalismen, i sin klassiska form, inte längre är hegemonisk. Den teknokratiska och kosmopolitiska elit som en gång bar projektet – och som stod i centrum för Globalists – har mist sin legitimitet i stora delar av världen. I dess ställe växer en ny höger fram, ofta auktoritär och identitetspolitisk, en höger som inte förkastar marknadsprinciper men omtolkar dem radikalt. Här framträder »Hayeks oäktingar« – politiska rörelser som är arvtagare till, men också avvikare från, den ordoliberala och nyliberala traditionen. De anammar marknadsvänliga ideal, men inordnar dem i ett projekt där etnicitet, nationell suveränitet och kulturell homogenitet sätts i första rummet.

Den nya högern är alltså inte alls antikapitalistisk, den är inte nyliberalismens bane utan dess groteska förlängning. Marknaden inkorporeras i en aggressiv identitetspolitisk agenda – en rörelse från »marknad utan demokrati« till »marknad med auktoritär demokrati«. Om Globalists handlade om hur ekonomin skyddades från politiken, och Crack-Up Capitalism om hur den försökte fly från staten, så visar Hayek’s Bastards hur marknaden nu återintegreras i en starkt politiserad nationalistisk agenda. Därmed återaktualiseras frågan om relationen mellan ekonomi och politik, men i inverterad och perverterad form: i stället för att begränsa politiken för att rädda marknaden, använder den nya högern marknaden för att omforma politiken – ofta i riktning mot auktoritär kontroll och kulturell exkludering. Det är en utveckling som står i kontrast till den klassiska nyliberalismens universella anspråk, men som Slobodian visar finns här ideologiska rötter som går att spåra tillbaka till både marginaliserade strömningar inom den österrikiska skolan och reaktionära motrörelser till efterkrigstidens liberala internationalism.

Slobodian fäster särskild vikt vid hur biologiska och rasifierande resonemang inkluderas i samtida högerpopulistiska tolkningar av nyliberalismen. Här omtolkas marknadens funktion från att vara en neutral mekanism för koordination till att bli ett instrument för selektion – inte bara ekonomisk, utan även kulturell och biologisk. Slobodian visar hur rörelser på den radikala högerkanten framställer marknaden som ett naturligt urvalssystem där den duglige belönas och den oförmögne marginaliseras, inte enbart på basis av prestation utan på förmodade ärftliga eller kulturellt rotade egenskaper. Marknaden ses då inte bara, eller ens främst, som en arena för effektiv resursfördelning, utan som en civilisatorisk mekanism. Den förvandlas till ett slags biologisk domstol där konkurrensen inte bara rensar ut ineffektivitet, utan också avslöjar vilka individer, grupper eller nationer som förtjänar framgång. Det är här den postliberala högern plockar upp trådar från äldre pseudovetenskapliga idéer om ras och degeneration och inkorporerar dem i en marknadslogik.

Slobodian lyfter särskilt fram hur detta ideologiska giftermål manifesterar sig i frågor kring migration, där marknaden används för att rättfärdiga exkludering snarare än inkludering. Migranter framställs inte längre bara som ett hot mot välfärdsstaten, utan som ett hot mot den kulturella och genetiska kapacitet som påstås krävas för att delta på en konkurrensutsatt marknad. På så vis uppstår en ny form av marknadsideologi som både bygger på och förstärker essentialistiska uppdelningar mellan folk, kulturer och raser.

Det som var undertext i Hayeks tänkande har hos hans oäktingar alltså blivit det centrala: en ekonomisk darwinism som inte skäms för att tala i termer av biologisk eller kulturell »duglighet«. Hayek var själv visserligen inte främmande för evolutionära resonemang, men för honom handlade det alltid om en kulturell evolution, där kulturdrag som var mer eller mindre kompatibla med marknadens logik utvecklades i historiska förlopp. Men i händerna på hans oäktingar har nyliberalismens verktygslåda – konkurrens, selektion, individualisering – vridits till att legitimera en form av ny-reaktionär politik där marknadens neutralitet ersätts av ett politiserat, biologiserat och ofta rasifierat tänkande. Den nya högern gör därmed vad tidigare generationer nyliberaler fruktade: smälter samman politik och ekonomi, men på egna villkor och med ett starkt exkluderande syfte.

Migranter framställs inte längre bara som ett hot mot välfärdsstaten, utan som ett hot mot den kulturella och genetiska kapacitet som påstås krävas för att delta på en konkurrensutsatt marknad.

Om jag hade läst Hayek’s Bastards innan Trump återfick presidentmakten hade jag nog haft svårt att ta den på allvar. De idéer som nagelfars är alltför skruvade och de tänkare som presenteras alltför obskyra och extremistiska. Jag skulle förmodligen ha sett boken som ett initierat och skarpsinnigt aktstycke som dock behandlar något fullständigt perifert. Nu blir läsningen något annat. Skribenter som Murray Rothbard, Hans-Hermann Hoppe, Peter Brimelow och Curtis Yarvin (även känd som Mencius Moldbug) må vara rätt okända i den gängse offentligheten men i webbens avkrokar är de stora. Och deras idéer har djupt inspirerat techmoguler som Marc Andreessen (Netscape med mera), Peter Thiel (PayPal och Palantir) och Elon Musk (Tesla och SpaceX). Den självbild av (genetiskt bestämd) hyperintelligens dessa herrar håller sig med gör mottagligheten stor för budskapet. När världens rikaste människa Elon Musk påstår att västerlandets största svaghet är »medkänsla« så är det röstekot från Hayeks oäktingars vi hör. Och med techbrödernas kandidat JD Vance blott ett hjärtslag från presidentämbetet har tankegodset från Hayeks oäktingar tagit sig ända in i Vita huset.

Libertarianernas giftermål med den kristna nationalismen blir ur detta perspektiv inte så förbryllande som det i förstone kunde tyckas. Med den postliberala, nationalistiska och biologistiska vändningen inom det libertarianska fältet ter det sig tvärtom som ett ganska naturligt parti. Och den obegränsade verkställande makten ska befria libertarianerna och samtidigt hålla världens fördömda borta från deras territorium. Som en extra livförsäkring köper Thiel mark på Nya Zeeland dit han avser att dra sig tillbaka om det amerikanska samhället och politiken blir alltför stökiga – kanske är det drömmarna som nagelfars i Crack-Up Capitalism som inspirerar.

Techrevolutionen och de sociala mediernas enorma genomslag passar som hand i handske med patrimonialismens återkomst. Här tillhandahålls arenor som passar för korta, slagkraftiga, lögnaktiga och uppviglande budskap, här ansamlas ofattbara rikedomar som kan användas för att påverka och forma politik. Politiken blir åter ett spektakel att roas eller förfäras av, även om medeltidens riddartorneringar och offentliga avrättningar ersatts med nätbaserade edgelords som hetsar massorna. Politik som webb-baserat spektakel är en aspekt av patrimonialismens återkomst som Hanson och Kopstein faktiskt missar.

Techrevolutionen och de sociala mediernas enorma genomslag passar som hand i handske med patrimonialismens återkomst.

Om den ideologiska koalitionen mellan libertarianer, kristna nationalister och anhängare av obegränsad presidentmakt skapat ett utbud av patrimonialism finns också hos stora delar av (åtminstone den amerikanska) befolkningen en efterfrågan på just detta. Arlie Russell Hochschilds Strangers in Their Own Land (2016) försöker förstå varför konservativa väljare i den amerikanska södern, trots att de ofta drabbas personligen av svag miljöreglering och ekonomisk ojämlikhet, ändå motsätter sig statliga ingrepp och röstar på politiker som försvagar statlig reglering och omfördelning.

Hochschild introducerar begreppet deep story, en känslomässig berättelse som sammanfattar hur människor upplever sin sociala verklighet, oberoende av dess objektiva sanningshalt. I den version hon återger från sina informanter i Louisiana handlar den djupa berättelsen om att sträva i en lång kö för att få den amerikanska drömmen förverkligad, bara för att se andra – minoriteter, invandrare, byråkrater – tränga sig före med hjälp av statliga program. Staten upplevs då inte som ett skydd eller en garant för rättvisa, utan som en partisk aktör som gynnar »de andra«. Hochschild kallar detta ett moraliskt förlustnarrativ – hennes informanter ser sig själva som de verkliga förlorarna, inte på grund av ekonomisk marginalisering i sig, utan på grund av en upplevd orättvisa i hur resurser och erkännande fördelas.

I boken Stolen Pride (2024) förflyttas scenen till Appalachernas kolfält, till valdistrikt som för bara några decennier sedan var Demokraternas territorium men där väljarna nu till en överväldigande del röstar på Trump. Hochschild fördjupar här analysen genom att visa hur det moraliska förlustnarrativet har utvecklats till ett bredare kulturellt ressentiment. Hon betonar hur förlusten inte främst gäller materiella resurser, utan framför allt symbolisk status och identitet. Hon argumenterar för att många konservativa amerikaner upplever att deras kulturella ställning hotas – att deras livsstil, värderingar och historiesyn nedvärderas i det offentliga samtalet och undermineras av den expertstyrda staten. Till detta är både de klassiska marknadsliberalerna och vänsterns identitetspolitiska riddare medskyldiga. De förra genom sin hängivna omfamning av en utveckling som ställt skickliga yrkesarbetare med en stark arbetsetik inför ekonomisk och social deklassering – med åtföljande självförakt och ilska som söker sitt föremål. De senare genom att göra sig till ilskans föremål i sitt illa dolda förakt för de provinsiella arbetarmännen och deras »vita privilegium«.

Stödet för nypatrimonialismen grundas därför i en misstro mot staten som neutral institution som växer fram i stora delar av befolkningen. När staten uppfattas som korrumperad, partisk eller som ett hot mot den egna moraliska ordningen, skapas en öppning för alternativa maktformer där personlig lojalitet till en stark ledare och symboliskt erkännande blir viktigare än institutionella normer. Förtroendet för den opersonliga byråkratin ersätts av en längtan efter någon som ställer saker och ting till rätta – en patriarkal, ofta karismatisk ledargestalt som direkt representerar »folket«.

När staten uppfattas som korrumperad, partisk eller som ett hot mot den egna moraliska ordningen, skapas en öppning för alternativa maktformer där personlig lojalitet till en stark ledare och symboliskt erkännande blir viktigare än institutionella normer.

Kommer den nya patrimonialismen att bli ett stabilt styrelseskick, som till och med kan konkurrera med det legal-byråkratiska om herraväldet? Det finns oroväckande tecken på det. Ett sådant tecken är att patrimonialismen för stunden dominerar världens ekonomiskt och militärt starkaste land. Ett annat är att några av världens rikaste människor är ihärdigt sysselsatta med att understödja en patrimonial utveckling. De har enorma resurser både penningmässigt och kommunikativt vilka nu satts i rörelse för detta ändamål.

Samtidigt ska vi inte glömma de faktorer som gör den nya patrimonialismen till ett ganska skört och ineffektivt styre. Ett patrimonialt styre är till exempel per definition ett djupt korrupt sådant och korruption är något som medborgare och väljare i allmänhet tycker väldigt illa om. Särskilt när korruptionen berör deras egen vardag och personliga angelägenheter.

Ett patrimonialt styre är dessutom ett dilettanternas styre. Man har förklarat krig mot statens experter och gjort sig av med dem eller kringskurit deras verksamhet. I deras ställe kommer lojalister eller familjemedlemmar, ofta utan kunskaper om hur en stat fungerar och vad som är rätt expertkunskap för olika situationer. Den uppsättning sykofanter och imbecilla som nu utgör USA:s regering bär syn för sägen. Inkompetensen hotar ständigt att undergräva det patrimoniala styret, i synnerhet i en komplex och global omgivning präglad av ömsesidiga beroenden. Allvarliga misstag kommer att begås, som drabbar både ländernas invånare och styrets makthavare.

Medborgarna brukar därför förr eller senare tröttna på sina patriarker. De mest långlivade – Orbán, Erdoğan och Netanyahu – tvingas nu till allt märkligare och äventyrligare krumbukter för att behålla makten. Om – men detta är dessvärre ett stort om – demokratin vidmakthålls i ens en rudimentär form, så faller så småningom det patrimoniala styret. Men i värsta fall har makthavarna, liksom Putin, vid det laget hunnit etablera ett rent terrorvälde som gör att ingen demokratisk opposition har någon chans att kliva fram.

Hur kommer det att gå? Det kan nog ingen riktigt veta; jag gör det definitivt inte. Historien levereras, dessvärre och som bekant, utan vare sig garanti eller bruksanvisning.