Stereotyp skildring av Jugoslaviens fall

Under krigen på Balkan ställdes frågan varför inte Centraleuropa drabbades av blodiga konflikter när kommunismen föll samman. Ibland hänvisades till en specifik, våldsbejakande Balkankultur. Man glömde att länderna i Mellaneuropa genom pogromer, fördrivning och folkmord rensats från grannar, tyskar och judar, för att vid andra världskrigets slut bli etniskt homogena. 

Tesen om en specifik kultur behövs inte som förklaring till det som hände i före detta Jugoslavien. Den försenade nationsbildningen innebar en diskrepans mellan etniska och andra gränser som i sig skapade konflikt. Kombinationen av enpartisystem och decentralisering på etnisk grund ledde till ytterligare spänningar. Om ideologin och samhällsystemet inte kan ifrågasättas men motsättningar mellan delstater är legitima, förstärks nationalistiska strömningar. Den utvecklingen kunde inte stoppas under 1980-talets gradvisa och ojämna demokratisering.

Om detta finns en omfattande litteratur som diskuterar socioekonomiska, politiska och kulturella processer, men även det intrikata spel i vilket ledare i Slovenien, Serbien och Kroatien trodde sig kunna dra nytta av krig. 

Lundahistorikern Sanimir Resic diskuterar i Jugoslaviens undergång sammanbrottet, krigen och de nya statsbildningarna. Han tar upp Sloveniens utbrytning och kriget i Kroatien 1991, Bosnienkriget 1992–95 samt konflikten i Kosovo och Natos bombningar 1999. Sedan redogörs för krigsförbrytelserna och det rättsliga efterspelet i Haag. Efter att ha berört utvecklingen i var och en av de nya staterna beskriver Resic till sist ett Sydösteuropa präglat av interna problem och internationella aktörers intressen. Han har rätt i att det på svenska saknas en översikt av regionens nyare historia och ambitionen är lovvärd. Ämnet är av stort intresse och särskilt kapitlet om ”efterföljarstaterna” tar upp förhållanden som knappast behandlats i svenska medier. Läsaren får en bild av de svåra utmaningar de nya staterna står inför och hur det förflutna ständigt gör sig påmint. 

Boken hade vunnit på ett stramare språk och en mer analytisk ansats i vilken samhällsutvecklingen behandlas i ett brett komparativt perspektiv. Den berättande stilen, med detaljer, utvikningar och upprepningar är svår att följa och vi får inte veta så mycket om ekonomin, den sociala situationen eller kulturlivet. I förgrunden står berättelser om (dags)politiska händelser och konflikter. Någon egentlig teori finns inte. I stället betonas vikten av att förstå en särpräglad Balkanmentalitet som, förutom kollektiva myter, präglas av stolthet, nostalgi och sentimentalitet.

Författaren kunde i större utsträckning ha beaktat den vetenskapliga litteraturen på området. Både internationella standardverk och inhemska studier saknas. Även svensk forskning av direkt relevans negligeras. Därmed riskerar Resic att ge en förenklad bild av ett komplext skeende. Värre är dock att han bryter mot gängse regler i hanteringen av sitt källmaterial. Alltför ofta möter man påståenden som saknar belägg eller bygger på tvivelaktiga källor och det finns även fall av språklig manipulation. 

Utrymmet medger bara några exempel. Resic hävdar, utan att hänvisa till någon källa, att en majoritet av muslimerna i Bosnien levde i städer, till skillnad från serberna, som övervägande levde på landsbygden. Men enligt tillgänglig statistik från 1981 var 33,1 procent av muslimerna och 29,9 procent av serberna stadsbor. Resic skriver även att andelen blandäktenskap var högre bland bosniakerna än i andra folkgrupper. I själva verket gifte de sig i mindre utsträckning än andra utanför den egna gruppen. Resic påstår också att bosniakerna i högre grad gick vidare till universitet än serberna, men statistik saknas över studier och etnicitet i Bosnien. 

Resic hävdar vidare – märkligt nog – att partisanrörelsen (i Kroatien) under andra världskriget i början dominerades av kroater och att serber anslöt sig senare, i krigets slutskede. Enligt tillgängliga undersökningar var serber i klar övervikt bland partisanerna i Kroatien; först mot slutet av 1944 är kroaterna i majoritet. När Resic gör gällande att kroater utgjorde en tredjedel av partisanerna i Jugoslavien vilseleder han för övrigt läsaren genom att låta ”partisaner i Kroatien” betyda ”kroatiska partisaner”.

Alltför ofta möter man påståenden som saknar belägg eller bygger på tvivelaktiga källor och det finns även fall av språklig manipulation.

Det gemensamma för dessa och liknande fall är att Resic vidarebefordrar stereotyper och fördomar som om de vore etablerade sanningar. Inte sällan förekommer dessutom oförenliga påståenden om sakförhållanden. Enligt Resic bottnade 1990-talets krig i serbernas strävan att ”befästa sin nationella dominans” över Jugoslavien. Det serbiska förtrycket ledde till motstånd från övriga folkgrupper och slutligen konflikt. Här finns en klar motsägelse. Dels framhävs centralstyre och en konstant serbisk dominans, dels framgår att Kosovo och Vojvodina under sjuttiotalet får samma status som Serbien och övriga republiker. 

Vad vi vet är detta: efter andra världskriget styrdes Jugoslavien till en början efter sovjetiskt mönster, men blev 1974 i praktiken en konfederation. Enligt ideologin vittrade staten bort, medan makten låg hos åtta regionala kommunistpartier. Ett sådant Jugoslavien kunde inte styras av en serbisk republik, som saknade befogenhet att ingripa i de egna provinsernas angelägenheter, vilket inte heller skedde under upproret i Kosovo 1981. I själva verket är detta en viktig orsak till 1980-talets serbiska nationalism. 

Värd att nämna är den påtagliga ambivalens som präglar texten. Författaren upplever omvärldens syn på kroater som i hög grad besvärande: 

Särskilt förintelselägret Jasenovac lyfts fram i narrativet om kroater som fascister. Denna ensidiga och orättvisa beskrivning av kroater och Kroatien under andra världskriget har varit förhärskande under hela efterkrigstiden […] Stigmatiseringen av kroater som fascister är stark, och inte sällan har försök att nyansera bilden viftats bort eller tystats ner.

Följden blir en försvarsposition i vilken kritik av företeelser i kroatisk historia eller samtid avvisas, men ändå godtas. Resic upprörs över att Carl Bildt kallade Operation Storm – Kroatiens återerövring av det serbdominerade Krajina i augusti 1995 – för krigets största etniska rensning, detta trots att han själv tar upp de krigsförbrytelser som begicks: fördrivningen av 200 000 människor, nedbrända hus och summariska avrättningar av civila. På samma sätt har Resic svårt att acceptera utländsk oro för en ”rehabilitering” av andra världskrigets fascistiska Ustaaregim. Ändå skriver han om hur judiska församlingen, kroatiska intellektuella och serbiska organisationer protesterade mot inslag i samhällslivet och han medger att en person med fascistiska sympatier faktiskt var kulturminister. 

Ambivalensen är nära relaterad till bokens centrala och återkommande tema, nämligen synen på andra världskrigets Balkan och kriget i Bosnien, i synnerhet olika folkgruppers status som offer och förövare. Kriget på 1990-talet blir en analogi till Förintelsen, och Resic hävdar på fullt allvar vid upprepade tillfällen att serberna hade för avsikt att utrota den bosniakiska folkgruppen. Detta stämmer inte med åtalen i Haag. Inte heller tyder antalet döda eller krigets förlopp på försök till utrotning. Resic talar (utan att ange källa) om ”de 150 000 mördade bosniakerna” eller ”över 100 000 bosniska muslimers död”. Det totala antalet dödsoffer i Bosnien uppgår till cirka 100 000 personer enligt statistiska beräkningar av Tribunalens expert Ewa Tabeau (105 000) samt en databas över namngivna offer sammanställd av juristen Mirsad Tokača (97 000). Enligt Tokača var 83 procent av de civila offren bosniaker (33 070) liksom 53 procent av de militära (30 966). Andelen döda uppgår i muslimernas fall till totalt 3,4 procent av befolkningen vilket kan jämföras med andra världskrigets Bosnien och Kroatien: serber 16-17 procent, muslimer 8,5-9 procent, kroater 5,5-6 procent och judar 75 procent.

Tyskarna skötte mördandet av judar och det mesta av logistiken själva, medan Kroatien på egen hand förintade merparten av judarna i Kroatien och Bosnien.

I en mening finns Förintelsen ständigt i bakgrunden, men mordet på judarna är ändå märkligt frånvarande. Siffrorna ovan nämns inte. I stället möter vi en förskönande retorik som Resic förvisso inte är ensam om. Han skriver om hur 2000 bosniska judar 1992 evakuerades till Israel: 

Många av dessa judar hade överlevt andra världskriget och Förintelsen. Bland annat tack vare den kroatiska och framförallt muslimska civilbefolkningen, som antingen gömde eller smugglade dem över till den italienska sidan i Dalmatien. 

Vad Resic aldrig nämner är att 10 000 av de 14 000 judarna mördades, de flesta av kroatiska och muslimska Ustae, inte av tyskarna. Inte heller får vi veta att merparten av de överlevande – partisaner i Titos armé eller flyktingar i områden ockuperade av Italien – valde att lämna Bosnien så snart till fälle bjöds. 1991 fanns 426 judar i landet. 

Samtidigt som Resic inte går in på antalet judiska offer eller omständigheterna kring deras död vill han jämställa andra världskrigets Kroatien och Serbien. Enligt Resic var båda länderna tyska lydstater, som utsatte civilbefolkningen för grymheter och han konstaterar att Serbien blev Judenfrei ”under Milan Nedićs nazistvänliga lydregim”. Det finns ingen anledning att försvara quislingen Nedić, men parallellen håller inte. I motsats till den Oberoende staten Kroatien var Serbien ingen stat. Landet hade delats upp mellan grannländerna och general Nedić var administratör i den tyska ockupationszonen. Tyskarna skötte mördandet av judar och det mesta av logistiken själva, medan Kroatien på egen hand förintade merparten av judarna i Kroatien och Bosnien. Att försöka sudda ut den skillnaden är uppseendeväckande. 

Lägret Sajmite låg i en del av Belgrad som införlivats med Kroatien. Dit fraktade tysk militär judiska kvinnor, barn och gamla, som när tiden var inne färdades tillbaka över floden Sava i en mobil gaskammare för att grävas ned i Belgrads utkanter. Den amerikanske historikern Christopher Browning har beskrivit hur mordet på Belgrads judar var en första fas i Förintelsen och av hans och andras forskning framgår Wehrmachts avgörande roll. 

Det är omöjligt att konstruera en symmetri mellan andra världskrigets Kroatien och Serbien, eller Bosnienkriget och Förintelsen, trots lidandet under 1990-talet. Allra minst har begreppet mentalitet något förklaringsvärde. Den ”balkanism” Resic kritiserar i inledningen påminner starkt om hans egen bild av en våldsbejakande ”balkanmentalitet”. Ett sådant generaliserande synsätt ligger farligt nära idéer om nationalkaraktär eller rasism i dagens mening, vilket framkommer när Resic beskriver serbisk kultur: ”Som vi tidigare sett är hjälte- och krigardyrkan djupt rotad i den serbiska mentaliteten; även krigsförbrytelser kan därför tolkas som något positivt och manligt.”

Publicerad i Respons 2018-4