Beslutsamma men tafatta sabotörer

Under mellankrigstiden, speciellt under 1930-talet, kollapsar den europeiska ordningen successivt. Kollapsen kommer slag i slag och drivs på av den tyska nazismens tillväxt och slutgiltiga maktövertagande. Det står snart klart att den europeiska fred som vilat på fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget inte kommer att bli varaktig. Fredstraktaten som dikterats av Frankrike och England efter kriget hade aldrig blivit accepterade av vare sig Tyskland eller den nya Sovjetstaten och det fanns även bland segrarmakterna en utbredd skepsis mot fredsvillkoren. Kritiken var visserligen högst varierande och speglade de inre spänningarna mellan Europas stormakter, som det blodiga kriget snarare hade förstärkt än mildrat. Krigets blodskatt hade inte fått den verkan som förespeglat Europas ledande politiker när de alla grep till vapen för att rensa bordet och genom en våldsam uppgörelse lägga grunden till en ny och stabilare världsordning.

I Sovjetunionen sågs kriget som blott och bart ett ofrånkomligt uttryck för den kapitalistiska världens imperialism. Kriget var i denna socialistiska stats ögon en följd av imperialismens ofrånkomliga maktutveckling, som inte skulle kunna stoppas annat än genom en socialistisk revolution i kapitalismens högborgar, Tyskland, Frankrike och England. Så länge dessa aggressiva ekonomier fortsatte att fungera efter kapitalismens imperialistiska logik, väntade bara nya krig och ny blodsutgjutelse. Mot den bakgrunden skapades på Sovjetstatens initiativ en ny kommunistisk international, Komintern.

Den nya internationalen skilde sig från sina föregångare genom en betydligt mer aktivistisk politik. För Komintern gällde det att med en radikal viljeansträngning tvinga fram den kommunistiska revolution som kriget inte lyckats åstadkomma. Om denna nya fas i europeisk politik har historikern Wilhelm Agrell skrivit en bok som handlar om ett utsnitt av den situation som skapades och spändes till bristningsgränsen under mellankrigstidens uppladdning och som brast med krigsårens urladdning.

Boken med titeln Stora Sabotageligan – Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige handlar om den terror och sabotageverksamhet som en grupp kommunister under ledning av Ernst Wollweber bedrev med bas i det neutrala Sverige under åren före och under andra världskriget. Det är en bok som ger en god bild av den radikala beslutsamhet som präglade tidens kommunistiska rörelse men också om dess relativt fumliga tafatthet. Den ger i ett litet och koncentrerat perspektiv en god bild av den annalkande kraftmätningen mellan Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland och den ödesmättade stämning som behärskade de båda makternas förberedelse inför det kommande kriget.

För Wollweber och de agenter som han rekryterade stod det tidigt klart att de var involverade i en kamp på liv och död med en fiende som inte skydde några medel och att det därför gällde för dem att heller inte väja för några hinder. Deras taktik var från början att skada den nazistiska staten i största möjliga utsträckning och att göra det genom en systematisk sabotageverksamhet. Wollweber liksom hans anhängare hade både politiskt och ekonomiskt stöd från den unga Sovjetstaten, som insett att ett av nazismens centrala mål var att krossa den internationella kommunismen och utplåna Sovjetunionen. Denna insikt gav en hårdför hänsynslöshet åt den underjordiska verksamheten, men en hänsynslöshet som knappast stod i paritet med en motsvarande skicklighet. Över huvud taget är det svårt att undgå intrycket av en viss tafflighet och ett slags naiv förtjusning i själva det konspirativa spel som organisationen bedrev.

Den grupp ur vilken Wollweber hämtade sina agenter var huvudsakligen personer som tagit värvning i den internationella brigaden under spanska inbördeskriget och i synnerhet sjömän. Att det blev just brigadister och sjömän hade en naturlig förklaring. Brigadister hade en erfarenhet av politisk aktivism och som sjömän befann de sig på resande fot i en internationell miljö. Därmed kunde de förmedla de krypterade budskap som utgick från rörelsens centrum, utan att resa privat och utsätta sig för de risker det medförde.

Rörelsens syfte och mål var huvudsakligen att sabotera fartygstrafiken och speciellt transporterna av järnmalm från Sverige till det nazistiska Tyskland samt att skaffa fram information om utvecklingen i den internationella politiken. Ur denna synpunkt var placeringen i Sverige utmärkt eftersom Sverige och Stockholm blev en viktig knutpunkt för Europas alla säkerhetstjänster under krigsåren. Det neutrala Sverige blev platsen där alla samlades, en bikupa som surrade av upplysningar och rykten och därmed en viktig källa för inhämtning av information.

När det gäller sabotageverksamheten var Wollwebergruppen inte särskilt framgångsrik. Detsamma gällde för dess informationsinhämtning. Gruppens försök att spränga fartyg vållade liten skada. Många av de bomber som smugglades ombord blev blindgångare och andra hade för svag sprängverkan för att vålla allvarlig skada. Den svenska säkerhetspolisen tycks också ha varit ganska framgångsrik när det gällde att fånga in eller övervaka de män som Wollweber rekryterade. Det nära samarbetet med tyska Gestapo gav naturligtvis också ett underlag.

Wollwebers sabotageliga var sålunda föga framgångsrik, men Agrells bok använder den snarare som ett prisma för att spegla mellankrigstidens och krigsårens internationella kommunism, dess drömmar, dess offervilja och dess egenartade blandning av förvirrad rotlöshet och beslutsam målmedvetenhet. Genom att följa Wollwebers och hans agenters äventyrliga öden lyckas Agrell förmedla bilden av en hel epoks vilsenhet med dess särpräglade förening av politisk extremism och himlastormande utopiska drömmar.

Bokens avslutande kapitel summerar huvudpersonernas vidare öden. Förvånansvärt många överlevde kriget och som man kan förvänta sig när det gäller personligheter av detta slag gick de en högst varierande framtid till mötes. Deras liv före och under kriget hade varit en berg- och dalbana. Det förblev så också efter kriget. Några av dem drog en vinstlott i den stalinistiska tombolan, andra mötte ett liv präglat av bitterhet och besvikelse. Ernst Wollweber nådde under en period maktens tinnar som chef för den östtyska säkerhetstjänsten och blev den som byggde upp Stasis enorma nätverk av medborgarspioneri. Som så ofta i totalitära stater blev den lyckan inte varaktig. Han föll från makten vid en av de många vägkorsningarna i den östtyska politiken och vid sin död bestods han enbart en kort notis i partiorganet Neues Deutschland. Hans liv och bana fullbordade därmed den klassiska devisen: Sic transit gloria mundi.

Wilhelm Agrells bok är en sällsynt pärla som lyckas porträttera en hel epoks drömmar och spänningar genom att studera hur de återspeglas i en mikroskopisk rest som tiden efterlämnat i arkiven. Det är genomfört med stor omsorg och stark inlevelse och borde bli ett måste för alla dem som önskar tränga bakom historieskrivningens kulisser och försöka se vad som sker i det som synes ske.

Publicerad i Respons 2017-2