Storstaden förvaltar den kosmopolitiska traditionen bäst

Få filosofer har ägnat så mycket tid åt att ifrågasätta och nyansera det kosmopolitiska idealet som Martha C. Nussbaum. Hos de stoiska filosoferna hittar hon fröet till många av de konflikter som präglar vår politik. Nussbaum menar i The Cosmopolitan Tradition – A Noble but Flawed Ideal att nationalstaten och en hälsosam patriotism behövs, inte minst för att möjliggöra ett samhällskontrakt som garanterar breda rättigheter. Men kanske är den moderna storstaden bättre anpassad att förvalta den kosmopolitiska traditionen. Densom vill påminna sig om hur mycket värdefullt som uppstår när människor förflyttar sig och möts har mycket att hämta i Orlando Figes The Europeans – Three Lives and the Making of Cosmopolitan Culture, i vilken han skildrar det komsopolitiska Europas glansdagar från 1800-talets mitt. Figes betonar hur mycket just de transnationella kontakterna betydde för denna kulturella guldålder.

I juli förra året ordnade ett hundratal högerpopulistiska debattörer, intellektuella och politiker den första konferensen någonsin i USA för en politisk rörelse de kallar ”National Conservatism”. En av konferensens huvudtalare var Josh Hawley, en republikansk senator från Missouri, som gick till attack mot det han beskrev som en ”världsfrånvänd kosmopolitisk elit”. Hawleys måltavlor var inte bara de sedvanliga politikerna i motståndarpartiet Demokraterna eller berömda liberala mediepersonligheter, han gick även till attack mot en rad akademiker som många på konferensen förmodligen aldrig hört talas om. Särskilt upprörd var Hawley över Martha C. Nussbaum, som undervisar i filosofi vid University of Chicago. Enligt Hawley har Nussbaum missbrukat sin akademiska position för att försöka hjärntvätta elever att bli ”världsmedborgare”, i stället för att uppmuntra dem att bli stolta, amerikanska patrioter. Detta speglade enligt Hawley ett växande ”kosmopolitiskt konsensus” i den amerikanska universitetsvärlden, som USA:s ”nationalkonservativa” nu skulle utmana.

De chauvinistiska idéer som Hawley och hans nationalkonservativa kollegor förespråkade på konferensen har funnits länge inom amerikansk höger. Men det är först nu, under Donald Trumps regim, som de har format en sammanhängande och mäktig politisk kraft. Så sent som under Ronald Reagans tid var republikanerna ett parti för storstäder, pluralism och framtidsoptimism. De gick ofta till försvar för global rörlighet och beskrev USA som ett välkomnande land för världens migranter. 1986 skrev Reagan under den mest generösa invandringsreformen i USA i modern tid – mer än fyra miljoner papperslösa fick en chans att bli amerikanska medborgare. USA, sade Reagan, ska vara ett land med ”fria hamnar som surrar av kommers och kreativitet […] och om där behövdes stadsmurar fanns det ändå alltid portar i muren, och portarna stod öppna för var och en som hade viljan och hjärtat att ta sig in”. Dagens amerikanska högerpopulister har vänt sig bort från dessa idéer om öppenhet och rörlighet. Nu sker i stället en militant mobilisering mot det de betraktar som ett ”kosmopolitiskt” liberalt projekt.

Det säger något om det politiska klimat vi lever i att det vackra begreppet världsmedborgare har blivit ett skällsord. Gamla antisemitiska tankefigurer har återvänt till offentligheten, med dunkla konspirationsteorier om globala nätverk av kapitalstarka makthavare i media och finanssektorn. Inför presidentvalet 2016 lanserade Donald Trump en reklamfilm där han attackerade en rad ”globalister”, som alla råkade vara judiska, med undantag för Hillary Clinton som för säkerhets skull försågs med en symbol som såg ut som en davidsstjärna. Det var den första reklamfilmen någonsin i USA som fördömdes av den i vanliga fall opartiska organisationen Anti-Defamation League, som kartlägger antisemitism i USA. 

Att just filosofen Martha C. Nussbaum nu pekas ut som galjonsfigur för en ny ”kosmopolitisk elit” är särskilt ironiskt. Få filosofer har nämligen ägnat mer tid åt att ifrågasätta, analysera och försöka förstå djupet och nyanserna i det kosmopolitiska begreppet. Den nya boken The Cosmopolitan Tradition – A Noble but Flawed Ideal är ett försök att summera dessa funderingar. Men redan i början av 1990-talet, under den liberala optimismen efter Berlinmurens fall, varnade Nussbaum för att vår tids stora politiska konflikter skulle kretsa kring frågor om nationell identitet och global rörlighet. 1994 skrev hon en essä som publicerades i Boston Review med rubriken ”Patriotism and Cosmopolitanism” där hon förutsåg en nationalistisk renässans i västerländsk politik.

Tre decennier senare publicerade The Economist ett omslag där de samlade den globala högerpopulismens politiska ledare under rubriken: ”Den nya splittringen i rika länder handlar inte om vänster och höger, utan om öppet och stängt”.

I en färsk opinionsmätning säger 47 procent av USA:s republikaner att de blir obekväma av att höra ett annat språk än engelska omkring sig. Bara 18 procent av demokrater säger detsamma. Där har vi den konflikt som definierar amerikansk politik i dag. Stödet för nationalistiska partier i EU har fördubblats sedan millennieskiftet, men liksom i USA är det främst på landsbygden som denna nygamla längtan efter etniskt homogena samhällen slagit rot. I storstäderna, de platser som faktiskt präglas av mångfald, är stödet för öppenhet däremot stabilt, ofta snabbt växande.

I The Cosmopolitan Tradition utgår Nussbaum, precis som i essän för tre decennier sedan, från Diogenes berömda uttalande om att vara en ”världsmedborgare”. Men det är just hos de stoiska filosofernas idéer om det kosmopolitiska som hon hittar fröet till många av de konflikter som nu präglar vår moderna politik. Nussbaums kritik mot den kosmopolitiska idén, det som får henne att kalla den ”bristfällig” i bokens undertitel, bottnar inte i nationalisternas inåtvända perspektiv, utan kommer snarare från amerikanskt vänsterliberalt håll. Nussbaum menar att stoikernas ”kosmopolitik” hade en alltför snäv idé om rättvisa, som inte tog hänsyn till fördelningen av materiella tillgångar. Nussbaum påpekar att Cicero skrev att ett samhälle aldrig kan bli harmoniskt så länge det tar från vissa och ger till andra, medan Seneca skrev att en ”vis man behåller sin förmögenhet”. Hon beskriver hur stoikernas idéer än i dag präglar politiska debatter, där abstrakta frågor om rättvisa överskuggar konkreta åtgärder för materiella förnödenheter.

Nussbaums kritik mot den kosmopolitiska idén, det som får henne att kalla den ’bristfällig’ i bokens undertitel, bottnar inte i nationalisternas inåtvända perspektiv, utan kommer snarare från amerikanskt vänsterliberalt håll.

I samtidspolitikens landskap är det i stora drag två politiska grupper som förespråkar det vi kan kalla ”kosmopolitik”, med relativt fri rörlighet i världen, hög invandring och internationella samarbeten. Dels är det marknadsliberaler, som ser hur fri rörlighet skapar en mer dynamisk ekonomi. Dels är det vänstern, som försvarar migration av humanitära skäl. Dessa två falanger är överens när det gäller invandring, men oense om i princip allt annat, i synnerhet den ekonomiska politikens hörnstenar. Det förklarar mycket av låsningen i 2020-talets västerländska politiska debatt. Samtidigt har en ohelig allians uppstått mellan invandringsmotståndare från både vänstern och högern. De enas just i föraktet för den kosmopolitiska idén, precis som i Josh Hawleys inledande tirad, oavsett om det handlar omfabriksarbetare som oroar sig för arbetskraftskonkurrens, eller fabrikens ägare, med en mer diffus oro om den vita mannens status i ett föränderligt samhälle.

Nussbaum skriver om den kosmopolitiska tanken som en etisk vision som ”tvingar oss att erkänna det jämlika och ovillkorliga värdet i alla människor”. Det var inte länge sedan detta var en självklar idé, men för kosmopolitikens motståndare i dag är det här en främmande, rentav livsfarlig tanke. Dagens nationalister beskriver de demografiska förändringarna i USA och EU som ett hot mot civilisationen. När den antirasistiska Black Lives Matter-rörelsen i USA under sommaren förespråkat rimliga krav på att poliser som dödar obeväpnade amerikaner ska ställas till svars för detta, svarade konservativa debattörer med panikartade varningar om att demonstranterna kräver ”vit underkastelse”. 

De frågor som Nussbaum ställer sig i boken borde därmed inte bara engagera filosofer, utan alla som är intresserade av att hitta en väg ut ur den trångsynta nationalism, som har dominerat den transatlantiska politiken.

Så om vi kallar oss världsmedborgare, vilka institutioner ska då vara ansvariga för våra lagar, våra rättsliga institutioner och våra grannars sociala förhållanden? Redan 1951 beskrev Hannah Arendt i The Origins of Totalitarianism utmaningarna med att verkställa våra utlovade universella mänskliga rättigheter när någon ”dyker upp utan medborgarskap i en suverän stat”. Nussbaum föreslår att lösningen är ett slags fredligt sinnad, liberal nationalstat. Det går inte att styra hela världen på en gång. Även om FN förmodligen är den politiska institution som varit mest mottaglig för Nussbaums egna idéer har hon själv inga illusioner om att det går att centralisera global makt ytterligare.

Mot bokens slut återkommer hon till idén om det hon kallar ”förmågemodellen”, som hon utvecklat tillsammans med ekonomen Amartya Sen. Det är en politisk vision om ett rättvist samhälle, som utgår från medborgarnas förmåga att leva liv där de har förmågan att uppnå en rad rimliga målsättningar, friheter och möjligheter. Den institution som är bäst lämpad för att tillgodose dessa behov är, enligt Nussbaum, nationalstaten. Bara där, tror hon, kan vi skapa den känsla av samhörighet som gör det möjligt att komma överens om ett samhällskontrakt som garanterar breda rättigheter.

Detta har fått vissa kritiker att slå bakut. Alex Sager, författare till boken Against Borders, skriver exempelvis på London School of Economics blogg att Nussbaum ”ställt sig på nationalisternas sida”. Det kräver en ganska banal läsning av boken, som om det bara fanns två sidor i debatten om global rörlighet: antingen ”öppna alla gränser” eller Donald Trumps ”Build the wall”. Det är ironiskt nog precis den debatt som nationalisterna själva vill ha. I USA attackerar högerpopulisterkonsekvent liberala motståndare just för att de påstås förespråka ”ett gränslöst samhälle”. Men nationalstaten behövs och en hälsosam patriotism behövs, menar Nussbaum:

Det finns uppenbart bättre och sämre sätt på vilket man kan älska sitt land, sätt som mer eller mindre främjar global rättvisa. Om du föreställer dig att själva nationen strävar efter rättvisa, mänskliga rättigheter och ett fundament av mänsklig värdighet går det lätt att expandera detta sätt att älska ditt land utåt. […] balansakten är möjlig att genomföra med värdighet och respekt, vilket däremot inte är fallet om bilden av nationen är etnocentrisk eller baserad enbart på girighet.

Just denna idé om nationen som en expansiv kraft för global rättvisa har förstås bidragit till flera av historiens värsta brott mot mänskligheten, oavsett om det är sovjetkommunismen, det brittiska kolonialväldet eller USA:s krig i Korea och Vietnam.

Nussbaum är nyktert realistisk i sin bedömning av de senaste århundradens tillkortakommanden i försöken att exportera liberal demokrati. Hon är skeptisk till bistånd som de fungerar i dag och hänvisar till exempelvis nobelprisvinnaren Angus Deatons forskning. Men hon räknar även upp en övertygande mängd positiva exempel, inte minst kvinnors rättigheter, där det skett framsteg i repressiva regimer som vi skulle ha betraktat som otänkbara för ett par decennier sedan –till och med Saudiarabien har nu kvinnlig rösträtt. ”Den kosmopolitiska traditionens starka försvar för nationen som moraliskt hem för folkets autonomi innebär att nationen har rätt att försvara sin säkerhet och nationella politiska kultur. Men det ger inte nationen rätten att anamma främlingsfientlig politik som exkluderar utan att rättfärdiga det i evidensbaserad empiri”, skriver Nussbaum. Hon kritiserar vidare de nationer som försöker ”försvara dominanta nationella etniska och religiösa traditioner från pluralism” och det var väl just där vi kan föreställa oss hur senatorn Josh Hawley slängde boken i väggen.

Öppna gränser är orealistiskt, enligt Nussbaum. Det är rimligt, menar hon, att reglera invandring utifrån krav på att följa landets lagar och författning, att reglera den i enlighet med tillgängliga jobb eftersom ekonomisk stabilitet är viktigt för ett lands stabilitet. Men det är däremot inte rimligt att begränsa invandring bara för att bevara en diffus idé om ”nationell homogenitet” när det finns gott om behövande och villiga migranter som skulle kunna bidra till landets nationella kultur och stabilitet.

Här har den kosmopolitiska idén på senare år fått oväntad assistans av den demografiska utvecklingen i världens rika länder. Även Japan, ett av de mest homogena länderna i OECD, har nästan tredubblat invandringen på 2000-talet. De har inte gjort detta av humanitära skäl. Landets asylpolitik är fortfarande oerhört restriktiv. 2018 mottog landet 42 asylsökande av mer än 10 000 sökande. Men de har kraftigt ökat arbetskraftsinvandringen för att den inhemska befolkningen är så gammal. Även Tokyo, som så länge var en metropol känd just för en närmast hypnotisk konformitet, med folkmyller av kontorsklädda män i skjortor i exakt samma ljusblå nyanser, är nu en kosmopolitisk stad, där var tionde invånare under 30 år är född utanför Japan. Att även det konservativa Japan, nästan motvilligt, börjat öppna sina gränser tyder på att 2000-talet kanske inte, trots allt, tillhör nationalisterna.

Nussbaums bok får mig till sist att fundera över om det verkligen är nationalstaten som är bäst lämpad att förvalta den kosmopolitiska idén. Kanske är storstaden bättre anpassad för uppdraget. Vi har under de senaste åren sett hur storstäder alltmer börjar fungera som traditionella nationalstater, med exempelvis egna diplomatiska initiativ. Sju städer i USA har under de senaste två åren tillsatt nya diplomater för ”internationella relationer”, vilket oftast betyder samarbeten med andra globala metropoler. När coronapandemin lamslog Los Angeles i början av 2020 ringde borgmästaren Eric Garcetti inte till Washington för hjälp, i stället orkestrerade han en digital konferens med 41 borgmästare från 30 länder, som utbytte praktiska råd. Det byggde på insikten att Los Angeles har mer gemensamt med Seoul och Madrid än med de flesta delstater i USA. Den ekonomiska makten koncentreras också alltmer i storstäderna, ett levande bevis för hur mångfald skapar, snarare än hotar, en dynamisk ekonomi. Två breda storstadsregioner i USA, norra Kaliforniens Bay Area i väst och den så kallade Acela-korridoren i öst (döpt efter snabbtåget som löper från Washington till New York och Boston) står i dag för nästan två tredjedelar av allt riskkapital i USA. Det är svårt att se hur den politiska makten ska fortsätta begränsas till inåtvända nationalister när den ekonomiska makten absorberas av öppna städer, där invandring, mångfald och den kosmopolitiska idén är så vedertagen att den inte längre behöver diskuteras.

Högerpopulister, nationalister och den kosmopolitiska stadens fiender har fullständigt dominerat den politiska debatten de senaste åren. Det finns något klaustrofobiskt med nationalismens utrymme i offentligheten, som nästan alltid ackompanjeras av nationalister som själva, ironiskt nog, påstår att ingen lyssnar på dem eller tar dem på allvar.

Den som tillbringat för mycket tid i nationalismens kvava luftutrymme kan säkert få ut en del av Orlando Figes The Europeans – Three Lives and the Making of Cosmopolitan Culture. Det är en flärdfull, charmig och upplyftande bok, men den har en tydlig underström av historiskt allvar. Figes påminner om hur mycket värdefullt som uppstår när människor förflyttar sig, när vi besöker varandras städer, när vi flyttar till nya länder, när vi migrerar och möts över geografiska, religiösa och kulturella gränser.

Hans skildring av det kosmopolitiska Europas glansdagar börjar med en järnvägsresa mellan Paris och Bryssel, i juni 1846. Han fortsätter med att beskriva hur järnvägen gjorde det möjligt för kompositörer som Berlioz, Verdi och Rossini att turnera runt mellan sydeuropeiska metropoler, där de togs emot som rockstjärnor. Att boken börjar med just musik är ingen slump. I Verdi och Rossinis internationella framgångar koncentrerades enligt Figes nämligen de tre revolutionerande uppfinningar som bidrog till att skapa det kosmopolitiska Europa: järnvägen, som gjorde det möjligt att resa mellan de olika länderna snabbare än någonsin tidigare, massproduktion av böcker, dagstidningar och nothäften, som förklarade hur Verdis musik kunde bli välkänd över stora delar av Europa bara några veckor efter att den skrivits och publicerats. Till sist nämner han även copyrightlagar, som gjorde det möjligt för otaligt fler musiker och författare att leva på sitt arbete. Tillsammans skapade dessa tre uppfinningar en balans mellan öppenhet och regelverk, som möjliggjorde en blomstrande, kosmopolitisk kultur. Figes beskriver hur författare som Turgenjev, Balzac och Dickens var drivande bakom copyrightlagarna, som skapade de ekonomiska förutsättningarna för den europeiska 1800-litteraturens mästerverk.

Det fyrverkeri av storslagen kultur som präglade Europa under decennierna efter järnvägens genombrott skapade även en gemensam idé om det europeiska. När Verdi eller Rossini skrev en ny opera dröjde det bara ett par veckor innan de kunde sjunga sångerna på en pub i London eller Bryssel. Det var inte bara storstädernas bildade elit som fick tillgång till kulturen, utan de breda massorna. Snart fanns det också en gemensam kanon, med målningar, romaner, operor och kompositörer, som de flesta kunde relatera till. Figes betonar hur det var just de transnationella kontakterna, utbyten av idéer och gemensamma referensramar som bidrog till denna kulturella guldålder.

Det är få globala storstäder i dag som säger att de vill se mindre rörlighet, färre invandrare, mer homogenitet.

Jag tänker på Figes lyriska skildringar av järnvägstrafikens barndom när jag i början av sommaren reser med New Yorks tunnelbana för första gången på tre månader. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna New Yorks tunnelbana. Den brukar tvärtom vara ett av de främsta skälen till att folk flyttar härifrån. Tunnelbanan är alltid försenad när du är som mest stressad, proppfull när du är som mest utmattad, och den har en sällsynt förmåga att lukta precis lika illa på vintern som på sommaren –en permanent aromatisk cocktail av multnande fuktighet och bortglömd snabbmat mellan spåren. Men under coronapandemin kunde jag inte åka tunnelbana på nästan tre månader och jag insåg att jag faktiskt saknade de där ofrivilliga resorna, med deras oförutsägbarhet och folkmyller, den dagliga påminnelsen om den mångfald som präglar min hemstad.

Precis som järnvägen i Europa har tunnelbanan här alltid varit en demokratisk arena. Där reser såväl Michael Bloomberg, god för nio miljarder dollar, som nattarbetande diskplockare och hemlösa. Tunnelbanan i New York är också ett levande bevis för att den kosmopolitiska visionen faktiskt har vunnit som idé, om inte i den politiska maktfördelningen i Washington just nu, så åtminstone i den levda vardagen i världens metropoler. Det är få globala storstäder i dag som säger att de vill se mindre rörlighet, färre invandrare, mer homogenitet. Tvärtom håller vi på att se början på ett globalt nätverk av samarbeten och diplomatiska band mellan kosmopolitiska städer. I Paris och London, Taipei och Tokyo, Prag och Warszawa står liberala borgmästare emot nationalistiska strömningar och försvarar den kosmopolitiska idén. Både Figes och Nussbaums böcker är nyttiga påminnelser om hur viktig idén om världsmedborgare varit för dessa storstäder, för de samlingsplatser som i dag föder vår mest intressanta kultur och innovation.

Vår civilisation är byggd på översättningar, skrev Joseph Brodsky. Allt för länge har vårt politiska landskap formats av trångsynta chauvinister som blir nervösa när de hör ett främmande språk. Förr eller senare kommer vinden att vända.

Publicerad i Respons 2020-6