Svaga ljusglimtar över Iran

Den 13:e juni i år attackerades Iran av Israel. Även USA gav sig in i striden och använde sina massiva bunkerknäckande bomber för att försöka slå ut tre av Irans kärntekniska anläggningar. De flesta bedömare ser detta så kallade tolvdagarskrig som oavslutat; risken för ytterligare ronder är överhängande. I Iran var chocken stor, inte bara över att den lågintensiva konflikten utvecklats till ett regelrätt krig, utan även över att landets luftrum visade sig vara i princip oskyddat. Hundratals civila dödades i de israeliska attackerna. Hur hamnade Iran i detta prekära läge, med en befolkning vars missnöje med landets styre bara växer och där förmågan att avskräcka yttre fiender som Israel grundligt fallerat?

Tidigare i år utkom statsvetarna Mohsen Milani, professor vid University of South Florida, och Vali Nasr, professor vid Johns Hopkins University, med varsin bok om den islamiska republikens nuvarande läge och dess möjligheter att hantera de enorma utmaningar som den står inför. Eftersom republikens problem till viss del är självförvållade behandlar böckerna i samma grad statens systemiska brister som de aktuella konflikternas omedelbara orsaker och dynamik.

Visst finns nyansskillnader i författarnas perspektiv. Men även om titeln på Milanis Iran’s rise and rivalry with the US in the Middle East antyder att han fokuserar på antagonismen mellan Iran och USA står det omgående klart att berättelsen i lika stor utsträckning handlar om landets allmänna utveckling som utrikespolitisk aktör. På motsvarande sätt anlägger Nasrs Iran’s Grand Strategy − A Political History ett helikopterperspektiv som inbegriper Irans relation till USA. Gemensamt för de båda författarna är dessutom att de vinnlägger sig om att inte behandla utrikespolitiken separat, utan beaktar dess koppling till inrikespolitiska konflikter. Här ger deras egna kontakter med amerikanska, och ibland även iranska, beslutsfattare möjligheter till fascinerande inblickar i de båda ländernas strategiska överväganden.

För Kissinger var Iran en ideologisk konstruktion, en institutionaliserad, värderationell maskin som oavsett pris ville utmana USA och den rådande världsordningen (åtminstone 2015).

I början av Iran’s Grand Strategy återger Vali Nasr ett möte som han deltog i, mellan Henry Kissinger och iranska regeringstjänstemän hösten 2015 i New York. Tio år tidigare, under Irakkrigets efterdyningar, hade Kissinger ställt Iran inför en politisk-filosofisk knäckfråga: Är den islamiska republiken en ideologi eller en nationalstat? Nu passade han i stället på att redogöra för Immanuel Kants idé om den eviga freden och vad som kan få stater att sluta kriga med varandra. Det visade sig dock att en av de icke-namngivna iranska diplomaterna som deltog vid mötet själv hade översatt Kants text från tyska till persiska, och han passade tillbaka frågan till Kissinger: När kommer USA att slutligen acceptera Iran för vad det är?

Enligt den iranska delegationen var Irans övergripande mål inte religiöst utan realpolitiskt − att trötta ut USA så att landet skulle lämna Iran och Mellanöstern ifred. Denna iranska historieskrivning är självfallet tillrättalagd, men anekdoten pekar ändå ut teman som återkommer i de båda böckerna och som jag känner igen från mina egna samtal med västerländska och iranska regeringstjänstemän och politiker. Det första är att delar av Irans politiska elit faktiskt är rätt väl bevandrad i västerländsk idékanon och politiska traditioner. Många tjänstemän på utrikesdepartementet har disputerat i statsvetenskap och internationella relationer och är förtrogna med de klassiska teoriskolorna.

Det omvända är dock inte fallet. Den västerländska policyeliten vet väldigt lite om Iran och tenderar att betrakta landet främst genom ett ideologiskt raster. Både Milani och Nasr framhäver att Iran är en realpolitisk spelare och den utrikespolitiska kontinuiteten mellan den föregående och nära USA-allierade Pahlavimonarkin och den islamiska republiken är mer betydande än vad många västerländska bedömare kan eller vill erkänna. Milani å sin sida menar dock att Iran saknar expertis om det faktiska USA (inte att förväxla med kunskap om teorier om beslutfattande och utrikespolitiska drivkrafter), vilket innebär att varken den iranska eller amerikanska ledningen är särskilt duktig på att avläsa sin motpart. 

Det andra tema som lyser igenom i anekdoten ovan är föreställningen om (ir)rationalitet. För Kissinger var Iran en ideologisk konstruktion, en institutionaliserad, värderationell maskin som oavsett pris ville utmana USA och den rådande världsordningen (åtminstone 2015). Denna föreställning är i själva verket symptomatisk för hela västvärldens politik gentemot Iran, inte minst USA:s. Och ingenstans är detta tydligare än i kärnvapenfrågan. Makthavarna i Teheran ses som irrationella fanatiker som kommer att använda kärnvapen så snart de får tillgång till dem — något som är extremt osannolikt. Iranska beslutsfattare, å sin sida, lider av den motsatta missuppfattningen i sin syn på Washington. Oftast utgår de ifrån att USA är en rationell aktör som in i det längsta vill undvika militära konflikter med Iran. Följaktligen, resonerar de, går det att skapa balans mellan länderna om Teheran bygger upp rätt sorts avskräckande kapacitet. Den kalkylen har dock visat sig alltmer felaktig, och med tolvdagarskriget får den sägas vara slutgiltigt vederlagd.   

Ett viktigt element i kontinuiteten mellan shahens styre och den islamiska republiken som båda författarna framhäver är historiemedvetande och nationalism. I likhet med till exempel Kina bär Iran på en lång stats- och imperietradition. För båda länderna resulterade den moderna europeiska imperialismen i betydande landförluster och de facto i underkastelse, även om landet inte formellt blev en koloni. Här ryms med andra ord både stolthet och nostalgi över ett glamoröst förflutet, och känslan av osäkerhet och utsatthet.

För Pahlavimonarkin var detta betydelsebärande förflutna en avgörande drivkraft. Genom att anamma en nationalistisk ideologi av västerländskt snitt var målsättningen att skapa en stat i paritet med sina västliga motparter. Revolutionen 1979 kan i själva verket ses som en reaktion mot denna auktoritära tolkning av vad Iran skulle bli. Men om revolutionen var ett svar på shahens efterapning av en västerländsk modernitet under amerikansk politisk överhöghet har den islamiska republiken med tiden övergått i ett nationalistiskt självständighetsprojekt i annan skepnad. Nasr exemplifierar detta med Khomeinis uttalande om att revolutionens främsta mål och framgång var att alla beslut skulle tas i Teheran (och inte Washington). Det var även denna nationalism som mobiliserade befolkningen under kriget mot Irak. I dag torde den vara en av få länkar mellan stat och samhälle som fortfarande kan fungera.

I likhet med andra revolutionära regimer kom den islamiska republiken att formas av kriget som följde i dess kölvatten. Både Nasr och Milani ser det åtta år långa kriget som följde på Iraks invasion av Iran i september 1980 som en viktig förklaring till varför den nya statens beslutsfattande och institutioner kom att utvecklas som de gjorde. Irans oförmåga att forma allianser med andra stater (undantaget är Syrien under Assad-familjen) och dess allt svagare militära position har gjort att landet snarare försöker skapa eller stödja icke-statliga aktörer med vilka man har en ideologisk/religiös affinitet eller överlappande realpolitiska mål. Milani går förtjänstfullt igenom dessa allianser i olika delar av regionen. I likhet med många andra drar han slutsatsen att den iranska inblandningen i Assads brutala krig var ett stort strategiskt misstag. Den iranska militära närvaron i landet gav Israel en ny attackyta samtidigt som hemmaopinionen i Iran aldrig övertygades om att deltagandet var nödvändigt.

Denna lättnad i förtrycket må visa sig vara en blott taktisk reträtt från säkerhetsapparatens sida, men troligtvis kommer befolkningen inte att nöja sig med en tillfällig ljusglimt.

Källan till Irans problem är inte bara de ständiga konflikterna med USA, kärnteknikprogrammet och stödet till diverse allierade i regionen. I minst lika hög grad handlar det om statens ovilja och oförmåga att sluta fred med ett samhälle som lämnade revolutionen bakom sig efter krigets slut 1988 och Khomeinis död året därpå. De protester som återkommer med allt högre frekvens och med allt större deltagande är säkra tecken på ett betydande legitimitetsunderskott. 

Enligt Milani är den islamiska republikens konfrontation med USA och Israel lika ohållbar som dess konfrontationer med stora delar av befolkningen på hemmaplan. Nasr, som drar liknande slutsatser, påpekar att den pågående krisen tvingat fram en debatt inom den politiska eliten (som dessutom sker inför delvis öppen ridå) om huruvida den revolutionära statens strategi och olika mål är genomförbara – framför allt alla på samma gång. Därmed infinner sig frågan om den iranska staten också påbörjat det mödosamma arbetet med att lämna revolutionen bakom sig? Av allt att döma pågår för närvarande en hård debatt inom och utanför maktens korridorer kring frågan om det inte börjar bli dags för en obarmhärtig vidräkning med landets inrikespolitiska och utrikespolitiska mål och färdriktningar.

Nasrs idé om en möjlig revisionism inom den iranska statsapparaten är rimlig. Men det är lätt att analysen blir väl statscentrerad. Av minst lika stor vikt för att förstå krisens magnitud är det iranska samhällets egna postrevolutionära resa. Säkerhetsapparaten och elitens hårdföra delar har alltid avfärdat alla tankar på reformistisk förändring inifrån, hur obetydliga de än må vara, som västerländska försök till påverkan. Ju mer staten misslyckats med att infria de revolutionära löftena om ekonomisk och politisk rättvisa, desto viktigare har det blivit att underhålla den retoriska fiendskapen med USA. Endast på detta sätt har den kunnat hävda att den islamiska republiken värnar om landets självständighet.

Efter tolvdagarskriget har dock alla dessa undanmanövrar för att undgå en mer förbehållslös och ocensurerad diskussion om landets framtid och prekära läge blivit verkningslösa. Ett land vars främsta militära befälhavare dödades inom loppet av ett par dygn, som inte kan skydda sitt eget luftrum, och vars kontraspionage mest jagat dissidenter och krattat manegen för israelisk penetration snarare än försvåra den, kan näppeligen traggla på som vanligt.

Denna diagnos kommer dock med vissa förbehåll. Historien är full av stater och politiska ledarskap som mot bättre vetande fortsatt på den inslagna vägen, och där en växande krismedvetenhet inte förmått att rucka på de sedvanliga tröghetsfaktorerna. Det må vara elitens riskaversion och oförmåga att fatta avgörande beslut, dess byråkratiska saktfärdighet eller ren och skär inkompetens. Det finns med andra ord inga garantier för att de pågående debatterna i Teheran landar i slutsatser som sporrar till handling, eller till och med, i en ny kurs som resulterar i verklig förändring.

Sedan Kvinna, liv, frihet-protesterna hösten 2022 har den iranska staten intensifierat sin blodiga repression och på samma gång accepterat att slöjkravet är svårt att upprätthålla och alltför kostsamt. Efter tolvdagarskriget har gatubilden i storstäderna blivit än öppnare, med folkliga sammankomster och gatumusikanter. Denna lättnad i förtrycket må visa sig vara en blott taktisk reträtt från säkerhetsapparatens sida, men troligtvis kommer befolkningen inte att nöja sig med en tillfällig ljusglimt.