Svenska statens framväxt sedd underifrån

Under 1500- och 1600-talet var Sverige ett utpräglat bondesamhälle. Medan det nobla adelsståndet, städernas borgare och det högre prästerskapet utgjorde betydelsefulla gemenskaper i sig själva, var bönderna en betydligt större och mer skiktad grupp. De var vad man i dagligt tal skulle kalla vanligt folk.

I två nyutkomna böcker ställer historikerna Mats Hallenberg och Johan Holm respektive Jens Lerbom bönderna i centrum för undersökningar kring centrala aspekter av den samhälleliga gemenskapen under 1500- och 1600-talet, en mycket dynamisk tid för utvecklingen av den svenska staten. Hos Lerbom gäller saken uppfattningar om svenskhet, medan Hallenberg och Holm undersöker böndernas politiska relation till statsmakten. Båda studierna utgör bidrag till den forskning om statsbildning och identiteter som tog form internationellt under 1990-talet och som framför allt i början av 2000-talet blev föremål för omfattande grundforskning på svenskt källmaterial. Att de tre författarna är väl förtrogna med forskningsläget framgår av återkommande sjok av initierade referenser till och redogörelser för tidigare empiriska studier.

En grundläggande fråga som båda studierna söker svar på är hur förhållandet till den svenska staten under 1500- och 1600-talet tedde sig från gräsrotsnivå. Lerbom visar att det fanns en utbredd identifikation medS verige och det svenska på lokal nivå, men att denna i första hand uppfattades i relation till monarkin och lagen och i andra hand i relation till någon form av emotionell gemenskapsföreställning kring det som benämndes som fäderneslandet. Resultatet kan möjligen förklaras utifrån källtypen – Lerbom undersöker rättsmaterial – men han argumenterar övertygande för att begreppsanvändningen ger uttryck för en mer allmän förståelse av närområdet och omvärlden.

Hallenberg och Holm tar utgångspunkt i två motsatta teser om böndernas förhållande till statsmakten: å ena sidan att de agerade som en aktiv förhandlingspartner till kungen, å andra sidan att de blev tvångsmässigt utskrivna i krig och successivt inordnades i en strömlinjeformad militärstat och en för sin tid osedvanligt effektiv organisation av regementen. Så hur förhåller det sig egentligen med det svenska förflutna? Var Sverige under perioden 1500–1700 en brysk militärstat eller hade bönderna en mer självständig roll? Bakom dessa två alternativ ryms en spänningsfylld bild av den obundne och frie odalbonden i det fredliga nord respektive de skräckinjagande svenska trupperna som härjade på kontinenten under trettioåriga kriget.

Hallenberg och Holm lanserar en harmonierande syntes där de två olika karakteriseringarna tillskrivs olika perioder. De menar att förhandlingstesen stämmer in på det senare 1500-talet, medan militärstatstesen snarare är gångbar om man studerar 1600-talet. Det är ett tacknämligt förslag som de ger. Forskning som behandlar något tidsintervall under vad som i historievetenskapen brukar kallas för den tidigmoderna perioden (cirka 1500–1800) resulterar inte sällan i förslag på generella utsagor om denna epok som helhet. Detta är i många fall inte särskilt gångbart med tanke på de omfattande samhällsförändringar som ägde rum under dessa trehundra år.

Uttrycket ”man ur huse”, som utgör bokens titel, syftar på situationen när alla vapenföra män i ett visst område samlades, antingen på kungens befallning eller på eget initiativ. Denna dubbeltydighet ger en god beskrivning av bokens centrala problemställning om böndernas aktiva relation till statsmakten. Under 1500-talet ägde de sista stora bondeupproren rum. Detta förklarar Mats Hallenberg med att överheten lyckats med sin argumentationsteknik. Utifrån studier av kungliga brev konstaterar han att staten utvecklade sin förmåga att föra en dialog med olika lokala grupper. Samtidigt fick bönderna igenom olika krav på skattelättnader. Strategin att byta nya pålagor mot skattenedsättningar verkar ha fungerat framåt slutet av 1500-talet. Därmed, menar Hallenberg, integrerades landets bönder i den politiska gemenskapen.

När bönderna uppvisade motstånd försökte kungen straffa trotsigheten med att de skulle tvingas försörja kriget. Gustav Vasa kommunicerade att han hellre ville ha en bondearmé än en dyr legoknektsarmé och menade att detta också borde ligga i böndernas intresse. Bönderna fick välja – åtminstone formulerades det så – mellan att kungen köpte in utländska soldater eller att de själva gick man ur huse.

En viktig poäng i boken är att den sociala profilen hos de utskrivna soldaterna förändrades mot slutet av 1500-talet. Vasakungarnas armé var inte indelningsverkets (fastställd i 1634 års regeringsform, successivt upplöst från och med 1873). Krigsmaktens sociala bas var bred och sträckte sig från värvade soldater till gifta och ogifta bönder, drängar och lösdrivare. Med viss början under Johan III:s tid noterar Hallenberg ett ökat socialt avstånd mellan besuttna bönder och utskrivna knektar. Perioden sammanfaller med de sista stora bondeupproren. Hallenberg och Holm konkluderar att de svenska skattebönderna stärkte sin position samtidigt som den svenska statsmakten utvecklades till en militärmakt.

Så långt böckernas grundläggande teser. Mest intressant blir det emellertid när forskningsfrågorna inverteras. Fanns det reella försök till bondeuppror under 1600-talet eller rentav möjligheter till någon form av bondevälde? Nej, svarar Johan Holm och betecknar de ansatser till bondeuppror under 1600-talet som presenterats i tidigare forskning som mycket överdrivna. Holm går systematiskt igenom olika bondeoroligheter under slutet av 1500-talet och första halvan av 1600-talet och finner inte mer än vad han beskriver som ”oro i marginalen”. Framställningen når sin klimax med en nedmontering av det mytomspunna morgonstjärneupproret i Närke 1653, som enligt amsagan kulminerade i att en bondekung utropades. Holm granskar tidigare forskning och kommer fram till att det i själva verket tycks ha rört sig om ett mindre upptåg av kanske ett tiotal personer, men att händelsen råkade nå kungamaktens öron. Först på Stockholms slott tycks frågan ha väckts om vem de förmodat upproriska männen förordade som kung – vilket i äldre historieskrivning växt till en rafflande berättelse om hur en bondekung kröntes i 1600-talets Närke. I brist på verkliga upprorsincidenter föreslår Holm att den svenske 1600-talsbonden var tämligen statslojal.

Lerbom behandlar Sveriges och svenskhetens gränser 1500–1800. Var tog Sverige slut? Han visar att den södra riksgränsen var känd, trots att den låg mitt i en skog och att den hade både juridisk och symbolisk betydelse. Bland annat ger han exempel på hur personer i de sydsmåländska skogarna träffades vid gränstrakterna för att sluta avtal. När det gäller svenskheten undersöker Lerbom hur andra stats- eller etnicitetsbenämningar användes som nedsättande epitet i personkonflikter. Den undersökta empirin ger vid handen att etniska benämningar förekom i fyra av åtta personkonflikter i Stockholm och i två av sexton i Småland.

Med utgångspunkt i bland annat dessa belägg argumenterar Lerbom för att föreställningar om svenskhet var förhållandevis utbredda även bland lägre samhällsskikt från 1500-talet och framåt. En tidigare uppfattning har varit att lokala identiteter var betydligt viktigare före den moderna nationalismens genombrott. Studien integrerar förtjänstfullt internationell forskning på området, men kanske bör Sveriges annorlunda situation i förhållande till övriga Europa vägas in mer. Vilka konsekvenser får det egentligen a priori att det internationella forskningsläget härstammar från undersökningar av verkligt pluralistiska miljöer, något som först långt senare uppstod i Sverige?

Särskilt märks diskrepansen mellan internationellt forskningsläge och svensk empiri i det kapitel vars rubrik innehåller det dramatiska begreppet minoriteter. Beteckningen är kanske inte så rättvisande, vilket Lerbom själv medger genom ett förtydligande om att han avser minoriteter ”i språklig och numerär mening”. Vore det kanske mer rättvisande att tala om främlingar än om minoriteter (möjligtvis med undantag från samerna)? En holländare i Småland och en i Uppland framstod troligtvis i sin lokala kontext snarare som enstaka främlingar än som medlemmar av en sammanhållen minoritet, oavsett om det uppfattades juridiskt, kulturellt eller socialt. Begreppet väcker intressanta associationer, men indikerar andra sakförhållanden än de som undersöks.

Att rekrytera legosoldater var inte bara oattraktivt i förhållande till att mobilisera bondesoldater, det var också ett komplicerat företag, eftersom den kontinentala marknaden för legosoldater låg långt borta.

En mer övertygande koppling till samtiden gör Johan Holm då han med stöd i teorier om uppror och revolutioner i modern tid försöker förstå 1600-talets ”oroligheter i marginalen”. Han föreslår närmare bestämt att dessa oroligheter kan betraktas som ”400 år gamla motsvarigheter” till 2010-talets upplopp i Aten, Londonförorten Tottenham eller Stockholmsförorten Husby. Poängen med parallellen är att tydliggöra att det var fattiga och obesuttna som tog till våld, men utan någon reell möjlighet att erbjuda ett alternativt samhällsstyre och utan stöd från etablerade parter, i 1600-talets fall de besuttna bönderna. Liknelsen går kanske ett steg för långt när Göteborgskravallerna 2001 inkluderas, en serie upplopp vars unga deltagare snarare var anhängare till mindre politiska grupperingar än socialt marginaliserade. Holm lyckas emellertid väl med att förmedla sitt resultat: 1600-talets bondeupplopp saknade mål om förändring, deltagarna var inte fler än i nämnda samtida upplopp och det var de fattiga och obesuttna som tog till våld. Denna förändring i relation till medeltidens och 1500-talets bondeuppror utgjorde det verkliga epokskiftet under den tidigmoderna perioden.

Även i Hallenbergs och Holms studie är det slående hur Sveriges geografiska belägenhet gav särpräglade förutsättningar. Att rekrytera legosoldater var inte bara oattraktivt i förhållande till att mobilisera bondesoldater, det var också ett komplicerat företag, eftersom den kontinentala marknaden för legosoldater låg långt borta. Orsaksförklaringarna som drivs i boken är emellertid inrikespolitiska, även om de står i direkt relation till krigsföretagen utomlands. Här kunde möjligen spåret med den avlägsna legoknektmarknaden följas upp med en mer principiell diskussion om vad Sveriges geografiska och geopolitiska förutsättningar innebar för utvecklingen av indelningsverket och militärstaten.

En annan svensk särprägel i relation till kontinentala förhållanden var som bekant att det svenska bondeståndet hade representation på riksdagen. Här visar Hallenberg och Holm att det under 1600-talet fanns starka band mellan bondeeliternas agerande på lokala ting och stämmor och deras representation på riksdagarna, men däremot till synes inga kopplingar mellan riksdagsarbete och de marginaliserade upploppen. De konstaterar därmed att inkluderingen av en grupp (de besuttna bönderna) sammanföll med exkluderingen av en annan (de obesuttna).

En styrka hos båda böckerna är att de drar tidslinjerna framåt och bakåt. Lerboms kapitel om 1780-talets Sverige är kanske hans mest intressanta. Under denna tid stod riket och monarkin fortfarande i centrum för föreställningarna om svenskhet, men med nya betydelser som lutade åt nationalstaten. Holm drar i stället linjen bakåt och går systematiskt igenom medeltidens bondeuppror, så att dessa inte bara blir en skuggbild till bokens tes om hur de upphörde. Exkursen är väl genomarbetad och i positiv mening koncis, även om Thomas Müntzer och hans bondeuppror på 1520-talet något förvillande introduceras i avsnittet om 1400-talet.

Båda böckerna kan betraktas som rapporter från två angränsande forskningsfält som vuxit fram under de senaste tjugo åren och gett oss betydligt mer kunskap om den svenska statens framväxt sedd från olika underifrånperspektiv. Till det befintliga forskningsläget bidrar studierna framför allt med ett längre tidsperspektiv (Hallenberg & Holm) och ett mer sammanvägt geografiskt perspektiv (Lerbom). Tidigare studier har i allmänhet behandlat frågan om Sverige och svenskhetens gränser i en särskild landsända. Båda böckerna är alltså välkomna bidrag till väletablerade forskningslägen. Även om titlarna signalerar specialisering och potentiella läsare kan undra vad ordet ”tidigmodern” egentligen betyder, är de tillgängliga även för den som till vardags sysslar med annat än historisk forskning.

Publicerad i Respons 2018-1