Uppfattningen att Sverige sedan länge varit ett jämlikt land har fått stort genomslag de senaste decennierna. Den svenska modellens rötter har sökts i det gamla bondesamhället. I själva verket var Sverige inte särskilt jämlikt jämfört med andra länder vid slutet av 1800-talet. Att en så stor del av befolkningen var utesluten från politiskt inflytande skapade förutsättningar för en bred koalition mot den regerande eliten, och detta gav arbetarrörelsen här en unikt stark ställning. Den stora utjämningen började med folkhemsbygget.
Har Sverige en särskild tradition av jämlikhet? Många forskare och debattörer skulle hävda det. ”Den svenska jämlikheten länkar oss ut till vår historia av fria, självägande bönder”, hävdade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i januari i år. En sak är säker: med det påståendet anknöt han till en lång historia av teser i samma stil. Det finns ett knippe sammanhängande föreställningar om en historiskt rotad, särskild svensk jämlikhet som är eller har varit politisk, ekonomisk, social och kulturell.
Tillsammans formar dessa föreställningar ett narrativ om en svensk (eller skandinavisk) Sonderweg, en särskild väg till moderniteten. Sedan 1990-talet har detta narrativ kanske vunnit än mer anklang än tidigare. När Sverige omvandlas i globaliseringens tid, har också intresset för de långsiktiga, djupa förklaringarna till eventuell svensk särart vuxit. Här granskar jag Sonderweg-berättelsen i några av dess olika inkarnationer, och presenterar min skepsis, samt min alternativa förklaring till 1900-talets svenska jämlikhet: en särskild dynamik kring den svenska demokratiseringen och folklig mobilisering, från 1860-talets representationsreform till 1920-talets mitt.
Argumentet om en tradition av relativ politisk jämlikhet har formulerats mest utmejslat av historikern Eva Österberg och forskare i hennes efterföljd. Hos dem började den svenska kompromiss- och förhandlingspolitiken inte i 1930-talets kohandel mellan arbetarnas och böndernas partier, utan på 1400–1500-talet med regenternas behov av stöd hos bönderna för att stärka sina positioner mot adeln och utländska konkurrenter. Bönderna deltog i riksdagen och styrde byar och socknar genom by- och sockenstämmor. Därför gjorde de också i lägre grad än bönderna på andra håll i Europa uppror: i denna bemärkelse började ”den svenska modellen” av inkludering och förhandlingskultur på 1500-talet. I detta narrativ ligger den nationalromantiska versionen av svensk historia aldrig långt borta. Peter Aronsson citerar Geijer: ”Den svenska författningens egentliga stöd och livskraft var odalbonden, ’man för sig’, självägare av sin jord, inför lagen ansvarig för de sina, till överhet och likar endast erkännande ömsesidiga förbindelser, vilka han själv samtyckt, men för övrigt naturligen vördande all ärftelig rätt, emedan därpå hans bestånd berodde.”
I dessa analyser blir 1900-talets socialdemokrati bara en mindre utväxt på ett djupare rotat träd av lutheranism och bondestyre i socken och parlament – de verkliga orsakerna bakom 1900-talets utfall som hög tillit, jämlikhet och en stat med hög legitimitet.
Den bondeorienterade berättelsen har också en mer sociokulturell formulering hos historiker som Bo Stråth och Lars Trägårdh. Hos Stråth var bonden ”den mytiska inkarnationen av bildning, frihet och jämlikhet”. I dessa analyser blir 1900-talets socialdemokrati bara en mindre utväxt på ett djupare rotat träd av lutheranism och bondestyre i socken och parlament – de verkliga orsakerna bakom 1900-talets utfall som hög tillit, jämlikhet och en stat med hög legitimitet. Dessa analyser har spridits i en rad antologier av typen The Cultural Construction of Norden (Sørensen och Stråth 1997), Egalitarianism in Scandinavia (Bendixsen, Bringslid och Vike 2016), och Different Paths to Modernity (Jerneck et al. 2005). Efter att 1970- och 1980-talets ofta marxistiskt och socialhistoriskt färgade forskning hade lyft fram arbetarrörelsen och socialdemokratin som en central kraft i nordisk historia, som skapade något nytt (välfärdsstaten och jämlikhet) som inte hade funnits förut, kom på 1990-talet en motreaktion som tvärtom i Österbergs efterföljd hävdade de långa linjerna i historien och de djupa kulturella rötterna till nordisk särart. Som historikern Mary Hilson påpekat ökade över huvud taget intresset för kulturella skillnader mellan europeiska länder på 1990-talet, när EU-debatten aktualiserade frågan om likheter och skillnader i Europa för svenskarna.
I en situation med EU-medlemskap, vacklande välfärdsstat sedan 90-talskrisen och en förvirrad socialdemokrati blev också historieskrivningen om socialdemokratin annorlunda. Om arbetarrörelsens gamla, stolta, stöddiga historieskrivning hade handlat om att ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, kom nu de långa linjernas historiker och de kulturellt orienterade historikerna och hävdade att så värst mörkt hade det aldrig varit. (I alla fall inte i jämförelse med andra länder.) I Är svensken människa? från 2006 talade historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i Österbergs efterföljd om en urgammal allians mellan kung och bönder som lett till en stark stat med förhandlingskultur, en ”proto-demokratisk politisk ordning”. ”I ett jämförande perspektiv var de svenska böndernas frihet och starka maktposition unik”, menade de, och kom tillbaka till Geijer och hans odalbonde. Geijer idylliserade förvisso bonden, konstaterade Berggren och Trägårdh, men till syvende och sist så hade han ändå rätt om Sverige, eller fick rätt: Geijers bygge av en svensk ideologi ”hade varit helt omöjligt om det inte funnits en egentimrad grund att stå på: en stark bondeklass, religiös homogenitet och relativt egalitär familjekultur”.
Här ser vi också hur flera dimensioner av jämlikhet flätas samman: den relativa politiska jämlikheten hos Eva Österbergs eller Peter Aronssons tidigmoderna bönder förknippas också med en kulturell jämlikhet. Berggren och Trägårdh, som lägger fram sin spännande och suggestiva tes inte minst i form av en idéhistorisk studie av en rad centrala svenska intellektuella, menar att Geijer och Almqvist ”upprättade en direkt förbindelse mellan det lutherska bondesamhällets stränga ideal och en mer universell jämlikhetsfilosofi” och skapade en ”svensk ideologi” som bars vidare av Ellen Key, och i förlängningen skapade den svenska välfärdsstaten. ”Den socialdemokratiska välfärdsstaten”, förklarade Berggren och Trägårdh, är bara ett annat namn på det kära barnet ”det svenska sociala kontraktet”, och ”detta sociala kontrakt inte är något som tvingats på det svenska folket ovanifrån av 30-talets socialingenjörer […] Förutsättningen är i själva verket en gemensam och historiskt förankrad definition av Sverige och svenskhet som går att spåra tillbaka till 1800-talet.”
Tillbaka till Geijer, tillbaka till bönderna: hos Österberg, Stråth, Berggren och Trägårdh och hos en rad utländska betraktare hittar vi variationer på detta tema, att 1900-talets specifikt svenska utfall – en stor välfärdsstat, en relativt hög grad av social, kulturell och ekonomisk jämlikhet – härrör från ordningen i det gamla bondesamhället. Till bönder som förhandlar med staten, till bönder som styr på bystämman och sockenstämman, till odalbonden som sturskt står upp mot överheten, till relativt jämlika bönder.
Det finns dock goda skäl att ifrågasätta denna berättelse om den svenska jämlikhetens djupa rötter. Mycket av den forskning som gjorts om svensk politik, ekonomi och samhälle under 1700–1800-talet och till och med 1900-talet passar inte alls in i den typ av långa linjer-analys som Österberg, Berggren och Trägårdh med flera presenterar. Ta fördelningen av inkomster. Om Sverige nu har en djup tradition av jämlikhet, där socialdemokratins välfärdsbygge bara var garnering på en redan bakad tårta, pricken över ett odalbonde-format i, så borde väl inkomsterna vid 1900-talets början varit mer jämlikt fördelade i Sverige (och Skandinavien) än i länder som Tyskland, Storbritannien och USA? Men det är inte alls vad forskningen visar. Se diagram 1, som visar hur stor andel av nationalinkomsten som går till de tio procent som tjänar mest i Sverige och sex andra länder sedan 1800-talets slut eller 1900-talets början.
Sverige, den dragna linjen, hade i 1900-talets början en mer elitdominerad inkomstfördelning än Danmark, Norge och Tyskland, något mera ojämn än Frankrike, och när statistiken börjar för Storbritannien och (”ärkekapitalistiska”) USA, så är Sverige mer eller lika ojämlikt som dessa anglosaxiska länder. Först på 1940–1950-talet börjar Sverige konsekvent placera sig längst ner i diagrammet, med lägst ojämlikhet av de sju jämförda länderna. Den svenska utjämningen, och början på en särskilt jämlik tid, ligger misstänkt nära i tid till Per Albin, Erlander och folkhemsbygget. Men, kan man invända, detta är bara en enda, ytlig indikator på samhällelig jämlikhet. Inkomsterna och deras fördelning är inte allt, att se på dessa siffror som ett ”test” av tesen om en svensk tradition av jämlikhet är en vulgarisering av en mera sofistikerad uppsättning av teorier om en svensk djupt rotad särart. (Den gamla bondejämlikheten kan inte heller gärna ha handlat om inkomster.)
Jag skulle också ge denna tänkta kritiker rätt, i varje fall delvis. Ett mått på inkomstfördelning sedan 1903 kan inte vara det sista ordet i en någorlunda rättvis diskussion av idéerna om en svensk Sonderweg, utan bara ett litet steg på vägen. Låt oss gå vidare med ett mått som tar oss längre tillbaka i tiden, ner i ”det gamla bondesamhällets” tid: 1700- och 1800-talet. Nu handlar det om fördelningen av förmögenheter, av rikedom. I ett samhälle med stor grad av självförsörjning – jordbrukare som producerar sin egen mat och inte tar ut någon lön – är fördelningen av ägandet ett bättre mått på ojämlikhet än vad fördelningen av inkomster är. Dessutom kan vi, eftersom det blev lag på att boupptecknas redan 1734, medan den statliga inkomstskatten inte infördes förrän 1903, komma längre tillbaka i tiden med detta mått. Diagram 2 visar ojämlikheten i ägande i Sverige och tre andra länder sedan 1700-talet.
Vid 1700-talets mitt har Sverige förvisso en mer jämlik fördelning av ägandet än Storbritannien, men å andra sidan är fördelningen mer ojämlik än den i kolonierna som blev USA. Sveriges ojämlikhet i ägande ökar också mycket stadigt till 1900-talets början och når en topp år 1910; vid dessa år är Sveriges ägande lika ojämlikt fördelat som Storbritanniens och Frankrikes, och mer än USA:s. Återigen, den svenska jämlikheten förefaller – i ekonomisk bemärkelse – inte så djupt rotad. Först under 1900-talets andra hälft blir Sverige mer jämlikt än jämförbara länder.
Två viktiga faktorer förklarar varför ojämlikheten ökade så mycket och inte var lägre än i jämförbara länder i ”det gamla bondesamhället” i Sverige mellan 1750 och 1900. Det handlar om var i den sociala pyramiden vi riktar vår blick. Det myckna talet om bönder och bönders samhälle ”förr” döljer den viktiga roll som två andra sociala grupper spelade i samhället, en grupp över och en under bönderna i den sociala hierarkin: adeln och proletariatet. Adelns betydelse i modern svensk historia har tämligen systematiskt skrivits av i forskningen, formad som den varit av ”Sverige var ett bondesamhälle”-paradigmet. I populära framställningar och i mer litterära skildringar har berättelsen om den svenska adelns 1800-tal och tidiga 1900-tal varit en om färgstarka anekdoter, excentriker, och olika intressanta sätt att slarva bort sina pengar. Baron Urse i Sven Delblancs romansvit om Hedebyborna kan stå symbol för denna populära story, men som Björn af Kleen visade i sin reportagebok Jorden de ärvde (2009) har den mer underhållningsvärde än värde som historisk insikt: den svenska adelns modernisering är på många sätt en framgångssaga för dem själva. (För utveckling av dessa resonemang, se min och mina kollegors artikel om adeln i Scandinavian Journal of History, januari 2019. Före af Kleen gjorde också historikern Göran Norrby en viktig uppgörelse med myten om den svenska adelns undergång i sin avhandling Adel i förvandling, 2005.)
Men det konventionella perspektivet på adeln, hos forskare och andra, har varit att tona ner dess betydelse i och för det moderna Sverige. Som exempel så blev hos Ingvar Elmroth (Från överklass till medelklass, 2001) adelns nedgång i rang från generaler på 1600-talet till kaptener på 1900-talet ett bevis på nedgång – att kaptenerna i reserven samtidigt var bankdirektörer och chefer på Utrikesdepartementet, och att militär framgång efterhand blev en allt sämre indikator på samhällelig status reflekterade inte Elmroth över. Att adeln i allra högsta grad överlevde demokratisering och industrialisering som ekonomisk och social maktfaktor har inte passat in i en historieskrivning präglad av föreställningen om ett särskilt jämlikt bonde-Sverige.
Den andra sociala grupp som saknas i berättelserna om ”det gamla bondesamhället”, där varje bondson ärver en bondgård och gifter sig med en bonddotter, är den mindre glamorösa gruppen, de grupper som inget eller föga ägde: torpare, hantverkare och arbetare som oftast bodde inhysta hos bönder, backstugusittare, statare och andra typer av arbetare. Mellan 1750 och 1850 ökade andelen av hushållen på landsbygden som inte ägde någon mantalssatt jord från en femtedel till hälften – en massiv ökning av det som brukade kallas proletariatet, och en stor förändring av hela det agrara samhällets struktur och karaktär. Den populära frasen ”det gamla bondesamhället” (2217 förekomster i 2010-talets svenska tidningar, enligt en sökning i Kungliga bibliotekets tidnings-databas) må vara en något så när träffsäker karakteristik av Sverige år 1750, när fyra femtedelar av hushållen på landsbygden ägde jord, men betydligt mindre för 1800-talets mitt. 1800-talets landsbygd var ett mer diversifierat, mer ojämlikt samhälle, där de många jordlösa levde materiellt hårda liv samtidigt som de var utestängda från bonde- och överhets-orienterade institutioner för socialt och politiskt inflytande, som sockenstämman eller valen till riksdagen.
I den gamla, socialdemokratiskt präglade historieskrivningen om ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, spelade de agrara underklasserna (och då inte minst statarna) en viktig roll som sinnebild för gamla tiders hunsade svenskar. Vi hade gått från torparnas stampade jordgolv och underdånighet gentemot godsägaren, till lagstadgad semester, bil och tv. Sedan 1990-talet har populariteten för denna historieskrivning – som alltid var partiell och missat mycket – dock sjunkit, och i bonde-narrativet har berättelser om trampade jordgolv och underdånighet gentemot patron ersatts av frejdiga bönder som i proto-habermasiansk anda för politiska samtal på sockenstugan. Råa demografiska fakta visar dock hur ensidigt optimistisk denna tolkning av 1800-talets svenska samhälle är.
För att begripa problemet med att framställa 1800-talets Sverige som ett ”gammalt bondesamhälle” där en århundraden gammal tradition av politisk kompromisskultur traderas över generationerna, måste vi gå bortom frågorna om ägande och materiell levnadsstandard, och in på frågor om politisk (o)jämlikhet och det politiska systemet. Vilka fick vara med och bestämma? På vilka villkor? Och kan man verkligen säga att den politiska makten var särskilt brett förankrad i Sverige?
I styrelsen av socknen, som före kommunernas instiftande 1862 var den lokala politiska enheten, skulle på sockenstämman bara ägande bönder, och efter 1824 arrendatorer, delta. (Se Harald Gustafsson, Sockenstugans politiska kultur, 1989.) Om vi föreställer oss ett ”gammalt bondesamhälle” där alla hushåll var bönder, är detta en tämligen demokratisk ordning. Men om vi beaktar proletariseringsprocessen som pågick sedan 1700-talets mitt, blir det mindre så: makten i socknen låg hos dem som ägde. Den krassa härledningen av politisk makt ur ekonomiska resurser kunde också göras ännu tydligare: vanligtvis viktades rösträtten – inom den ägande gruppen – efter hur mycket man ägde. Detta kan inte beskrivas som ett jämlikt politiskt system. Snarare än demokrati handlar det om plutokrati – de som äger bestämmer. Men de forskare som hävdar en svensk Sonderweg har inte heller hävdat att Sverige var jämlikt – bara att vi var mer jämlika och mer inkluderande än andra. Låt oss därför se på den svenska politiska demokratiseringen i ett jämförande perspektiv.
1860-talet såg reformer av både politiken på lokal och nationell nivå. 1862 instiftades kommunerna och tog över vissa av socknarnas betydelse, och 1865 ersattes ståndsriksdagen med en för tiden modern tvåkammarriksdag. Kan dessa ses som steg mot särskilt svensk demokrati? När det gäller den kommunala nivån, måste svaret bli nej. Det kommunala politiska system som skapades med reformen 1862 är, om man studerar det närmare, mer ett utstuderat exempel på plutokrati än ett logiskt steg på vägen från en gammal bonde-proto-demokrati till en 1900-talets bonderotade demokrati. Alla europeiska politiska system vid denna tid var förstås ojämlika: bara män fick i regel vara med och bestämma, tjänare och fattigvårdsmottagare utrangerades likaså; det som sågs som oberoende, bildade män skulle styra, inte bara i Sverige utan också i andra europeiska länder.
Men Sverige var extremt – inte åt det tidigt demokratiska eller proto-demokratiska hållet, utan tvärtom. Historikern Einar Mellquist, som skrev en avhandling om kommunal rösträtt (Rösträtt efter förtjänst? Rösträttsdebatten om den kommunala rösträtten i Sverige 1862–1900, 1974), konstaterade att alla europeiska länder hade ojämlika system, precis som på den nationella nivån, men att ”ingenstans var ojämlikheten större än i Sverige”. I Sverige instiftade man nämligen 1862 ett system där rösträtt tilldelades dem som ägde eller tjänade över en viss summa, och gjorde man det, fick man ett antal röster proportionerligt till hur mycket man ägde eller tjänade. Också bolag fick rösträtt i kommunerna och i en rad kommuner kunde det därmed bli så att en enda person, kanske en godsägare som ägde större delen av marken, eller ett enda bolag, kunde kontrollera mer än hälften av rösterna. 1871 gällde detta i 54 landskommuner, år 1892 i 44 kommuner.
Att kalla det svenska kommunala systemet vid denna tid något annat än plutokrati är att skönmåla.
Det har konstaterats att den styrande eliten såg på kommunen som ett bolag: ju mer man satsade (det vill säga betalade i skatt), desto mer skulle man få vara med och bestämma, även när man inte var en person utan ett bolag. Någon plats för en uppfattning om alla människors lika rättigheter som politiska varelser fanns det inte här. Det svenska systemet var ett där Motala Verkstad år 1871 hade 36 203 röster i sin hemkommun, och Ludvig af Ugglas som ägde Forsmarks bruk hade personligen 6 197 röster. I städerna begränsades denna typ av massröstning till 100 röster eller 1/10 av det totala antalet, och skärptes 1869 till maximalt 5 procent av de totala rösterna, men i landskommunerna infördes ingen begränsning förrän 1900. Att kalla det svenska kommunala systemet vid denna tid något annat än plutokrati är att skönmåla. Och om inte måtten på inkomstfördelningen eller fördelningen av förmögenheter ovan förmått så tvivel om berättelsen om en svensk Sonderweg av jämlikhet, så bör ett tvivel sippra in här: kan vi verkligen upprätthålla idén om en kontinuitet av jämlikhet, när det politiska systemet under 1800-talet var så utstuderat ojämlikt?
Inte heller på den nationella nivån finns det någon politisk jämlikhet att yvas över. I den konventionella historieskrivningen om svensk demokratisering brukar representationsreformen 1865 utmålas som ett viktigt steg på vägen. Men det som är slående när man granskar den i ett jämförande och samtida perspektiv är hur utstuderat ojämlika valrättsregler den skapade. Friherre De Geers bejublade reform gav två procent av vuxna män rösträtt till den första kammaren, och tjugo procent till den ”folkliga” andra kammaren. Ett patriarkalt och plutokratiskt tänkande om vilka som förtjänade politiska rättigheter genomsyrade förstås politiken i alla europeiska länder vid denna tid, men gränsdragningarna var olika snåla, och De Geers Sverige var allra snålast.
Att 20 procent av vuxna män i Sverige fick rösta till den mer ”demokratiska” av de två kamrarna kan jämföras med utfallen av ungefär samtidiga reformer i andra europeiska länder: i Storbritannien fick 59 procent av vuxna män rösta efter 1867 års Second Reform Act, i Danmark 73 procent efter 1849 års konstitution, i Norge 33 procent vid 1860-talets slut, och de franska reglerna och de tyska efter Bismarcks enande av riket 1871 gav 100 procent av vuxna män rösträtt. De Geer och hans politiska kollegor kunde ha valt att skapa en mer inkluderande politisk ordning, men det gjorde de inte.
Mönstret bestod till 1900-talets början. När Statistiska Centralbyrån 1898 sammanställde statistik över rösträtt hade den knappt expanderat i Sverige – 24 procent av vuxna män fick rösta, att jämföra med 77 procent i Norge, 66 procent i Danmark, 65 procent i Storbritannien, 76 procent i Österrike och så vidare.
Allt detta gör mig tveksam till Sonderweg-diskussionen om bonden som ”den mytiska inkarnationen av bildning, frihet och jämlikhet” (Stråth), en ”proto-demokratisk politisk ordning” med en unik makt för bönderna (Berggren och Trägårdh) eller en särskilt inkluderande, förhandlande politik sedan 1500-talet (Österberg, Aronsson). För att förklara varför Sverige på 1900-talet blev ett ekonomiskt och socialt unikt jämlikt land, och politiskt sett ett stabilt demokratiskt land med en hög grad av folkligt deltagande i politiken, ska vi inte leta i de långa linjerna eller i böndernas 1600-,1700- eller ens 1800-tal, utan snarare i det sena 1800-talets brytpunkter, nyheter och konflikter.
Som så ofta kan en jämförelse av en utanförstående betraktare bidra till förståelsen. Den amerikanska historikern Madeleine Hurd, i dag verksam vid Södertörns högskola, jämförde i sin bok Public Spheres, Public Mores, and Democracy – Hamburg and Stockholm, 1870–1914 (2000) tysk och svensk politik, närmare bestämt i Hamburg och Stockholm, kring sekelskiftet 1900. En central skillnad som Hurd pekade på var en som jag berört ovan: Sverige hade ett extremt ojämlikt och exkluderande politiskt system, mer så än vad till exempel Tyskland hade. Vanligtvis skulle vi kanske tänka oss att ett ojämlikt system tenderar att reproducera sig självt, och att länder med mer jämlik tradition därför också förblir mer jämlika.
Men Hurd visar att det kan fungera precis tvärtom. I Tyskland ledde inkluderandet av stora delar av befolkningen i det politiska systemet till ett slags två tredjedelar-samhälle, där de två tredjedelarna som fick vara med och bestämma enades om att aldrig släppa in den sista tredjedelen (de fattiga, arbetarklassen). I Sverige var proportionerna annorlunda: de fyra femtedelar som inte släpptes in till politiskt inflytande i kommun och riksdag, kunde identifiera gemensamma intressen och organisera sig för dessa. En äldre forskningstradition sedan Sven Lundkvist på 1970-talet (Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920, 1977) har kartlagt hur svenskar från arbetarklassen och den lägre medelklassen, just de personer som inte fick rösta eller bli valda i det politiska systemet, var de som i högst grad organiserade sig i frikyrkorna, i nykterhetsrörelsen och förstås i arbetarrörelsen. Alla dessa rörelser eftersträvade politiskt inflytande (för religiös frihet, för anti-alkohol-politik, för socialistisk politik) och var för att kunna uppnå detta tvungna att mobilisera sig för demokrati, mot den regerande eliten av adel, borgare och storbönder.
Denna demokratiserande koalition var i Sverige, just eftersom systemet var så unikt ojämlikt, unikt bred. Här kunde, vilket Hurd utvecklar utförligt och som även diskuteras i folkrörelselitteraturen, medelklass, arbetarklass och bönder samlas, stötas och blötas, och utveckla sina medborgerliga kunskaper och färdigheter. Inte minst nykterhetsrörelsen fungerade så sett som en ”medborgarskola”, i vilken medlemmarna lärde sig organisering och politiskt kampanjande, vilket i förlängningen stärkte de progressiva partierna genom att förse dem med kompetenta kandidater. 1917 var inte färre än 64 procent av ledamöterna i andra kammaren nykterister, och de var flest i liberalerna och vänsterpartierna. Också rörelsernas utomparlamentariska mobiliserande kapacitet var imponerande; även före 1909 års rösträttsreform (allmän rösträtt för män till andra kammaren) öppnade det parlamentariska arbetet på ett nytt sätt. På 1890-talet organiserade rösträttsrörelsen alternativa ”folkriksdagar” som mobilisering för en ny politisk ordning och fick imponerande mängder svenskar att symboliskt avlägga en röst: år 1895 röstade 149 856 kvinnor och män, vilket var ungefär 50 procent fler än antalet män som röstade till andra kammaren i den riksdag som faktiskt hade någon makt.
Den mest klassiska bilden av förmågan att mobilisera är kanske den där Elin Wägner granskar den enorma högen med inbundna böcker med underteckningar för kvinnlig rösträtt (351 000 personer år 1913). Denna bild bör vi se i ett sammanhang av vibrerande folklig, utomparlamentarisk politik: år 1902 strejkade runt 120 000 arbetare tre dagar för allmän rösträtt; 1909 skrev 1,9 miljoner personer på för prohibition. Sverige vid 1800-talets slut och 1900-talets början är inte unikt på det sätt vi kanske tror, genom en långsam, konsensusinriktad, stabil demokratisering ledd av bönder, utan genom sin kombination av extremt plutokratisk officiell politik och ett strålande livskraftigt civilsamhälle.
I inga andra länder fick en så stor del av befolkningen sina nyheter och sin politiska bevakning från röda tidningar.
Partipolitiskt kanaliserades denna reformistiska kraft i de liberala partierna och i Socialdemokraterna, som efter den senkomna rösträttsutvidgningen 1909 började packa riksdagen med nykterister, frikyrkliga och i allmänhet oppositionella. Inget annat land i Europa hade åren runt 1910 en så välorganiserad arbetarrörelse som Sverige. Andelen medlemmar av ett arbetarparti som andel av befolkningen var högst i Sverige (25 procent högre än i socialdemokratins hemland Tyskland), den fackliga organiseringsgraden var högst i Tyskland och Skandinavien, och det var skandinaverna som hade den starkaste arbetarpressen. I inga andra länder fick en så stor del av befolkningen sina nyheter och sin politiska bevakning från röda tidningar. Allt detta, de massiva vågorna av folklig organisering i implicit oppositionella folkrörelser som frikyrkor, nykterism och fackföreningar sedan 1870-talet, den polariserade politiken och kampen för demokrati, gav arbetarrörelsen och socialdemokratin en unikt stark ställning i det svenska samhället. I kraft av sina organisatoriska resurser och den bredare kontrahegemoniska sfär som den kunde få impulser och energi ifrån, blev den svenska socialdemokratin den politiskt mäktigaste i världen (med i princip oavbruten regeringstid 1932 till 1976), och fick därmed unika möjligheter att omsätta sin politik i praktiken.
Den svenska 1900-talsjämlikheten är så sett mindre djupt historisk i sitt ursprung än man skulle kunna tro. För att förklara 1900-talets utfall behöver vi inte åberopa några långa linjer av fria bönder, en proto-demokratisk politisk kultur eller några mer eller mindre etnologiska teorier om svenskheten. Inga av dessa faktorer hindrade Sverige från att vid 1800-talets slut och 1900-talets början vara Västeuropas minst demokratiska land och ekonomiskt sett mer ojämlikt än USA, Tyskland och Frankrike, och lika ojämlikt som Storbritannien. 1900-talets svenska jämlikhet sprang ur de folkliga koalitioner för demokrati och reformer, som formades i opposition mot den gamla regimen.
Varför har då den bonde-orienterade, långsiktiga Sonderweg-förklaringen ändå vunnit så stor genklang? En anledning är antagligen att, som Åsa Linderborg visat i sin avhandling Socialdemokraterna skriver historia (2001), arbetarrörelsen själv tenderat att skriva historien på detta sätt. Under mellankrigstidens politiska turbulens skrev Fredrik Ström och andra en berättelse om den egna rörelsen, där de var den logiska fortsättningen på och bäraren av historiskt svenska värderingar och attityder, som förkroppsligades i symboliska figurer som Torgny lagman, Engelbrekt och 1809 års män. Skälet, menar Linderborg, var att Socialdemokraterna ville legitimera sin rörelse och göra klart att den inte var någon farlig, utländsk import (tysk eller rysk), främmande för den svenska jorden. Så hamnade den reformistiska arbetarrörelsen på 1930-talet ironiskt nog i samma historieskrivande hörna som Högern. Den låg inte långt ifrån professorn och höger-riksdagsledamoten Nils Herlitz beskrivning från 1934 av den svenska parlamentariska demokratin som en fortsättning på ”medeltidens bondemenigheter, under lagmäns och häradshövdingars ledning, till byalagens medlemmar i deras gemensamma små bestyr, till tingsmenigheter och nämndemän, till sockenmännen på sina sockenstämmor, till städernas borgare, till rikets ständer, som flockades omkring Karl IX och Gustav Adolf. […] Vi tycka oss uppleva en strålande fullbordan av en lugn och mödosam utveckling. Det är Sveriges folk i dess breda lager som triumferat.”
Om mellankrigstidens socialdemokraters syfte med att omfamna en sådan historieskrivning var att betona det legitima i sin rörelse, hade senare varianter av historieskrivningen förstås kunnat vända på kuttingen. Socialdemokratin blir annars inte bara en historiskt möjlig och viktig rörelse, som hos Fredrik Ström, utan en möjlig men till syvende och sist ganska onödig rörelse, en periods inkarnation av en djupare svenskhet eller svensk politisk kultur som består också när socialdemokratins glansperiod är över.
Ytterligare ett skäl är förstås bondens centrala roll i svensk historia och för svensk självförståelse. Det är intressant och rimligt att undersöka moderna företeelsers djupare historiska rötter. Sverige har – med kvalifikationer, som diskuterats ovan – varit ett bondeland, eller åtminstone ett land där bönder spelat en stor roll, unikt till exempel med den egna representationen som ett av riksdagens fyra ständer före 1865. Skulle denna historia då inte spela någon roll för 1900-talets jämlikhet? Ett sätt på vilket man skulle kunna förena tes och antites från denna essä, betoningen av en bondestyrd Sonderweg kontra min betoning på relativt stor ekonomisk och politisk ojämlikhet i Sverige på 1700-och 1800-talet, är att se det som att de berör olika lager av samhället. Fördelningen av inkomster och materiella resurser är viktigt, och den politiska makten likaså, men strikt talat utesluter en stor ekonomisk och politisk ojämlikhet som den som visats här inte att det samtidigt fanns ett ovanligt starkt egalitärt normsystem i Sverige.
När Eva Österberg och Peter Aronsson med flera diskuterar den svenska politiska kulturen från 1500-talet och framåt, betonar de förekomsten av en bonde-kommunalism, en inom den egna gruppen egalitär ideologi med starka inslag av ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Mellan allmoge och överhet fanns en ovanligt stark förhandlingskultur. (För en nyare användning med kvalifikationer, se Mats Hallenberg och Johan Holm, Man ur huse – Hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning i tidigmodern tid, 2016). Både kommunalismen och förhandlingskulturen skulle mycket väl kunna utmärka Sverige i ovanligt hög grad på 1600-och 1700-talet, utifrån vad som sagts här. Så sett skulle de också, genom en djup folklig förankring av egalitära idéer och genom politiska normer om en relativt bred samförståndspolitik, kunna bidra till 1900-talets jämlika utfall.
Sonderweg-diskussionerna har förmedlat en alltför statisk bild av det svenska samhället, som gjutet i ett stycke, utan motsättningar.
Vad som skulle krävas för att utveckla denna linje är en förklaring av hur de egalitära normerna kunde överleva, reproduceras och traderas i ett så ojämlikt samhälle. Utifrån vad jag visat här om ekonomisk och politisk makt, skulle den kontinuerliga existensen av en relativt egalitär politisk kultur i Sverige innebära att 1700- och 1800-talet präglades av en spänning mellan egalitära normer och ojämlika verkligheter. Det har den tidigare forskningen inte visat eller diskuterat. Men att ett samhälle kan innehålla spänningar och motsättningar är teoretiskt rimligt. Sonderweg-diskussionerna har förmedlat en alltför statisk bild av det svenska samhället, som gjutet i ett stycke, utan motsättningar. Utifrån belägg om en politisk förhandlingskultur har slutsatser dragits också om relativ egalitarianism på andra plan. Men kanske var samhället inte gjutet i ett stycke – kanske existerade ovanligt starka egalitära normer samtidigt med ovanligt stora ekonomiska och politiska ojämlikheter. Under nya politiska förutsättningar, kunde dessa normer frigöras och förverkligas. Kanske.
Den möjligheten är en tanke från min sida, inte en tes. Mer belagt är, som förhoppningsvis visats, att Sverige ekonomiskt och politiskt var mycket ojämlikt på 1800-talet och vid 1900-talets början. Om det stämmer att ”den svenska jämlikheten länkar oss ut till vår historia av fria, självägande bönder”, så är den länkningen inte så enkel och rak som man skulle kunna tro.
