Sverige under första världskriget

Den 2 augusti 1914 ringde alla kyrkor i Sverige till mobilisering under fanorna. Landsstormen med sina trekantiga hattar inkallades. Påföljande dag proklamerades Sveriges ”fullständiga” neutralitet (som dock hade en tysk slagsida).

Sverige skulle stå utanför första världskriget men självklart påverkades det svenska samhället på många sätt av kriget. Mest konkret kanske på det marina området. 800 sjömän och 280 handelsfartyg gick förlorade. Flottan tvingades till omfattande konvojeringstjänst för att säkra den svenska importen och exporten. Den tyska krigsmakten hade i många avseenden fungerat som förebild för den svenska. Det fanns svenska ”aktivister” som drömde om en ”modig uppslutning” på tysk sida, men antalet svenska militärer som anmälde sig till tysk tjänst var faktiskt mindre än under andra världskriget. Att gå i tysk tjänst var heller inte helt okomplicerat. Den hetlevrade löjtnanten Axel Gyllenkrok ville strida på tysk sida, men gav upp inför kravet att han då måste avsäga sig sitt svenska medborgarskap.

Om Gyllenkrok och andra frivilliga kan man läsa om i Riksarkivets och Landsarkivens välmatade årsbok för 2014 som har temat Första världskriget i svenska arkiv. Flera uppsatser ägnas humanitära uppsatser. Sverige var ett viktigt transitland för krigsfångeutväxling mellan Tyskland och Ryssland. Sammanlagt 28168 personer utväxlades från Ryssland till Tyskland. Carl Henrik Carlsson skriver intressant om judiska invandrare i Sverige under kriget och deras försök att finna en plats i det svenska samhället. Första världskriget var också en storhetstid för ”skämttidningen” Naggen med Erik Lindorm som redaktör. Man häpnar över den höga konstnärliga kvaliteten på teckningarna. Det rör sig om mästerverk i anti-krigspropagandans tjänst som återges i Örjan Ramefors uppsats ”Världskrigskritik”. Den krigiske Sven Hedin var en tacksam måltavla för tidningens satiriska pilar.

Spionrädslan var levande redan före världskriget (”de ryska sågfilarna”). Ann Hörsell skildrar i en uppsats med titeln ”Militärattachéer, kypare och guvernanter” den svenska underrättelse­tjänstens uppbyggnad. Denna var till att börja med i hög grad riktad mot Norge men kom under kriget att inriktas mot ”utländska agenter”, men också antimilitaristisk agitation. Det var framför allt det ryska spioneriet som stod i centrum. Den största fisken som fastnade i den militära underrättelsetjänstens garn var ryske medborgaren Julius Suni och hans medhjälpare kyparen Gustaf Strand, som dömdes till sex respektive fem års fängelse. Strand tycks emellertid ha varit en ren skojare.

Den största fisken som fastnade i den militära underrättelsetjänstens garn var ryske medborgaren Julius Suni och hans medhjälpare kyparen Gustaf Strand, som dömdes till sex respektive fem års fängelse.

Lars Ericson Wolke skriver om den svenska beredskapen under första världskriget. Han gör därvid några intressanta jämförelser med Sverige under andra världskriget. Han menar att det svenska försvaret vid världskrigets utbrott 1914 var väl utbyggt både kvantitativt och kvalitativt. Sedan 1901 hade en omställning genomförts från yrkesarmé till värnpliktsförsvar. Både flottan och armén var utrustade med moderna vapensystem, detta till skillnad från 1939 då Ericson Wolke menar att Sverige var ”hopplöst oförberett” med stora luckor både i utbildningssystemet och i tillgången på modernt material.

Men under andra kriget genomfördes en intensiv upprustning och 1945 stod Sverige med en välutbildad och välutrustad armé. Däremot menar Ericson Wolke att försvarsmakten 1918 blivit ”rejält” akterseglad. Man får intrycket av en försvarsmässig regression under kriget. Den militära beredskapen låg på ”en förhållandevis låg nivå”. Orsaken till detta finner Ericson Wolke i att man under första världskriget, bortsett från de första månaderna, aldrig upplevde något direkt hot mot landets säkerhet, medan situationen under andra världskriget som bekant var en helt annan.

Regeringen Hammarskjöld (1914–1917) förde en ganska rigid neutralitetspolitik, vilket ledde till konflikter med Storbritannien och att importen från väst av bland annat spannmål blockerades. Detta i kombination med den felslagna potatisskörden ledde under våren 1917 till en ansträngd livsmedelssituation och oroligheter i olika landsortsstäder. Det har talats om ”Hungerrörelsen”. Hur denna gestaltade sig i Norrköping behandlar Camilla Westling i uppsatsen ”Inte bli vi mätta på bara ord”. Här övergick demonstrationer mot ransoneringssystemet den 4 maj 1917 till plundringar av kött och bröd. Bakgrunden var inte revolutionärt sinnelag utan rykten som uppstått om utdelning av mat på olika ställen. Westling menar att det var dyrtiden som fick människorna att demonstrera och ge sig ut på landsbygden på jakt efter livsmedel.

Publicerad i Respons 2014-4