Sveriges framsida skildrad utan de sociala baksidorna

Drygt två år återstår till Göteborgs fyrahundraårsjubileum 2021. Sist det begav sig, inför trehundraårsjubileet 1923, satsade Göteborgs stadsfullmäktige stora medel på utgivning av vetenskaplig litteratur om Göteborg. Resultatet blev tjugo välmatade band, författade av välrenommerade specialister från olika områden. Initiativet till denna kulturgärning i en tid av knappa resurser togs av fullmäktiges ordförande Axel Carlander. Bravaden upprepades 1963 när stadsfullmäktige fyllde hundra. Staden finansierade då fyra böcker, varav två om Göteborgs historia av ekonomhistorikern Artur Attman. En liknande satsning inför det stundande jubileet lär det knappast bli. Dagens göteborgspolitiker avsätter inte medel för något så immateriellt som böcker om stadens historia. Det överlåter man åt privata donationsfonder.

Mycket har förvisso skrivits om Göteborgs historia, särskilt av ekonomhistoriker vid Göteborgs universitet. Flera av publikationerna räknas med rätta som standardverk. Dock är perspektivet i denna omfattande litteratur litet väl ensidigt. Företagarnas historia dominerar i stort scenen, på bekostnad av stadens politiska, sociala och kulturella liv. Behovet har därför länge varit stort av kompletterande studier. Så det är med spänning jag öppnar en nyutkommen göteborgshistorik, Göteborgs historia – Porten mot väster, av Tomas Andersson och Peter Sandberg, den senare ekonomhistoriker. Att en sådan titel väcker förväntningar om en sammanhängande syntes som förmår fördjupa och bredda perspektiven på stadens historia säger sig självt.

Inledningsvis skall sägas att det är ett välskrivet och vackert illustrerat verk av det populärvetenskapliga slaget de båda författarna (som för övrigt är bröder) åstadkommit, en coffee table-bok i det mindre formatet att bläddra och lustläsa i. Stort utrymme ägnas åt Göteborgs framväxt ur föregångarna Kungahälla, Lödöse, Nya Lödöse, Älvsborgsstaden och Hisingsstaden. Med glimten i ögat liknas Göta älv vid Mesopotamiens floder, längs vilka städer vuxit fram, försvunnit och ersatts av nya. Hela stadsbildningsprocessen sätts in i sitt storpolitiska sammanhang med de återkommande krigen mot Danmark, som gjorde allt för att förhindra uppkomsten av en svensk hamnstad vid Västerhavet. Det är således ingen tillfällighet att Göteborg blev en av Europas mest befästa städer med stadsmur, vallgrav, stadsportar och skansar utanför staden. När krigen klingat av, revs muren och de merkantila verksamheterna tog överhanden. Göteborg var nu en stad där rika borgare utgjorde överklassen, till skillnad från Stockholm, där adliga ämbetsmän i kronans tjänst styrde och ställde. Det är här boken har sin främsta styrka, i den effektivt orkestrerade skildringen av stadens tillkomstprocess under den tidigmoderna perioden.

Fängslande är också skildringen av hur Göteborgs fysiska rum förändrades under 1800-talets första hälft. Rivningen av försvarsmuren gav utrymme för omfattande nybyggnation. En starkt segregerad urban miljö växte fram med palatsliknande bostäder för nyrika köpmän och kapitalister samt kåkbebyggelse för de fattiga. Med tilltagande befolkningstillväxt tillkom en ny stadsplan på 1860-talet, som förstärkte bostadssegregationen.

Var och en som ger sig i kast med att skriva en stadshistorik av detta slag har ett gyllene tillfälle att tillföra nya infallsvinklar och fylla i luckor som tidigare författare lämnat efter sig. Författarduon signalerar också en sådan ambition: ”Vår berättelse om Göteborgs fyrahundraåriga historia är ett uttryck för våra speciella ingångar och perspektiv.” Perspektivskiftet är emellertid inte särskilt nydanande. Det består främst i att inslagen av kungahistoria ges större utrymme än brukligt i stadsmonografier. För övrigt är upplägget tämligen konventionellt med gängse ekonomhistoriskt fokus på handelns och industrins utveckling. Göteborg blir än en gång dess företagares historia, för att travestera Erik Gustaf Geijers ord om Sveriges historia som dess konungars.

Som en konsekvens av detta ekonomistiska tunnelseende skyms andra väl så viktiga perspektiv. Ett talande exempel är behandlingen av Anders Drake. Om denne kontroversielle, men föga uppmärksammade gestalt i Göteborgs 1700-talshistoria får man bara veta att han uppförde ett tegelbruk. Däremot inte att han var en ledande oppositionsman som i juni 1743 föreslog att Göteborgs stad skulle ställa sig bakom de upproriska dalbönderna, som tågat mot huvudstaden för att stoppa Hattregeringens krigspolitik. Drake lierade sig också med Sveriges danska ärkefiender, som han försökte förmå att inta Göteborg. För Drake och hans anhängare var målet att begränsa adelns makt. Ett kungligt envälde, om än danskt, var att föredra framför en adelsmonarki av det slag Sverige blivit efter enväldets fall 1718. Detta var ett landsförräderi som renderade Drake livstids straffarbete, efter att ha fått stå i halsjärn på Stora Torget, dagens Gustav Adolfs torg, alla till varnagel. Benådad efter fjorton år på Marstrands och Bohus fästningar dog han som en bruten man i Göteborg 1764.

Bakom den officiella samförståndsideologins slöja tycks Göteborg ha varit de politiska kontrasternas, ja rentav ”extremernas stad”, för att citera Per Nyströms formulering i en viktig uppsats från 1978. Men perspektiv av detta slag diskuteras över huvud taget inte av författarna.

Medan huvudintresset i denna nya stadsmonografi ägnas åt entreprenörskap och handelshus, får myntets sociala baksida inget större utrymme. På några rader blott nämns den första fattigförsörjningsanstalten, men inte ett ord om alla de fattighus, det ena dystrare än det andra, som i folkmun långt in på 1900-talet gick under öknamnet Bracka. Tyst är det också om det så kallade Göteborgssystemet, infört på förslag av 1865 års Pauperismkommitté under S. A. Hedlunds ledning. Göteborg fick nu ett kommunalt utskänkningsbolag, som reglerade försäljningen av brännvin för att motverka alkoholism och fattigdom. Detta bolag kom att bli den viktigaste föregångaren till det svenska systembolaget.

Slående är hur de hårda politiska motsättningar som präglat Göteborg vid tiden för arbetarrörelsens framväxt tonats ned. Ett material som författarna helt bortser från är den arbetarpress som växte fram under 1800-talets slut. I Julfacklan, socialdemokratisk jultidning från 1897, för att ta ytterligare ett talande exempel, beskrevs arbetsgivarna i Göteborg som ”hänsynslösare än på de flesta platser i landet” och några år senare tilldelade Ny Tid Göteborg det föga smickrande epitetet ”allmosornas stad”. Samma tidning ironiserade över att Göteborg ”enligt konservativ och liberal rikemansjargong” var ”det bästa av alla samhällen”. Bakom den officiella samförståndsideologins slöja tycks Göteborg ha varit de politiska kontrasternas, ja rentav ”extremernas stad”, för att citera Per Nyströms formulering i en viktig uppsats från 1978. Men perspektiv av detta slag diskuteras över huvud taget inte av författarna.

Till det skall läggas att tidningspressens roll i den politiska debatten överlag behandlats knapphändigt. Hedlund, den liberala Göteborgspressens grand old man, verkar man helt ha glömt bort. Den ideologiska striden mellan Torgny Segerstedts Handelstidningen och Harry Hjörnes Göteborgs-Posten förbigås likaledes med tystnad, även om Segerstedt får en eloge för sin aktiva antinazism. Att det fanns fler göteborgstidningar som utmärkte sig i kampen mot nazismen, exempelvis Albin Ströms Arbetar-Posten, nämns inte heller. I motsats till den med frihetsmonument hyllade Segerstedt dömdes Ström till tre månaders fängelse för att ha talat klarspråk om Nazityskland och dess hejdukar.

Ju längre fram i tiden man kommer, desto mer rapsodisk blir texten. Hur livet tedde sig i Göteborg under de båda världskrigen och under mellankrigstidens arbetslöshetskris får man ingen inblick i. Även kulturlivet får en styvmoderlig behandling. Att Göteborg vid 1800-talets slut ömsade skinn från handelsmetropol – ”Nordens råaste by”, helt dominerad av ”pengar, mat, vin och liderlighet”, som Bjørnstjerne Bjørnson uttryckte sig i en brevväxling med Hedlund 1874 – till kulturstad av format tas det ingen notis om. Wilhelm Stenhammar och Orkesterföreningen, Per Lindberg och Lorensbergsteatern lyser med sin frånvaro. Så även Stadsteaterns storhetstid på 1960- och 70-talet med namn som Kent Andersson och Ralf Långbacka. Bättre beställt är det däremot med populärkulturen. Butiker och restauranger, såsom Weise, kinakrogarna och musikaffären Waidele samt stadens popstorheter, från Tages till Freddie Wadling och Håkan Hellström, ägnas varsitt kapitel. Säkert till glädje för många, men mot bakgrund av allt som utelämnas vittnar det inte om något utvecklat sinne för väsentligheter hos författarna.

I den motion som Axel Carlander lämnade in till Göteborgs stadsfullmäktige 1915 med anledning av det stundande 300-årsjubileet efterlystes ”en på nyare forskningar stödd skildring av stadens tidigare öden i politiskt och kulturhistoriskt hänseende, mera omfattande och fyllig än de hittills föreliggande”. Det är ord som står sig även efter Tomas Anderssons och Peter Sandbergs bok och som tål att upprepas inför det kommande jubileet. Visst är deras göteborgshistorik en personligt hållen bok med många förtjänster, men ett nytt standardverk, som det heter i förhandsreklamen, är det inte fråga om. Därtill är perspektivet för begränsat och luckorna för många.

Publicerad i Respons 2019-2