Sydstatsrasisterna kunde inte krossa slavfamiljen

Den framgång som Steve McQueen har haft med filmen Twelve years a slave gör det motiverat att ställa frågan vad vi vet om slavsamhället i Sydstaterna. Amerikansk forskning har länge studerat både slavsystemet och de människor, svarta och vita, som figurerade i denna tragiska och dramatiska verklighet.

Under 1970-talet genomgick historieämnet en metamorfos. Den elitinriktade politiska historien fick ge plats för ett intensivt studium av socialhistoria. Man talade om ”the new social history”. En av de viktigaste avhandlingarna rubricerades Poverty and Progress och den fångar kort och gott det forskningsprogram som var aktuellt. Den handlade om ”anonyma människor” och deras levnadsvillkor i 1800-talets och det tidiga 1900-talets amerikanska samhälle. Urbaniseringen och industrialiseringen satte ramarna.

Samhället betraktades underifrån och aktörerna var främst fattiga immigranter från Polen, Irland, Italien och Ryssland. Till dessa sällade sig de miljontals svarta flyttare, som deltog i ”The Great Migration” till storstäderna i Nordstaterna, främst Chicago. Etniska studier var en del av konceptet. Ett tacksammare studieobjekt än Nordamerika var svårt att finna.

Socialhistorikerna bildade ett nätverk, som utvidgades snabbt med forskare från England, Tyskland och Frankrike plus enstaka skandinaver. Under 1970-talet kom också den kvinnohistoriska forskningen i gång på bred front. Flera kvinnliga forskare kom att tillhöra de ledande inom det socialhistoriska nätverket.

Familjehistorien hamnade mitt i blickfånget. Det var ett studium, som lämpade sig väl för databehandling, som började praktiseras just på 1970-talet. Flera nya tekniker utexperimenterades. Det handlade bland annat om ”family reconstitution” eller familjebyggande, som tillät forskarna att granska familjen som process över tiden samt ”kinship analysis”, som innebar ett studium av vidare släktrelationer. Begrepp som ”nuclear family” och ”extended family” avslöjar vad som var på agendan. Jakten på den undflyende storfamiljen företogs i olika tidsskeden och geografiska sammanhang. Man insåg att studiet av familjen var studiet av kulturen, som en av forskarna formulerade sig.

En av de tongivande forskarna i nätverket var Herbert Georg Gutman, som tidigare specialiserat sig på arbetarhistoria. Han utnyttjade erfarenheterna från den nya familjehistoriska forskningen i USA och Europa för att granska slavfamiljen ingående. Hans forskning publicerades i avhandlingen The Black Family in Slavery & Freedom 1750-1925 (1976). Därvid gjorde han en sensationell upptäckt. Den gängse föreställningen bland de etablerade forskarna inom ”black history” om hur illa slavfamiljen fungerade och hur svaga släktrelationerna var inom den svarta populationen visade sig vara helt felaktig.

Detta synsätt kunde synas självklart. För hur skulle slavarna ha kunnat utveckla ett fungerande familjeliv under de vidriga levnadsomständigheter som var deras? Det verkade närmast omöjligt om man betänker att en slav när som helst kunde säljas till en ny slavägare långt borta från den egna plantagen. Sådana försäljningar skedde i stor skala när man förflyttade hundratusentals slavar från de nordliga Sydstaterna till de södra och västra nere vid Mexikanska Golfen. Det som särskilt upprörde samtida betraktare som vår egen Fredrika Bremer var, vid sidan av de brutala bestraffningarna i form av piskning, när man skilde barn från föräldrar och man från hustru, vilket dramatiskt belyses i McQueens film.

Mot denna bakgrund blir Gutmans forskning inte bara överraskande utan direkt chockerande. Han hävdade att långt ifrån att vara dysfunktionell så var den svarta familjen väl fungerande och navet i det sociala livet på plantagerna. I vida ringar fanns också levande släktrelationer, som inbegrep individer ofta bosatta långt från kärnfamiljen. Hur kunde han belägga sina slutsatser och denna överraskande tolkning av förhållandena?

Redan omslagsbilden på avhandlingen signalerar hur han kommit en annan verklighet på spåren. Gutman gjorde här något tämligen originellt. Han lät på omslaget till sin digra avhandling reproducera ett foto från 1851 som föreställde en talrik slavfamilj. På bilden fanns fem generationer. Det blev en elegant sammanfattning av de drygt 600 sidorna text. En sådan familj skulle ju ha varit en ren anomali om det äldre synsättet varit gällande. Fotot avslöjade att man kunde hålla samman en mycket stor familj under lång tid. Tesen om den sönderslagna svarta familjen tycktes alltså kunna motbevisas redan på denna nivå.

Men Gutman måste förstås kunna hänvisa till en betydligt större empiri. Och det gjorde han med besked! Med hjälp av avancerad släktforskning kunde han rekonstruera släktband mellan många tusen slavar. Gutman nöjde sig inte med att göra en demografisk analys. Han ville komma människorna in på livet. Hur kände slavarna och hur tänkte de? Förvånande nog går det att belysa dessa frågor.

Alla slavar var nämligen inte analfabeter. Ganska många hade lärt sig läsa och skriva och de utnyttjade dessa färdigheter för att kommunicera mellan sig. En hel del innehållsrika brev med hemmagjord stavning finns bevarade och dessa har Gutman flitigt utnyttjat i sin bevisföring. Brevmaterialet var inte okänt för den tidigare forskningen, men man hade inte insett vad innehållet berättade. Gutman kunde å sin sida belägga hur slavarna höll ihop sina familjer och bekymrade sig över hur mer avlägsna släktingar mådde och hade det. Han utnyttjade också namngivningen av barnen som bevis på närhet mellan individerna och generationerna. Detta är ett fascinerande material, som också belyser slavarnas ursprung och rötter i Västafrika.

Gutmans ambitiösa forskningsprojekt behandlade också vad som hände den svarta familjen vid överflyttningen till storstäderna i Nordstaterna och Kanada. Det som främst intresserade honom här var om påståendet att de färgades familjer mest bestod av kvinnor och barn utan manlig försörjare var riktigt. Den föreställningen demoniserade den svarte mannen som inte tänktes kunna fylla fadersrollen. Med en massiv dokumentation kunde nu Gutman visa att enföräldershushållet ingalunda var dominerande i de svarta ghettona. Jämförelser med motsvarande familjer i italienska och judiska ghettobildningar visade inga påtagliga skillnader. De städer som Gutman studerade var Rochester och Buffalo, men också Harlem i New York.

Utfallet i de urbana områdena var mindre överraskande efter det att Gutman omvärderat familjelivet i slavsamhället. Det gick inte längre att upprepa vad som varit konsensus bland forskarna fortfarande på 1960-talet. Detta har Dick Harrison insett, när han initierat skildrar slavsamhället i Nordamerika i sin stora exposé från 2006 över slaveriet i världen. Han konstaterade att inga andra slavsamhällen kunde reproducera sig själva. Det nordamerikanska var unikt i detta avseende med sin höga nativitet. Att så många barn föddes i slavfamiljerna blev ytterligare en bekräftelse på att Gutmans tolkning var den rätta. Möjligen hade Harrison kunnat markera tydligare vilken revolutionerande insats Gutman hade gjort.

Bara några år innan Gutmans avhandling publicerades avslutades ett annat forskningsprojekt, som också skulle bidraga till att forskningsfronten flyttades fram: Time on the Cross av Robert Vogel och Stanley Engerman var en närgången statistisk analys av slavbefolkningens hälsoläge i jämförelse med industriarbetarfamiljer i Nordstaterna. Medellivslängd och andra indikatorer utnyttjades. Vogel introducerade också kroppslängdsstudier, som indirekt kunde avslöja omfattningen av födointaget. Det verkade inte som om migranterna norrut till friheten i första omgången fick det så mycket bättre materiellt! Parhästarna Vogel-Engerman lyckades också ytterligare reta upp opinionen under det radikala sjuttiotalet genom att hävda att slavsystemet var framgångsrikt. Då måste tillägget göras att analysen var snävt ekonomisk utan inblandning av moraliska synpunkter. Det är märkligt att två forskningsprojekt som behandlar samma verklighet kunnat lägga tyngdpunkten så olika och komma fram till så skilda resultat.

Min bedömning är att Herbert Georg Gutmans insats överglänser Nobelpristagaren Robert Vogels och hans kompanjon Stanley Engermans beundrade, men också ifrågasatta verk, som ju saknade empatin och inlevelsen hos Gutman och som inte heller fördjupat vår kunskap om de färgades potential på tillnärmelsevis samma sätt som Gutman lyckats med. Den här forskningen visar vilken relevans skickligt och innovativt bedriven historieforskning kan ha för tolkningen av den framtida utvecklingen. Att Gutmans forskning dessutom gjorde upp med diverse gamla fördomar om den svarta befolkningen gör den inte mindre viktig.

Publicerad i Respons 2014-5