Syn på kvinnlig sexualitet spelade en central roll

Häxor var en del av europeiska människors föreställningsvärld under lång tid. Anklagelser om pakter med djävulen och illasinnad trolldom har funnits långt tillbaka i tiden och dyker sporadiskt upp på sina håll fram till mitten av 1800-talet, men det är de omfattande häxprocesserna runt om i Europa vid mitten av 1600-talet som utgör den fruktansvärda höjdpunkten för häxföreställningarna. Då började människor anklagas för att vara häxor i en omfattning som inte skådats varken förr eller senare. Denna trend följde olika utvecklingslinjer i olika områden. I Sverige drog ”det stora oväsendet” igång något senare än på andra håll i Europa, men under perioden 1667–1676 avrättades hundratals personer, de flesta kvinnor, för trolldom. Processerna är fängslande för alla som intresserar sig för äldre tid, eftersom de så effektivt blottlägger det tidigmoderna samhället i all dess komplexitet.

Åsa Bergenheims bok erbjuder en fascinerande läsupplevelse. Den liderliga häxan är inte i första hand ämnad för andra historiker, utan för en läsande allmänhet och Bergenheims prosa är lättflytande och intresseväckande. Texten är fri från teoretiska eller metodologiska resonemang, och i stället fokuserad på 1600-talets samhälle, på de normer och föreställningar som kan göra häxprocesserna begripliga och på de källor som kan berätta något om dem. Framför allt är Bergenheim intresserad av de sexuella aspekterna av häxföreställningarna. Detta fokus utgör bokens stora styrka som läsupplevelse, men ger också upphov till vissa frågor, som jag kommer att återkomma till nedan.

Studien inleds i Västerbottens kustland år 1675. Bergenheim beskriver hur rykten börjar gå om häxor i den ena socknen efter den andra och hur kvinnor ställs inför rätta, ofta till följd av påtryckningar på myndigheterna från allmogen. Barn spelar en viktig roll som angivare och vittnen och Bergenheim påpekar hur i detalj barnens berättelser överensstämmer med varandra, även om barnen i olika byar säkerligen endast hade sporadisk kontakt med varandra.

Det första kapitlet berättar alltså historien om häxprocesserna i Västerbotten, dag för dag och med mycket fokus på de nedskrivna vittnesmålen. Därefter vidgar Bergenheim perspektivet och de följande tre kapitlen behandlar det tidigmoderna svenska samhället. Stormaktstidens uppgång och fall beskrivs med hänseende både till de många krigen och till de konsekvenser de fick för befolkningen. Genusförhållanden och maktfrågor i 1600-talets vardagsliv behandlas, liksom 1600-talets svenska rättssystem. I förhållande till varje aspekt av det stormaktstida samhället konstaterar Bergenheim de specifika omständigheterna under den period då häxprocesserna drog igång.

Den svenska staten befann sig i ett ekonomiskt pressat läge efter många års krig och allmogen hade under en längre tid påtvingats tunga skatter och hårda utskrivningar, vilket innebar att samhället befann sig i kris när häxprocesserna drog igång. När det gäller genusförhållandena fanns det en diskrepans mellan 1600-talets strikta moraliska syn på äktenskapet som ett sätt att kontrollera människors syndiga lust och krigets realitet som innebar att många kvinnor blev lämnade ensamma med ansvar för gård och försörjning när männen blev utskrivna till arméerna.

Även rättspraxis förändrades under 1600-talet. Bergenheim pekar på en övergång från en ackusatorisk rättsprocess till en inkvisitorisk under århundradets gång. Det innebar att rätten började ta sig en mer aktiv, utredande roll och inte förutsatte, som i tidigare rättspraxis, att det fanns en person som var beredd att anklaga en annan för brott för att något skulle bli en rättssak. Därmed kunde rykten och hörsägen bilda grund för rättsprocesser mot misstänkta häxor, utan att någon behövde träda fram som anklagande. I ett system med en utbredd praxis av tortyr av anklagade innebar denna förändring enligt Bergenheim att rätten fick alla förutsättningar för att kunna pressa fram erkännanden från trolldomsmisstänkta under 1600-talets senare del.

Processerna är fängslande för alla som intresserar sig för äldre tid, eftersom de så effektivt blottlägger det tidigmoderna samhället i all dess komplexitet.

Tillsammans utgör dessa kapitel ett slags bakgrund eller kontextualisering av 1600-talets häxprocesser. Därefter byter boken delvis spår. Häxhammaren (Malleus Maleficarum) är en handbok i häxjakt som tros ha författats av dominikanermunkarna Heinrich Institoris Kramer och Jacob Sprenger och som spreds i stora delar av Europa från slutet av 1400-talet, både i katolska och protestantiska områden. Den fick tidigt skarp kritik för de orätta och mycket hårda juridiska metoder som föreskrevs i den, och Heinrich Institoris, som tros vara bokens huvudförfattare, hamnade vid flera tillfällen i klammeri med kyrkan på grund av sin överdrivna hårdhet i processer mot anklagade häxor. Trots detta blev boken populär bland juridiskt skolade som ställdes inför uppgiften att hantera häxprocesser, eftersom den erbjöd en praktisk guide till att hitta och döma häxor. Det finns indikationer på att Häxhammaren användes också i 1600-talets svenska häxprocesser och som varande en inflytelserik text bland tidens lärda menar Bergenheim att boken åtminstone indirekt påverkade processerna.

Bergenheim läser Häxhammaren med sexualitetshistoriska glasögon. Hon visar hur sexualiteten enligt de två teologerna är grunden till allt ont, eftersom det är på sexualitetens område som djävulen har mest inflytande över människorna. Vidare är det genom sexuella handlingar som djävulen överför kraft till sina hantlangare på jorden, häxorna. Valet att falla för djävulens frestelser är dock alltid människans, vilket innebär att det inte bara är djävulen som kan skyllas för trolldom, utan de kvinnor som väljer att ge sig till honom. Dessa resonemang visar en grundläggande misogyn inställning från författarnas sida och Bergenheim beskriver också en genomgående misogyni i Häxhammaren.

Kvinnor faller enligt de båda teologerna lättare för djävulens frestelser eftersom de är svagare i sin tro och har sämre minne och intellekt än männen. Som häxor är deras verksamhet enligt Häxhammaren av sexuell art. Häxor kan skapa stark onaturlig passion eller släcka åtrå mellan makar. De kopulerar med djävulen som är osynlig för andra och de kan göra män impotenta eller skada andra kvinnors foster. Det är också genom sexualiteten som häxan kan kännas igen. Häxan är, som titeln på Bergenheims bok indikerar, liderlig. De två författarna till Häxhammaren är inte nådiga i sina beskrivningar av hur man ska gå tillväga med en häxa. Tortyr är ett nödvändigt redskap, eftersom kvinnorna genom sin pakt med djävulen inte kan fås att bekänna på annat sätt, och bestraffning är nödvändigt efter ett erkännande, eftersom det får djävulens grepp om häxans själ att släppa.

Också i senare tidigmoderna texter ser Begenheim tongångar från Häxhammaren. Både Jean Bodins mycket spridda franska text Demon-Mania och de svenska handskrifter från 1600-talet som berör trolldom innehåller liknande tankegångar. Texterna är inte enligt Bergenheim lika genomgående misogyna som Häxhammaren, men kopplingen mellan häxeri och kvinnlig sexualitet syns också till exempel i Laurentius Paulinus Gothus mastodontverk Ethicæ Christianæ och i Ericus Johannis Prytzs Magia Incantatrix. Även här kan häxorna locka män till synd och ha sex med djävulen.

Dessutom finns ett ofta återkommande tema av djävulsboleri, alltså att de häxanklagade skulle ha haft sex med djävulen, i berättelserna om Blåkulla.

Boken avrundas med en mer översiktlig genomgång av häxprocesser i Västeuropa men framför allt av de svenska häxprocesserna under senare delen av 1600-talet. Bergenheim beskriver hur rykten om trolldom blossar upp i område efter område från starten i Älvdalen 1667 och leder till rättegångar och kommissioner och till hundratals avrättningar. Utmärkande för de svenska häxprocesserna var enligt Bergenheim att barn sade sig ha blivit förda till Blåkulla och att de spelade en avgörande roll som vittnen i rättegångarna. Dessutom finns ett ofta återkommande tema av djävulsboleri, alltså att de häxanklagade skulle ha haft sex med djävulen, i berättelserna om Blåkulla. Detta är något som framför allt yngre häxanklagade kvinnor erkände i förhör, men som även äldre häxanklagade anklagades för. Även i de faktiska processerna förekom alltså föreställningar om liderliga kvinnor, men de anklagade gjorde vad de kunde för att bevisa att de höll sin liderlighet i schack.

Den liderliga häxan är en kort liten bok om strax över 150 sidor, som ändå berör ett stort antal aspekter av de tidigmoderna häxföreställningarna. Beskrivningarna av 1600-talets svenska samhälle är till exempel på samma gång kortfattade och fylliga och bokens olika teman ger läsaren insikt i både en lärd tankevärld och lekfolkets vardag. På så sätt är boken mycket givande. Det lilla formatet i kombination med de många ingångarna gör dock också att Bergenheims egna resonemang blir ytterst kortfattade. Boken visar med exempel snarare än med diskussion. En konsekvens av detta är att de olika kapitlen ibland upplevs som fristående från varandra. Den tillvaro som beskrivs i kapitlen om de svenska häxprocesserna och 1600-talets samhälle kopplas löst till studierna över Häxhammaren och texter i dess efterföljd. Detta utgör i sig inget problem, men lämnar till läsaren att dra sina egna slutsatser kring de större sammanhangen.

Det sexualitetshistoriska perspektivet är dock en röd tråd genom boken och ett spännande bidrag till vår förståelse av häxprocesserna. Särskilt intressant är det att se vilka föreställningar om kvinnlig sexualitet som kommer upp i olika diskurser och olika kontexter. Bergenheim visar hur föreställningar kring kvinnlighet och sexualitet omförhandlas mellan till exempel den lärda världen och häxprocessernas realitet. Här finns insikter som Bergenheim skulle kunna diskutera mer ingående också med ett internationellt forskningsfält. För oss svenskspråkiga läsare finns det dock anledning att hålla med om det påstående Bergenheim gör i inledningen till sin studie: det finns utrymme för ytterligare en bok om häxprocesserna, trots den mängd forskning som redan gjorts på området. Tidigmoderna häxföreställningar fortsätter att fascinera och i Bergenheims bok får läsaren många nya uppslag att fundera på.

Publicerad i Respons 2020-2