För tidigt att räkna ut USA

Många hävdar att USA:s tid som världens starkaste makt är förbi, men den tyske författaren Josef Joffe menar att USA kommer att förbli det viktigaste landet ett bra tag till. Det främsta skälet till det är Kinas svaghet. Men han underskattar USA:s problem.

Den amerikanske senatorn Paul Tsongas ville sammanfatta det världspolitiska läget 1992 så här: »Det kalla kriget är över. Japan har vunnit.« USA:s tid som stormakt var över, menade han och snart skulle Sony äga halva landet. Det var ingen vidare analys. Japan skulle i stället genomgå två decennier av ekonomiskt stillastånd, medan USA:s ekonomi blomstrade under resten av 1990-talet.

Men de som påstår att USA är på dekis, till förmån för andra länders drastiska övertag, har alltid kunnat räkna med en lyhörd publik. De har inte alltid varit lika fel ute som Paul Tsongas. På senare år tycks deras dystra profetior i stället ha blivit allt sakligare och mer oroväckande för USA.

Fareed Zakarias The Post-American World undviker de alarmistiska prognoser som präglar mycket av genren. I stället redogör han koncist för hur mycket snabbare andra länder, i synnerhet Kina och Indien, växer och utvecklas: »Vi är inte på väg mot en antiamerikansk värld, men vi är på väg mot en postamerikansk värld, som definieras av och regisseras från många olika länder«, skriver Zakaria. I dussintals läsvärda böcker de senaste åren har vi kunnat lära oss om USA:s växande problem och minskande globala inflytande.

Deras motdebattörer har inte alltid varit så imponerande. De som insisterat på att USA förblir geopolitiskt oumbärligt på 2010-talet har generellt varit neokonservativa röster som klamrat sig fast vid George W. Bush- och Dick Cheney-årens militära hybris. Eller så har det varit Tea Party-republikaner, som Sarah Palin och Ted Cruz, som reducerat amerikansk patriotism till dess ytligaste och mest föråldrade symboler. En förgrundsfigur i Tea Party-rörelsen, Jim De Mint, har ägnat de senaste åren åt att tålmodigt eliminera det som återstår av den anrika, konservativa tankesmedjan Heritage Foundation samt skriva böcker som Falling in Love with America Again, där bristen på konstruktiva policyförslag är akut. Med sådana vänner behöver USA knappast några fiender.

Därmed är det lite uppfriskande att läsa Josef Joffes The Myth of America’s Decline, en mer sansad reflektion över USA:s förhållandevis stabila position. Joffe undervisar i dag i statsvetenskap på Stanford University och var tidigare chefredaktör och ansvarig utgivare för tyska Die Zeit. Hans argument präglas av den europeiska USA-vännens glädje i att kunna motbevisa alla sina europeiska kollegor, som så ofta haft fel om USA:s förfall tidigare.

Joffe menar att de som nu förutser USA:s undergång är exempel på en alarmism som dyker upp med jämna mellanrum, ungefär var tjugonde år. Joffe ser fem sådana vågor sedan andra världskriget. Först var det »Sputnik-chocken« efter att Sovjet skickat upp den första rymdraketen Sputnik 1957, vilket spred panik över USA där man plötsligt trodde att man höll på att förlora kalla kriget. John F. Kennedy exploaterade skickligt denna oro i sin presidentkampanj mot Nixon 1960 – en påminnelse om att »USA är på dekis«-argumentet ofta har fått bensin av presidentkandidater och oppositionspartier som vill stärka sina argument för att USA är i akut behov av maktskifte.

Den andra vågen av undergångsprofetior kom under Vietnamkriget och det sena 1960-talets kulturella turbulens. Den tredje vågen kom under Jimmy Carter-årens ekonomiska svacka och oljekris. Den fjärde handlade om det som amerikaner upplevde som Japans tekniska övertag på 1980-talet. I thrillers som Michael Crichtons Rising Sun och Ridley Scotts Black Rain framställdes japaner som empatilösa, kallblodigt kalkylerade genier, vilkas hänsynslösa effektivitet snart skulle ta över världen. Det var en asiatisk stereotyp som i dag upprepas i mycket av den amerikanska rädslan för Kina, vilket symboliserar den femte vågen av amerikanska undergångsfantasier.

Efter den ekonomiska krisen 2008 har det i princip blivit en vedertagen uppfattning att USA aldrig kommer att återfå sin roll som global stormakt. Enligt Joffe har den nuvarande, femte vågen av amerikanska krisanalyser varken sitt ursprung i Bush-årens utrikespolitiska hybris eller i finanskrisen 2008. I stället härleder han den till 2003, då Goldman Sachs publicerade en sedermera berömd rapport, Dreaming with BRICs – The Path to 2050, där man förutsåg en global ekonomi dominerad av de fyra BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland, Indien och i synnerhet Kina. Den femte vågen handlar alltså inte främst om USA:s kris, utan om att resten av världen håller på att springa förbi USA.

Det amerikanska folket är medvetna om detta skifte. I fjol svarade 59 procent av landets befolkning att USA är världens ledande ekonomi, medan 28 procent svarade Kina. När de tillfrågades hur det kommer att se ut om fem år minskade gapet avsevärt: 43 procent sade USA, 36 procent Kina. Bland finansinstutioner och experter pendlar prognoserna för datumet då Kina blir världens största ekonomi mellan fem och tjugo år bort.

Européer är trötta på den amerikanska kaxigheten och tycker att den amerikanska patriotismen är förlegad och irriterande.

I Europa märker man nästan ett slags otålighet inför detta. Många verkar trötta på USA:s långa fas av global dominans och tycker att det är dags för en ny stormakt att ta över. Européer är trötta på den amerikanska kaxigheten och tycker att den amerikanska patriotismen är förlegad och irriterande. Joffes bok vill nog gärna reta kollegorna lite, då den hävdar att USA kommer att förbli världens viktigaste land ett bra tag till. Det främsta skälet för detta är dock inte USA:s styrkor, utan Kinas svagheter.

Han jämför det ekonomiska undret i Kina med liknande perioder i Sydkorea, Thailand och Taiwan, där tillväxten först ökade kraftigt, men i sinom tid stabiliserades på en mer normal nivå, eller stagnerade, medan kostnaderna för arbetskraft ökade, korruptionen tilltog och befolkningen blev allt äldre.

Joffe påpekar att Kina onekligen har en betydligt högre procentuell tillväxt än USA, men i faktiska dollar eller yen så ökar faktiskt avståndet i BNP mellan länderna. Likaså har den amerikanska andelen av den totala, globala ekonomin minskat förvånansvärt långsamt de senaste decennierna. År 1970 stod USA för 27 procent av världens ekonomi. I fjol var den siffran 25,4 procent. Även om Kina snart kommer ikapp USA ekonomiskt så lär det dröja länge innan de får samma makt på områden som är svårare att mäta; diplomatiskt, kulturellt och demokratiskt.

Framför allt ser de demografiska trenderna i USA mer lovande ut än i Kina. Tack vare invandringen har USA en betydligt yngre befolkning än Kina. Man har även de överlägset bästa universiteten. Av världens 20 bästa universitet ligger 17 i USA. USA:s tekniksektor är också världsledande. Silicon Valley förblir helt unikt som grogrund för banbrytande uppfinningar. Av de utländska ingenjörer och vetenskapsmän som tar sin doktorsexamen i USA stannar nästan alla – 80–90 procent – i USA i åtminstone fem år.

Men i Joffes litet stressade genomgång av USA:s skäl till fortsatt dominans finns också bokens svaghet: han är mer upptagen med att punktera myterna om Kinas ljusa framtid, än han är benägen att ta itu med de växande, verkliga problemen i dagens USA. Joffe betar av USA:s problem i en snabb genomgång: en paralyserad politisk process, gigantiska ekonomiska klyftor, välfärdsprogram som blir allt svårare att finansiera och infrastruktur som halkar efter. Men han undviker att analysera dem djupare, eftersom det skulle riskera att göra boktiteln litet mer ambivalent. En titel i stil med USA:s nedgång är en myt, om vi förutsätter att det politiska läget blir bättre skulle sannolikt inte ha blivit någon bestseller.

Joffe är väldigt optimistisk om landets invandring, men just där händer det något oroväckande i USA just nu. Landet håller på att vända sig inåt och börja bygga allt högre murar mot andra länder. Den restriktiva invandringspolicy som påbörjades efter terrorattackerna 2001 har i dag etsat sig fast. En nationalistisk paranoia med inslag av vit identitetskris präglar Tea Party-falangen av det republikanska partiet i kongressen, som i år har satt stopp för ännu en omfattande invandringspolitisk reform. Invandringsmotståndet har fått bränsle dels av det faktum att USA:s har en svart president för första gången, dels av att landets vita befolkning håller på att bli en minoritet. I dag har en majoritet av amerikaner under 18 en annan hudfärg än vit; om 30 år kommer detsamma att gälla för hela befolkningen.

År 1986 genomförde Reagan den sista omfattande invandringspolitiska reformen i USA. I sitt avskedstal till nationen när han lämnade Vita Huset 1989 talade han om USA som ett land »myllrande av alla sorters människor« och »en magnet för alla som söker friheten«. I dag återstår inte mycket av denna världsbild bland republikanerna. Partiet har länge präglats av en intern konflikt mellan det invandrarvänliga näringslivet och de invandringskritiska populisterna i Södern och på landsbygden. Nu har den senare kategorin segrat. I ett tal i Washington DC i februari vädjade den tidigare New York-borgmästaren Michael Bloomberg: »USA måste öka invandringen, eller gå under som nation.« Ledande republikaner, som strategen Karl Rove och senatorn John McCain, har uttryckt liknande budskap, men det verkar inte hjälpa.

Att de ekonomiska klyftorna i landet blivit större än under det förra sekelskiftet borde inte heller bara bekymra progressiva demokrater, utan även konservativa som är måna om att öka konsumtionen och bibehålla någon form av stabilitet i landet. Den djupa hopplöshet som breder ut sig bland amerikanska låginkomsttagare – som blivit fler och som ofta gjort en ekonomisk baklängesfärd från medelklassen –  är deprimerande för alla som tillbringat litet tid utanför USA:s förmögna storstäder efter kraschen 2009. Ett annat problem som Joffe inte ägnar tillräckligt mycket utrymme är den amerikanska energipolitikens framtid. Under de senaste åren har USA fått tillbaka en del av sitt geopolitiska självförtroende tack vare de enorma framsteg man gjort inom ny borrteknik för skifferolja och naturgas. USA beräknas i år bli världens största producent av olja och naturgas, då man kommer åt tidigare kända, men oåtkomliga oljefält i Texas, Kalifornien och North Dakota. Men USA måste, som alla länder, påbörja en väg bort från fossila bränslen och det kan bli kostsamt för landets medborgare.

När det gäller den generella teknikutvecklingen är Joffe betydligt mer optimistisk än många andra bedömare. Han tillhör dem som tror att vi är på väg in i en tid av radikal förnyelse och innovation i tekniksektorn – som Erik Brynjolfson och Andrew Mcafee skrivit om i den uppmärksammade boken The Second Machine Age.

Men det kan också få problematiska konsekvenser. När The Economist nyligen analyserade framtidens arbetsmarknad i USA varnade man för att de senaste årens tekniska innovationer inte nödvändigtvis kommer att skapa många nya jobb eller gynna den breda medelklassen. USA har i dag miljontals unga medborgare som saknar de kvalifikationer som efterfrågas på 2000-talets arbetsmarknad och staten gör väldigt litet åt det. USA har fortfarande världens bästa universitet, men grundskolorna halkar allt längre efter i globala rankingar.

The Myth of America’s Decline lämnar en del kvar att önska för den som hoppas få läsa övertygande argument för att USA, trots yttre tecken på motsatsen, mår okej. Joffes skarpaste analyser handlar i stället om just det till synes kroniska suget efter att dödförklara USA. Han menar att det har sin grund i faktumet att USA har en så oerhört stark självbild. Det Joffe kallar »declinism« (undergångsprofetior) är inte en diagnos, utan ett politiskt verktyg som används av ideologer för att måla upp ett scenario där USA håller på att kollapsa, om man inte lyssnar på just deras lösning. Just nu går allt åt skogen, säger de, så i stället borde vi göra så här.

Joffe menar att detta går hand i hand med den amerikanska självbilden, med den historiska synen på USA som en idealiserad »skinande stad uppå berget«, i pilgrimen John Winthrops klassiska fras. Drömmen om ett USA som är på väg mot något perfekt, en utopi, ackompanjeras av denna ständiga oro att landet har bytt kurs och övergivit dessa ideal. Precis som att USA:s entusiaster kan bli alltför optimistiska i sin syn på landets styrkor och möjligheter, blir många också irrationellt panikslagna – eller hånfulla – över landets svagheter.

Publicerad i Respons 2014-3