Tjänsteman som mot sin vilja blev politiker

Dag Hammarskjöld tillbringade ett helt yrkesliv i politikens närhet och mitt, från sitt inträde i svensk statsförvaltning 1930 till sin bråda död som FN:s generalsekreterare 1961. Genom hela denna resa går som en röd tråd hans vägran, också som statsråd och generalsekreterare, att etikettera sig själv som politiker. Även Henrik Berggren menar i sin välskrivna och medryckande biografi Dag Hammarskjöld – Att bära världen att Hammarskjöld aldrig blev politiker. 

Gång på gång visade det sig hur känslig frågan om förhållandet till politiken var för Hammarskjöld. Han blev illa berörd när borgerliga politiker 1947 ifrågasatte hans dubbla roll som ekonomisk expert åt regeringen och ordförande i riksbanksfullmäktige, så illa berörd att han kom att avgå från ordförandeposten i riksbanksfullmäktige några månader senare. 

När statsminister Erlander i slutet av 1950 ville göra honom till statsråd, ställde Hammarskjöld som villkor att han till kungen, vid den konselj där han svor statsrådseden, skulle få anmäla hur han såg på sin opolitiska ställning. När han 1953 landade som generalsekreterare i New York, talade han om sig själv som internationell tjänsteman, ”som verktyg, som katalysator, som inspiratör”. Men den generalsekreterare som trotsade sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs krav på hans avgång hösten 1960 hade för länge sedan blivit mer än verktyg och katalysator. Redan språket i Hammarskjölds generalförsamlingsreplik på Chrusjtjovs avgångskrav vittnade om det. 

Är det något som alla som mötte honom under hans svenska tid vittnar om, så är det hur dunkelt Hammarskjöld ibland uttryckte sig och hur svårt det var att förstå vad han menade. Men inte den där oktoberdagen i New York för nästan 60 år sedan. Hans språk var nu både politiserat och polemiskt: ”Det är mycket lätt att avgå; det är inte så lätt att stanna kvar. Det är mycket lätt att böja sig för en stormakts önskan. Det är en annan sak att göra motstånd.” 

Hammarskjöld hade, när krisen 1960 nalkades, bestämt sig för att söka hålla det kalla kriget utanför Kongo. Han skulle luta sig mot en överväldigande majoritet i generalförsamlingen, som inte minst bestod av nya medlemmar från Asien och Afrika. Han fick visserligen amerikanskt och sovjetiskt stöd för säkerhetsrådets beslut i mitten av juli 1960 att sätta in en fredsbevarande FN-styrka i Kongo, men det stödet visade sig inte vara mycket värt. 

Moskva och Washington kom inom några månader att intervenera på var sin sida i vad som hotade att utveckla sig till ett regelrätt inbördeskrig med FN-styrkorna som åskådare. Hammarskjölds konflikt med Moskva utspelade sig inför öppen ridå. Den amerikanska rollen skulle komma att blottläggas först på 1970-talet, sedan det vid amerikanska kongressförhör framkommit att CIA fått i uppdrag att röja den kongolesiske ledaren Lumumba ur vägen.

Hammarskjölds konflikt med Moskva utspelade sig inför öppen ridå.

Så nog bedrev han politik, den svenske generalsekreteraren. Att han också hade de europeiska kolonialmakterna emot sig visar hur ensam han stod hösten 1960, trots applådåskorna i generalförsamlingen. President de Gaulle förstod sig varken på FN, som han kallade ”denna manick”, eller den svenske generalsekreteraren, som sagt sig se en klyfta mellan gaullismen som tankesystem och omvärldens bild av Frankrike. (Men hur skulle något sådant vara möjligt, hade de Gaulle invänt i ett samtal med en förbluffad Hammarskjöld 1959, ”det är ju jag som är Frankrike”). Så småningom skulle också stödet från asiatiska och afrikanska ledare komma att vackla.

Varför var då statsrådet och generalsekreteraren Hammarskjöld så angelägen om att hålla fast vid bilden av sig själv som tjänsteman? I FN kan det naturligtvis alltid ha sina fördelar att betona att generalsekreteraren är medlemsstaternas verktyg. Men för Hammarskjöld var denna fråga – och jag tycker att det framgår av Henrik Berggrens text – djupt personlig.

Hammarskjöld hade genom hela livet ett oförlöst förhållande till sin pappa, politikern, landshövdingen och juristprofessorn. När Erlander i slutet av 1950 är på väg att göra Hammarskjöld till statsråd, noterar han i sin dagbok: ”Rörande var att han icke ville ge besked, förrän han underrättat sin far. Tänk om gubben inte accepterar.” 

Pappan hade som statsminister under första världskriget fått utstå spott och spe för sin stelbenta neutralitetspolitik. Hans ämbetsmannaideologi hade inte fungerat när politiken tog över. För sonen blev det en livsuppgift att försvara denna ämbetsmannaroll. Att tillstå att han gett sig politiken i kast skulle ha känts som ett fadersmord.

I verkligheten hade Dag Hammarskjöld nog blivit mer än ämbetsman redan under sin karriär i svensk statsförvaltning. Sanningen var, skriver 30- och 40-talets finansminister Ernst Wigforss, vars statssekreterare Hammarskjöld var under nästan tio år, ”att i betydande utsträckning var den finanspolitik som fördes, lika mycket hans som min…” 

Henrik Berggren, som väljer att inte fördjupa sig i Hammarskjölds roll i svensk statsförvaltning, hävdar att ”det som sticker ut i hans liv är början och slutet […] vägen däremellan ter sig […] som en lång, anonym och byråkratgrå transportsträcka”. Men om han skulle ha lutat sig mer mot materialet i Hans Landbergs gedigna studie av Hammarskjöld som ämbetsman, skulle han ha funnit att även i utrikesdepartementet spelade Hammarskjöld, trots sina egna bedyranden om motsatsen, en viktig politisk roll. 

Medan Östen Undén var svensk utrikespolitiks främste Russlandversteher, var Dag Hammarskjöld, både som kabinettssekreterare och statsråd i utrikesdepartementet, dess västvänliga ansikte. Det räcker med att erinra om att det var Hammarskjöld som 1952 förhandlade fram den överenskommelse med Förenta staterna, som öppnade vägen för import av amerikansk militär teknologi och försvarsmateriel. 

I essän ”Att välja Europa” i Svensk tidskrift (1951) kom Hammarskjöld in även på frågan om anslutning till den västliga försvarsalliansen. Han såg Förenta staterna som en bättre förvaltare av det europeiska ideologiska arvet än européerna själva. Som god europé kunde man i Natofrågan komma till olika slutsatser. Det svenska ställningstagandet var, sade han, ”det i vårt läge riktiga”. Hans Landbergs korrekta slutsats är att Hammarskjölds nej till Nato var ”pragmatiskt och situationsbetingat”, inte principiellt.

Det var inte med dessa glasögon som Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten läste Hammarskjölds uppsats. Tingsten, vars tolkning fick långt större genomslag än Hammarskjölds snåriga text, förblindades av Hammarskjölds Nato-nej – det må ha varit aldrig så pragmatiskt – och beskyllde honom för att vara en förklädd Undén. Hammarskjöld var bara ”mera grubblande, behagfull och invecklad än hr Undén; han bjuder oss på samma vara i yppigare förpackning”. 

Tingsten kom att bli alltmer skeptisk till Hammarskjöld och läste honom ofta fel. Berggren erinrar om hur Tingsten 1954, efter Dags inträdesanförande i Svenska Akademien över sin pappa Hjalmar (som han efterträdde på stol 17), frånkände FN-chefen varje strävan och förmåga att göra världen bättre. Mer i sten går det knappast att hugga. 

Valet till generalsekreterare 1953 kan nog ses som ett kvitto på Hammarskjölds västvänlighet, även om hans samtida hellre ville se förklaringen till denna oväntade utveckling i hans ”skarpa intelligens […] goda omdöme och […] förmåga att finna utvägar ur besvärliga situationer” (Wigforss). 

Föga anade hans uppbackare i Väst att han skulle komma att bli en stark, drivande generalsekreterare med en egen politisk dagordning.

Det var Frankrike och Storbritannien som började driva hans namn i stormaktsdiskussionerna i New York i slutet av mars 1953. I Paris och London kände man Hammarskjöld som förhandlare och initiativrik svensk i efterkrigsdiskussionen av Marshallhjälp och västligt ekonomiskt samarbete.

Även i Washington hade man lärt känna och uppskatta honom. När Hammarskjölds namn dök upp i diskussionen om ny generalsekreterare, tog den amerikanske FN-ambassadören direktkontakt med sin utrikesminister, John Foster Dulles. Det slumpade sig så att när Dulles fick FN-ambassadören Lodge i luren hade han två medarbetare som båda kände Hammarskjöld på sitt rum. Den ene var Paul Nitze, då planeringschef på State Department och senare, på 1980-talet, Ronald Reagans nedrustningsförhandlare. Hammarskjöld hade odlat sin kontakt med Nitze, som han i slutet av 40-talet förhandlat med i valuta- och handelsfrågor, och denne gav nu Hammarskjöld sitt förbehållslösa stöd.

Föga anade hans uppbackare i Väst att han skulle komma att bli en stark, drivande generalsekreterare med en egen politisk dagordning. Men det kanske är först om vi ser honom som en drivande, om än partipolitiskt obunden, FN-chef med egen dagordning, som vi kan ana att han också på sitt sätt var en vägröjare för Olof Palme, trots att skillnaderna dem emellan är så uppenbara: Hammarskjölds kyla mot Palmes hetta, hans motvilja mot partipolitiken lika uppenbar som Palmes fallenhet för den.

Visserligen var mycket av det hammarskjöldska, såsom värnet om folkrätten och de små staterna, svenskt utrikespolitiskt allmängods. Men till det lade FN-chefen det som skulle bli Olof Palmes utrikespolitiska signum, uppfattningen att framväxten av nya, självständiga stater i Asien och Afrika ändrade den internationella spelplanen och måste få konsekvenser i praktisk handling. 

Långt före Palme pläderade Hammarskjöld i Tiden för ett ökande internationellt engagemang och mer ideologi, för ”en framtidslinje som ger dagsbekymren ett perspektiv”. Går det inte en rak linje från Kongo till Vietnam, från Hammarskjölds ”Det är mycket lätt att böja sig för en stormakts önskan. Det är en annan sak att göra motstånd” till Palmes ”Vi kröker inte rygg inför stormakterna” (socialdemokratiska partikongressen 1984)? Var, om inte hos Palme, återfinner vi den hammarskjöldska kombinationen av västvänlighet och utrikespolitisk radikalism? Och styrde inte båda mot en krock mellan de egna idéerna och maktens realiteter? 

Henrik Berggren kunde ha försökt vända på några stenar till och problematisera mer. Men det är en läsvärd Hammarskjöldbiografi han skrivit, den första riktiga biografin på svenska. Den blir inte sämre av att det formligen doftar svenskt 1900-tal om det rikhaltiga bildmaterialet.

Publicerad i Respons 2018-2