Tron på ordets kraft är intakt även hos den moderna människan

När mitt första barn började tala, upplevde jag det som något av en icke-händelse. Redan månader tidigare hade hon ju kunnat producera långa haranger av mening, som exempelvis ett fartfyllt mamm-mamm, följt av ett määää, följt av en ivrigt gripande rörelse med handen och till sist ett njutningsfyllt mmmm. Javisst, cykla till fåren och plocka gräs och mata dem, det var ju klart som korvspad. När hennes lilla mun så småningom påbörjade sina försök att forma ordet får (fåååås), gjorde det i kommunikationshänseende strängt taget varken till eller från. 

I analogi med detta har vetenskapen under de senaste decennierna funnit att det mänskliga språket är mindre unikt än vi tror. Kråkor kommunicerar med hjälp av en ytterst precis repertoar av betydelsebärande åtbörder, schimpanser har en varierad uppsättning gester och röstljud med specifika innebörder och vissa bläckfiskar använder sig av system av färgsignaler, som kan delas in i kategorier motsvarande våra ordklasser och som också uppvisar en grammatik.

Den som ändå vill framhärda i sitt hävdande av människans kommunikativa särart står emellertid inte utan argument. Vi har nämligen någonting som alla andra arter saknar, ja, som ingen av dem ens kommer i närheten av: skriften. Är det någonting som gör oss till människor, så är det kanske just detta ordnande av tecken för att skapa och förmedla mening och ett oupphörligt läsande av vår omgivning på samma sätt, som en gåtfull text, vars verkliga innehåll bara väntar på att avtäckas. 

Det är också den tanken som utgör kärnan i kulturskribenten och författaren Torbjörn Elenskys nyutkomna essä Absolut text. Bokens undertitel lyder Om att läsa världen. Mer än om läsning i strikt mening kretsar den alltså kring detta: den mänskliga viljan att finna mönster och utvinna mening, längtan efter att överskrida språket och fantasin om ett språk, i vilket ord och innebörd är ett. 

Det är i viss mening en infantil fantasi, en dröm som man kan tänka sig går tillbaka på spädbarnsstadiet, när kroppen ännu inte skiljts från begäret som ännu inte skiljts från sitt uttryck – och som kommer till uttryck i otaliga kulturella berättelser, inte minst den bibliska skildringen av tiden före syndafallet som en tillvaro av gränslös kommunikation. 

Något urspråk har människan emellertid aldrig lyckats återfinna, trots idoga försök – och utgör inte, frågar sig Elensky, det skrivna språket i sig en utdrivning ur paradiset: ”I steget mellan språk och text formas individen, först genom läsning, sedan genom att själv lära sig skriva – och det är i någon mening det verkliga syndafallet: självmedvetandets ensamhet.”

Det som sker när det talade ordet övergår till skrift är att det i viss mening görs till ett ting, ett självständigt objekt vars existens överskrider vår egen, och i vars återsken av evigheten vi därmed tycks benägna att börja läsa också våra egna ändliga liv.

De religiösa berättelserna utgör en stark närvaro i Elenskys bok, liksom arbetet med att tolka deras budskap. I tidiga exegeters arbete finner vi, menar författaren, en prototyp för mycket av den textkritik som i dag är helt central både för filosofi, litteratur och historieskrivning, men också för det i modern mening vetenskapliga tänkandet i stort. Att behandla idén om texten som grundform för det mänskliga varat är väl knappast heller möjligt utan att ta avstamp i Bibelns förkunnelse om språket som något som på en gång föregår och härbärgerar allt: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud.”

Det är en figur som trots sekulariseringens landvinningar kanske tycks mindre främmande i dag än någonsin tidigare, inte minst eftersom naturvetenskaperna kommit att närma sig den från sitt eget håll: genomet som kod, beteende som något som kan programmeras, universum som en matematisk struktur. Det som sker när det talade ordet övergår till skrift är att det i viss mening görs till ett ting, ett självständigt objekt vars existens överskrider vår egen, och i vars återsken av evigheten vi därmed tycks benägna att börja läsa också våra egna ändliga liv. 

Den troendes tillit till språket kan med andra ord sägas ha sin direkta motsvarighet i exempelvis fysikerns tillit till matematiken, något Elensky också noterar. ”Tron att allt hänger samman och liksom speglar vartannat, att allt ingår i ett gemensamt system, som det går att fullt ut förstå och återge i språket […] är”, konstaterar han, ”förutsättningen för såväl vetenskap som litteratur och konst.” Över huvud taget är bokens friläggande av kopplingarna mellan tro och magi å ena sidan, och det vi i dag förstår som vetenskap å den andra, intressant. Vi kommer aldrig, menar Elensky, att fullt ut kunna förstå framväxten av det vetenskapliga tänkandet om vi inte erkänner dess oupplösliga bundenhet till det som faller utanför den strikta vetenskapens gränser. Den uppdelning mellan vetenskapligt och ovetenskapligt som vi i dag förstår som absolut är långt ifrån någon historisk sanning; som exempel tänktes den binära kod på vars grund hela det digitala samhället vilar ursprungligen fram som en gestaltning av Gud, 1, som skapar världen ur intet, 0. De olika språk genom vilka människan läser sin omvärld är alltså inte fullt ut möjliga att separera, deras innebörder omväxlande motsäger och överlappar varandra. Och även om vi i vår sekulära tid har övergivit antagandet att världen har en underliggande mening, tycks vi inte förmögna att lämna tron på att den har en ordning. 

I denna bemärkelse kan Elenskys lågintensiva närkamp med skriften också läsas som en påminnelse om att vi inte är fullt så moderna som vi kanske föreställer oss. Tron på ordets kraft förblir intakt om än i ständigt ny skepnad. Bakom noa-orden, de ersättningstilltal som förr i tiden lät oss slippa nämna björnen eller vargens sanna namn, finns en insikt inte helt olik den som yttrar sig i samtida omskrivningar som ”n-ordet” – nämligen insikten om språkets väldiga makt. På liknande sätt är det enbart med de gamla ordens hjälp som nya erfarenheter görs begripliga, vilket vårt språks överflöd av så kallade döda metaforer vittnar om: de bildliga uttryck som tillkommit för att begripliggöra ett en gång nytt fenomen, men som införlivats i språket i sådan mån att de inte längre uppfattas som bildliga. Elensky ger oss orden mynta, gångbart, prägla och intryck som exempel, men man behöver inte söka länge för att hitta fler. Jag kommer att tänka på fysikern Brian Greene, som i praktverket Until the End of Time från 2020 framför det nydanande förslaget att Gud själv utgör ett exempel på en sådan stelnad metafor. 

I en av bokens mest insiktsfulla passager utvecklar han till exempel ett resonemang om hur perspektivmåleriet utgör grunden för allt vetenskapligt tänkande.

Men Elenskys utforskande av skriften stannar alltså inte vid det skrivna ordet. I en av bokens mest insiktsfulla passager utvecklar han till exempel ett resonemang om hur perspektivmåleriet utgör grunden för allt vetenskapligt tänkande. Denna teknik för att representera verkligheten har av andra tänkare beskrivits som signifikativ för människans separation från naturen, i det att den förvandlar henne till betraktare snarare än deltagare, något som formar hennes blick både på världen och på sig själv. Elenskys tolkning är delvis en annan: perspektivkonstens viktigaste effekt var, menar han, att den gjorde människan uppmärksam på glappet mellan hur vi ser och hur vi avbildar. Det blev tydligt att människans bild av världen är en egenskap inte enbart hos världen, utan också hos den människa som betraktar. Det är genom det perspektiviska framställandet av världen, slår Elensky fast, som vi börjar förstå oss själva och våra begränsningar, och inser att vårt eget seende är något vi måste förhålla oss medvetet till. 

Elenskys ansats i form av parallellen mellan text och värld, mellan människans sökande efter innebörd hos det skrivna ordet och efter mening i sitt eget liv, är i många avseenden fruktbar. Ändå har jag en känsla av att han genom den förbigår någonting helt centralt, nämligen just den symboliska kulturens formande av hela vår varseblivning. När människan som art tillägnar sig språket, träder hon på samma gång in i en sfär av ritual, social hierarki och konstnärlig representation: former i vilka mening förmedlas genom att ett objekt står för ett annat. När vi tolkar världen gör vi det alltså genom att avkoda den enligt detta schema: ”låt A stå för B”. Vi tror, precis som Elensky skriver, ”att allt går att läsa”. Men detta är nu inte detsamma som ”att allt är meningsfullt” – tvärtom kan vi förstå det som en förlust av mening, i det att vissa av tingen i vår omgivning berövas all innebörd utom en representativ. De blir, så att säga, till bokstäver, meningsfulla enbart i kraft av att de hänvisar till något annat än sig själva. Hur detta symboliska schema formar vårt tänkande och vad vi därmed inte tänker eller varseblir, borde i viss mening vara den mest brännande frågan i en bok som handlar om att läsa världen. 

De långa, mångskiktade meningarna, fulla av inskjutna bisatser, känns mindre som ett stilgrepp än som den språkliga yttringen av ett intellekt i vilket tankar och associationer trängs för att ta sig fram i mängden – men med risk, befarar jag, för att färre av dem därmed når hela vägen fram till läsaren.

En annan invändning som kan riktas mot Elenskys essä – och en inte oväsentlig sådan med tanke på ämnet – har att göra med språket. Elensky rör sig till synes helt lättsamt bland klungor av antika tänkare, medeltida filosofer, symbolistiska poeter och obskyra jesuiter, men de formuleringar med vilkas hjälp han för läsaren med sig är stundvis mindre motståndslösa, ibland så intrikata i sin struktur att det får läsningen att stanna upp. De långa, mångskiktade meningarna, fulla av inskjutna bisatser, känns mindre som ett stilgrepp än som den språkliga yttringen av ett intellekt i vilket tankar och associationer trängs för att ta sig fram i mängden – men med risk, befarar jag, för att färre av dem därmed når hela vägen fram till läsaren.

Men i den mån dessa iakttagelser sänker mitt helhetsomdöme om boken, inser jag att Elensky står redo att utdela mothugg med hjälp av ännu en imponerade kulturhistorisk referens. En bok, påminner författaren genom sin 1700-talskollega Georg Christoph Lichtenberg, är som en spegel: ”Om en apa tittar in, kan inte en ärkebiskop titta ut.” Det är onekligen något för en kritiker att betänka. 

Publicerad i Respons 2021-5