Typer skapar ordning, typ
Lustprincipen verkar ha varit drivande för skribenterna i denna både roliga och lärda essäbok som granskar typer från olika tider och hur de har förändrats. Några har funnits med sedan antiken, andra är relativt nyskapade. Boken visar den vetenskapliga essäns möjligheter att vara djuplodande i ett behändigt format.
Hipstern. Kulturtanten. Två typer med varsin karaktär som vi kanske inte ens reflekterar över varför de finns. Men vilken funktion fyller typer som dessa i samhället? När föds de och när dör de? Och hur f
örändras en typ som är bestående? Det är frågor som en grupp forskare har gjort till startpunkt för en både rolig och lärd essäbok. Elva typer från olika tider och sammanhang artbestäms och dissekeras: Autodidakten, den barnlösa, bastarden, dilettanten, encyklopedisten, epileptikern, Hermodseleven, klassresenären, knarkaren, medelsvensson och slutligen – ny för mig – modedockan. Som av en händelse är den första och sista essän författade av bokens redaktörer Peter Josephson och Leif Runefelt, båda idéhistoriker från Södertörns högskola. Som utgångspunkt tar de att typer skapas i varje samhälle. Utan sådana skulle samhället bestå av ett ogripbart och ohanterligt antal udda individer, men när människorna grupperas på något sätt skapas ordning i myllret. En sådan ordning består av typer.
Enligt egen utsago har lustprincipen drivit redaktörernas arbete, men även de medverkande författarna tycks det. Skribenterna presenterar varsin typ som fascinerat dem i något källmaterial som de tidigare utforskat. Detta öppna förhållningssätt har fått till resultat ett brokigt typgalleri från bakgård och salong, från 1600-tal till 2000-tal. De två typer som ligger närmast i tid är ”klassresenären” och ”knarkaren” som har det gemensamt att deras kreatörer är kända. Klassresenären skapades av journalisterna Kari Molin och Britt Ågren hösten 1990, även om begreppet klassresa hade myntats något tidigare inom etnologin. Men med Dagens Nyheters artikelserie och den uppföljande boken Klassresan spreds begreppet klassresenär till vardagssvenskan och ordboken där det får förklaringen ”person som avancerat socialt”.
”Knarkaren” är litet äldre. Den figuren ska ha uppfunnits av författaren Birgitta Stenberg och poeten Paul Andersson i Stockholm på 1950-talet. De två kompisarna behövde ett ord som beskrev vad de njöt av till den grad att käkarna ”knarrade” eller ”knirkade” som osmorda gångjärn. Tydligen hade amfetaminruset, särskilt då preparatet Maxiton, den effekten att tandraderna pressades mot varandra med ett välbekant oljud som följd. Knark var alltså från början, enligt berättelsen, ett onomatopoetiskt ord. Men en parallell berättelse om ordets uppkomst gör gällande att preparatanvändarna behövde ett kodord som bara de förstod, men inte polisen. Och så var knarket fött och med det även knarkaren.
Men det är inte bara journalister och författare som uppfinner nya typer. Duktiga marknadsförare har inte varit oskyldiga. Om det vittnar kapitlet om Hermodseleven, ett begrepp som kanske måste förklaras i dag. Företaget Hermods började 1899 efter amerikansk idé att erbjuda utbildning för dem som inte hade råd eller praktisk möjlighet att bli elev vid en högre skola eller ett läroverk. Kurserna gavs i stället på distans, ”per korrespondens” som det hette, och Hermods blev därmed ett så kallat korrespondensinstitut.
Från början var Hermodseleven en man, men så småningom även en kvinna. Syftet med studierna förändrades också med åren. Först gav Hermods unga människor möjlighet att förverkliga flykten från landsbygd till stad som så starkt präglade första halvan av det svenska 1900-talet. Med tiden blev den egna, privata resan mot högre bildning och förverkligande av personliga drömmar minst lika viktigt och i det enskilda fallet förenades förstås ofta bildningsresan med klassresan. Företaget Hermods blev ett fenomen med mycket högt förtroende på marknaden och i samhället och år 1950 sysslade häpnadsväckande tio procent av svenska folket med studier per korrespondens på fritiden. Företagets egen utveckling personifierande i mycket samma framgångssaga som deras annonser utlovade.
Utan sådana skulle samhället bestå av ett ogripbart och ohanterligt antal udda individer, men när människorna grupperas på något sätt skapas ordning i myllret. En sådan ordning består av typer.
Till skillnad från Hermodseleven har en annan typ i boken existerat i evighet, eller i varje fall sedan antiken, nämligen ”epileptikern”. I boken skärskådas typen i 1900-talets minst sagt kyliga ljus. Då förbands epileptikern som typ med psykiatriska diagnoser, överdriven religiositet, men även genialitet. Som ett av flera exempel på olika uppfattningar om vem epileptikern egentligen var framträder professor Erik Ask-Upmark, som ansåg att den epilepsidrabbade inte sällan hade karaktär av en otäck dubbelnatur. Enligt honom hade epileptikern Gud på läpparna, djävulen i hjärtat, ena handen vänligt framsträckt till hälsning, medan den andra höll en kniv dold bakom ryggen. Att en sådan demonisering av en patientgrupp kunde förekomma i ett föregivet vetenskapligt verk är förstås chockerande. Men det är också tänkvärt i ljuset av att många nu levande fick sin inställning till sjukdomen präglad av de mest bisarra fördomar.
”Det barnlösa paret” är en annan typ som ofta konstruerades på ett nedvärderande sätt, särskilt under mellankrigstiden när födelsetalen sjönk och begreppet födelsestrejk kom i svang. Mannen och hustrun som påstods ha valt att skaffa bil i stället för barn hängdes ut i pressen. Men allra mest hånades den barnlösa kvinnan som påstods ha god ekonomi även utan ”likalön” och kunde ”resa, köpa böcker, gå på teater och över huvud odla det egna lilla jaget”. Lyxhustrun etablerades som en fiktiv trop, vanligare på insändarsidan och på vita duken än i verkligheten, medan den barnlöse äkte mannen inte typiserades på samma sätt.
Men även män har förstås schabloniserats och blivit typer. Fem av de historiska typer som beskrivs i antologin är företrädesvis manliga. Det gäller autodidakten, bastarden, dilettanten, encyklopedisten och herr Medelsvensson. Gemensamt för dem är att de beskriver något av en berg- och dalbana statusmässigt. Dilettanten – i det här fallet framför allt amatörmusikern i en orkester – kunde under en period ses som en blivande konstnär, för att några årtionden senare bli marginaliserad som halvlärd och ytlig. Även den självlärde, autodidakten, har tidvis varit hyllad, tidvis hånad, ibland till och med samtidigt blivit betraktad som både trotsig och servil, lättledd och arrogant.
Just förändringar av stereotyper utforskas i flera bidrag i denna samling som – det måste framhållas särskilt – bevisar den vetenskapliga essäns möjligheter och attraktivitet genom att vara djuplodande i ett behändigt format.
Till sist ett par ord om ”modedockan”. Det är en kvinnlig figur som uppkom på 1700-talet som ett fysiskt föremål, men utvecklades till en misogyn metafor. Urtypen var en liten modell av en moderiktig kvinna som visade damplaggens skärning och silhuett kommande säsong, inklusive tygkvalitéer och färgnyanser. I stället för mönster och tygprover från Paris skickades alltså en miniatyrfigur iklädd en trendig ensemble inklusive accessoarer. Denna ”modedocka” bytte med tiden innebörd och blev en pejorativ benämning på kvinnor som brydde sig mycket – för mycket – om sitt utseende. På 1900-talet fick modedockan en manlig moatjé vilken som typ kallades modelejon, dandy eller snobb. Uttrycket modedocka har faktiskt levt kvar tills i dag, även om media också har börjat använda anglicismen ”fashionista”. Se där en ny typ, en ”bubblare”, i samhällets oupphörligt föränderliga galleri av typer.
Publicerad i Respons 2021-2
