Tyska säkerhetstjänsten finansierade högerextrema

En spektakulär rättegång som pågått i München sedan maj 2013 verkar nu gå mot sitt slut. Den anklagade är den 38-åriga Beate Zschäpe från Jena i östra Tyskland, som står åtalad för tio mord samt delaktighet i två bombattentat, ett butiksrån och 14 bankrån. I samma rättegång åtalas även några av hennes medhjälpare, men de två personer som utfört brotten – Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt – saknas i rätten, då de enligt åtalet begick kollektivt självmord efter ett bankrån i Eisenach 2011. Jakten på rånarna slutade med att polis och brandkår fann två döda kroppar i en utbränd husbil, vilket blev upptakten till ett antal avslöjanden som fortfarande sysselsätter tyskt rättsväsende och offentlig debatt. Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt utgjorde kärnan i en nazistisk terrorbildning med namnet Nationalsozialistischer Untergrund (NSU) som mellan 2000 och 2007 bland annat begick tio mord, där nio av offren hade migrationsbakgrund och det tionde var en kvinnlig polis.

Christoph Andersson, journalist och en av Sveriges främsta experter på högerextremism, har tillsammans med den tyske journalisten Andreas Förster skrivit en bok om rättegången mot NSU, men också om terrorcellens uppkomst och verksamhet samt alla märkliga turer runt författningsskyddets och polisens flagranta misslyckande att komma förövarna på spåren. Boken belyser också paralleller till liknande fall och tar upp kopplingar mellan NSU och andra högerextrema cellbildningar och terrordåd, som Anders Behring Breivik, John Ausonius, Peter Mangs och Malexander-morden. 

Fram till att polisen hittade Mundlos och Böhnhardts kvarlevor i husbilen den där novemberdagen 2011 och Zschäpe några dagar senare överlämnade sig till polisen, hade trots intensivt spaningsarbete inga som helst misstankar riktats mot trion när det gäller morden, bombattentaten eller bankrånen. I stället för att utgå från hatbrott med rasistiska motiv hade dåden mot offren av turkisk och grekisk härkomst framför allt föranlett hypoteser att det rörde sig om ”interna uppgörelser” eller ”drogrelaterade” brott, trots att inget av mordoffren var kriminellt belastat (ett tema som behandlas i den bioaktuella filmen Utan nåd av Fatih Akin, men som gestaltas mer ingående och starkare i serien NSU German History X). I medierna kom dåden därför att gå under beteckningen ”kebab-morden”, ett ord som inte bara ledde bort tankarna från politiskt motiverade handlingar utan också diskriminerade offren. Inte heller vid mordet på den kvinnliga polisen 2007 misstänkte polisen att det kunde röra sig om högerextremistisk terror. I stället följde man upp ett spår som förde till en okänd kvinna av östeuropeiskt, möjligen romskt ursprung. Men hypotesen slogs sönder när det visade sig att polisen använt sig av kontaminerade tops och det dna som också hittats på andra brottsplatser härstammade från en av de anställda på företaget som förpackat de förment sterila topsen.

De dilettantiska polisutredningarna visade sig vara toppen av ett isberg. Det är mer än polisarbetet som har fallerat. Bland annat har det kommit fram att den högerextrema miljön i Thüringen som var NSU-trions bas till en inte ringa del har finansierats av det tyska författningsskyddet (motsvarande Säpo). Hur var det möjligt? Eftersom det skulle vara både farligt och tidskrävande att slussa in egna personer försöker säkerhetspolisen värva personer som redan finns i organisationerna, så kallade V-Leute (informatörer). Ekonomisk ersättning och delvis straffimmunitet är viktiga incitament i samarbetet. Just i Thüringen hade författningsskyddet lyckats värva ett par nyckelpersoner och hade försänkningar bland nynazisterna som borde ha kunnat stoppa NSU i ett tidigt skede. 

Den undersökning som bedrivits bland annat av Förbundsdagens särskilt instiftade NSU-utskott visar exempelvis att en viss Michael See (numera bosatt i Sverige) redan i december 1998 var beredd att leverera Zschäpe, Mundlos och Böhnhardt till säkerhetspolisen, men att hans kontaktperson sa nej och bad honom avvakta. Trion hade gått under jorden i januari 1998 efter en husrannsakan som visade att de hade bomber och sprängämnen i sin ägo. Under ett par år hade Böhnhardt och Mundlos (men förmodligen också Zschäpe) ägnat sig åt antisemitiska aktioner, bombhot och andra våldsbrott. Alla tre var fast förankrade i den nationalsocialistiska miljön och medlemmar av den högerextrema gruppen Thüringer Heimatschutz (ung. hemvärn), som hade kopplingar till Blood and Honour-rörelsen. Vid en tidigare husrannsakan hos Zschäpe hade polisen inte bara hittat en hakkorsflagga, utan även mängder med foton på personer ur Heimatschutz som gör Hitlerhälsning. 

Heimatschutz i Thüringen förfogade över ovanligt mycket pengar. Det berodde på att dess ledare, Tino Brandt, var informatör åt säkerhetspolisen. Nästan 750 000 kronor inkasserade Brandt sammanlagt och dessa användes för att trycka högerextremistiska publikationer och arrangera resor till nazidemonstrationer. En del av summan gick också till NSU-trion i underjorden. Säkerhetspolisen betraktade Brandt som en viktig källa och såg under lång tid till att han inte dömdes eller ens åtalades för de brott han anklagats för: vapenstölder, arrangemang av paramilitära övningar, hets mot folkgrupp, pedofili. Men också den federala säkerhetspolisen höll ett öga på högerextremismen i regionen. De i sin tur hade rekryterat redan nämnde Michael See som agent. Även han erhöll ekonomisk kompensation från Författningsskyddet, pengar som han bland annat använde till att ge ut sitt nationalsocialistiska månadsblad Sonnenbanner (Solbanéret). 

Det mest anmärkningsvärda är dock att författningsskyddet inte bara delvis finansierade Sonnenbanners militanta och samhällsomstörtande innehåll, utan också godkände hatskriften genom regelbundna avstämningar. Här publicerades bland annat anvisningar för hur den militära kampen skulle föras, nämligen genom att bilda små, effektiva celler av just den typ som var förebild för NSU:s verksamhet. Exakt hur samröret mellan säkerhetspolisen och dess informanter såg ut är ännu inte klarlagt, trots utredningar och särskilda utskott. Det beror på att mängder av hemliga dokument som kunnat ge upplysningar om detta har förstörts – ytterligare en skandal i NSU-utredningen.

I Anderssons och Försters tappning blir hon stereotypen för den passiva nazitjejen som bara hänger med och sköter markservicen.

Titeln på Anderssons och Försters bok anspelar på själva rättegången mot NSU (som dock bara utgör ett par kapitel). När processen startade 2013 var försvarets strategi att Zschäpe inte skulle uttala sig alls, eftersom allt hon sade skulle belasta henne. Med tiden kom hon att tvivla på strategin och ville byta ut sina tre försvarsadvokater. När så skedde begärde de gamla advokaterna att entledigas, vilket domaren inte gick med på. Alltså sitter tre gamla och två nya advokater med i rätten och båda grupperna deltar i slutpläderingarna. Med det nya försvaret kom äntligen Zschäpes utsaga i december 2015. Dock valde hon att inte tala själv utan lät försvaret läsa upp hennes skriftliga uttalande. Budskapet var tydligt: hon erkänner sig moraliskt skyldig; hon stoppade inte dåden och levde på pengarna från bankrånen. I övrigt har hon inte deltagit i den brottsliga verksamheten och någon nazistisk terrorcell har det inte varit frågan om.

Zschäpes version är ett naturligt val av berättelse i den situation hon befinner sig, men det är inte lika klart varför Andersson och Förster återger hennes framställning av NSU:s tillkomst och verksamhet utan att problematisera den. Det finns andra (tyskspråkiga) skildringar av Zschäpe och NSU som tillskriver henne betydligt mer initiativ och handlingsförmåga. I Anderssons och Försters tappning blir hon stereotypen för den passiva nazitjejen som bara hänger med och sköter markservicen. 

Det hänger samman med ett berättarperspektiv och en reportagestil som genomgående präglar boken: författarna skriver utifrån respektive aktörs perspektiv, vilket gör skildringen levande och lättläst, trots att boken baseras på en stor mängd dokument som polisförhör, rättsprotokoll med mera. Här finns mycket källmaterial att fördjupa sig i för den som vill gå till botten med bokens tema. Kommentarer och analys levererar boken dock inte i nämnvärd utsträckning och läsaren får dra sina egna slutsatser. Jag undrar också över tidpunkten för utgivningen – hade inte boken vunnit på att vänta in domen i målet? Å andra sidan tycks det vara omöjligt att förutse om och när rättegången verkligen tar slut, även om den nu befinner sig i slutskedet. 

Nazisten som teg är en läsvärd bok som återigen understryker Christoph Anderssons förmåga att skriva fängslande om viktiga ämnen. Genom att varva berättelsen om NSU med de svenska exemplen och kopplingen till Anders Behring Breivik visar Andersson att NSU inte enbart är ett tyskt problem. Högerextremister tycks trots sin nationella agenda ha stora internationella nätverk och hämtar inspiration från varandra. Breivik och Mangs hyllar NSU, Mundlos och Böhnhardt använde cyklar vid bankrånen, en idé de hämtat från den svenske lasermannen. Den politiska hemvisten för en extremist verkar spela mindre roll: Mundlos var en begeistrad anhängare av RAF:s gerillakrigföring samtidigt som han beundrade Adolf Hitler. Islamistiska terrorister har tagit efter den tyska principen om cellbildning, påstår Mangs i Mattias Gardells Raskrigaren. I egenskap av radikala extremister förenas de i hatet och den väpnade kampen mot det demokratiska samhället. 

Slutligen är en triggervarning på sin plats: Nazisten som teg är en upprörande bok. NSU-affären är på många sätt obegriplig och lyfter fram de inblandade myndigheternas tillkortakommanden på ett skrämmande sätt. Ansvariga har visserligen fått sparken, men knappast i den utsträckning som skulle varit befogad. Fortfarande hänger ett antal frågor i luften som känns djupt bekymrande. Fanns (finns?) det medarbetare hos tyska Säpo som inte bara skyddade sina informatörer utan också de nazistiska terroristerna? Begick Mundlos och Böhnhardt ens självmord eller röjdes de ur vägen av samma personer som skyddat dem i 12 år? En mängd märkliga fynd i samband med den utbrända husbilen har väckt dessa misstankar. Kan blindheten för den nazistiska terrorn förklaras med högerextrema sympatier i poliskåren? Faktum är i alla fall att polisen utredde helt fel spår för att de styrdes av rasistiska fördomar gentemot offren. Finns det till och med en högerextrem infiltration av polis och författningsskydd? Klart är att ett antal tjänstefel kan beläggas i samband med NSU, vilka inte kan förklaras: dokument har förstörts, sakförhållanden har dolts, oheliga allianser har slutits. 

Klart är också att det efter murens fall fanns en grogrund för högerextremism i östra Tyskland som underskattades, och där författningsskyddet (som till största delen bestod av medarbetare från Väst) var mer intresserat av att spåra eventuella kommunistiska grupper. Metoden att ersätta informatörer med pengar som sedan fick finansiera verksamheten, vilket exemplet Tino Brandts Heimatschutz och Michael Sees tidskrift Sonnenbanner illustrerar, måste anses vara absurd. I gengäld fick säkerhetstjänsten ut extremt litet information av dessa aktioner, och när det verkligen erbjöds något användbart valde man att inte ta chansen. Det är svårt att värja sig mot tanken att den tyska säkerhetstjänsten i fallet NSU inte har fungerat som skyddsorgan för demokratins bästa. 

Publicerad i Respons 2018-3