Underrättelsetjänst bortom politisk insyn

Det är sällan en enskild forskare har en ställning som kan liknas vid ett monopol på ett forskningsområde. Men så har i princip varit fallet med historikern Wilhelm Agrells studier över svensk underrättelseverksamhet under kalla kriget. Agrell är verksam vid Lunds universitet som Sveriges enda professor i underrättelseanalys. Han har sedan 1990-talet producerat en lång rad böcker i ämnet som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till en djupare förståelse av den svenska neutralitetspolitikens många bottnar. Därför är förväntningarna på hans senaste bok Sprickor i järnridån – Svensk underrättelsetjänst 1944–1992, vars titel lovar ett helhetsgrepp, särskilt stora. Men huruvida dessa förväntningar infrias beror helt på vem som läser den. Framställningen präglas i sin helhet av en spänning som grundar sig i blandningen av forskning och populärvetenskap.

Boken är å ena sidan baserad på ett utomordentligt rikt källmaterial från olika organisationer inom underrättelseverksamheten, försvaret, personliga samlingar och arkiv i USA och Storbritannien. Författarens forskarbakgrund visar sig i hans tydliga grepp om detta omfattande material och den tillhörande litteraturen, i framställningens detaljrikedom samt de analytiska resonemangen som förs emellanåt.

Men å andra sidan saknas helt en introduktion som kunde ha lagt en stabil grund för studien. I en anekdotisk inledning på fem sidor klargör Agrell att det rör sig om forskning. Den generella problematiken med källmaterial om underrättelsetjänster kommenteras kort, men läsaren presenteras varken några frågeställningar som ska besvaras eller teser som författaren ämnar driva eller pröva. Vi får ingenting veta om tillvägagångssättet, någon analytisk ram definieras inte heller. Ämnet sätts dessutom inte in i någon bredare svensk eller internationell kontext. Resonemang kring vad den svenska underrättelseverksamheten innebar för svensk neutralitetspolitik i stort – en fråga som Agrell under sin tidigare karriär har varit med om att formulera – lyser till exempel med sin frånvaro. Det gäller även relevanta delar av den svenska historiska forskningen, däribland Ulf Bjerelds, Alf W. Johanssons och Karl Molins bok Sveriges säkerhet och världens fred (Santérus, 2008), som syntetiserade det stora forskningsprojektet Sverige under kalla kriget (SUKK). Men även referenser till viktiga nya engelskspråkiga verk saknas.

Agrell erbjuder en auktoritativ redogörelse för hur den svenska underrättelseverksamheten tog fart i samband med Nationernas Förbunds kollaps och andra världskrigets utbrott.

Boken består av tre kronologiska delar som följer storpolitikens historiska utveckling från andra världskriget till i dag. Kronologin är inte alltid helt konsekvent och det finns en viss obalans mellan bokens olika delar. Den första delen – ”Den stora kylan, 1944–1962” – är lika lång som de två andra tillsammans och denna obalans blir märkbar mot slutet av boken när de alltmer sparsamma personporträtten får aktörerna att verka mer abstrakta och genomgången blir mer ytlig. Samtidigt är det en mycket välskriven och lättläst bok som fullt möter behoven hos läsare som endast är intresserade av kärnämnet, den svenska underrättelseverksamhetens uppkomst, verksamhet och utveckling. Agrell erbjuder en auktoritativ redogörelse för hur den svenska underrättelseverksamheten tog fart i samband med Nationernas Förbunds kollaps och andra världskrigets utbrott. Verksamheten gick under de första åren under olika namn: G-byrån (Gränsbyrån) blev C-byrån (Centralbyrån) och 1946 etablerades beteckningen T-kontoret, inte minst i ett försök att skaka av sig det tidigare samarbetet med nazityska Abwehr och Gestapo. Om T stod för Tekniska avdelningen eller Tekniska utredningen kan som en del annat inte fastställas med säkerhet. Internt var den oavsett känd som ”firman”.

Inledningsvis var firman en liten miljö som flyttades mellan olika lokaler i centrala Stockholm. Enskilda individer gjorde stor skillnad. Agrell lyfter särskilt fram de två första cheferna för C-byrån respektive T-kontoret: major Carl Petersén, som byggde upp verksamheten från krigsutbrottet till 1946, och hans efterföljare Carl Theodor ”Thede” Palm som under sina 18 år i tjänsten präglade verksamheten mer än någon annan. Palm var disputerad religionshistoriker som tidigare arbetat med encyklopedin Svensk uppslagsbok och som bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek. Han värvades till verksamheten av Gunnar Jarring, själv språkvetare i Lund och senare ambassadör i både Washington D.C. och Moskva, men under kriget tjänstgörande i försvarsstaben. Agrell tecknar ett noggrant personporträtt av Palm och visar hur denne utan någon relevant utbildning och med relativt små resurser lyckades bygga ut organisationen på den grund som Petersén hade lagt under kriget. Palm gjorde sig på kort tid ett namn i underrättelsekretsar och fick av MI6 hedersnamnet ”The Doctor”.

Det spända omvärldsläget efter krigsslutet med den framväxande antagonismen mellan de två kvarvarande stormakterna gjorde det snabbt klart att verksamheten skulle upprätthållas. Men principiella problem uppstod kring revirmotsättningar till Försvarets radioanstalt (FRA) och den ur rättslig och politisk synvinkel känsliga frågan om uppdelningen mellan yttre och inre underrättelsetjänst samt prioriteringen mellan olika typer av verksamhet och utmaningar. Dessa problem skapade enligt Agrell en otydlighet och gråzoner i organisationen som skulle bestå in på 1970-talet.

Under det tidiga kalla kriget fokuserade T-kontoret på att främst i närområdet inhämta information för att identifiera militära hot mot Sverige. För detta ändamål utvecklades relationerna med de västliga underrättelsetjänsterna, främst MI6, CIA och västtyska Organisation Gehlen (som 1956 blev Bundesnachrichtendienst, BND). Verksamheten hade till en början framför allt ett regionalt fokus på Finland, Baltikum och Polen. Det nordiska samarbetet bestod främst av utbyten mellan jämbördiga aktörer med syfte att hjälpa Finland och få insyn i Nato. Västrelationerna var däremot långtifrån konfliktfria. CIA lät svenskarna vid flera tillfällen känna av en bristande respekt, förtroendet mellan T-kontoret och MI6 var under olika operationer begränsat. De västliga stormakternas överlägsenhet och svenskarnas beroende skapade en tydlig hierarki – eller ”vertikala samarbeten”, som det heter hos Agrell.

Spaningsverksamheten inklusive kommunikationsspaning, teknisk spaning och elektronisk spaning bedrevs av FRA, men Agrell betonar att man under de tidiga åren egentligen inte riktigt visste vad man spanade efter. T-kontoret ägnade sig åt agentoperationer och teknisk underrättelseinhämtning. Thede Palm kunde ofta ta egna beslut som varken militärerna, UD eller den politiska ledningen fick veta om. Så var till exempel fallet med agentoperationer i Östeuropa – ett av dem gavs den martialiska titeln ”baltiska fälttåget”.

Agrell beskriver hur det organisatoriska avstånd mellan underrättelsetjänsterna och regeringen som uppstod under andra världskriget, även i fortsättningen skapade ett relativt oberoende i förhållande till beslutsfattarna i regeringen. Så var både Tage Erlander, Östen Undén och försvarsministern Allan Vougt aningslösa om de av T-kontoret initierade alltmer våghalsiga spaningsflygningar över Östersjön under hösten 1949 och våren 1950. Dessa riskerade att skapa irritationer i relationen med Sovjetunionen. Regeringen informerades till slut av Säpochefen Georg Thulin. Undén fick också information från en amerikansk journalist. Erlander, som såg militärerna som ”dårfinkar”, antecknade något lapidariskt om flygvapenchefen Nordenskiölds halvhjärtade dementi att ”flyget hade något på sitt samvete”. Flygningarna fortsatte och resulterade i en av de större kriserna under kalla kriget: nedskjutningen av de svenska planen DC3 och Catalina i juni 1952 som enligt Agrell blottlagt ”den oklara ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter liksom förhållandet mellan dessa och de ansvariga statsråden. Vem hade egentligen godkänt flygningarna?”

Under Kubakrisen 1962 beskrivs T-kontoret ännu som en liten och ibland amatörmässig organisation. Ett gravt misslyckande av T-kontoret under den så kallade notkrisen där Sovjetunionen hotade Finlands självständighet året innan resulterade i att firman fick ”uttalade fiender inom regeringskretsen”. Undéns efterträdare Torsten Nilsson ville till en början lägga ner verksamheten, försvarsministern Sven Andersson var inte heller övertygad om dess värde. Även inom försvaret ägde ett generationsskifte rum som skulle få konsekvenser för underrättelseverksamheten. År 1961 blev Torsten Rapp ÖB efter Nils Swedlund, och Bo Westin tillträde som chef för sektion II som omfattade både inrikes- och underrättelseavdelningen. I stället för att fråntas resurser under avspänningsåren fick organisationen nya rutiner och regelverk, utbildningar och övningar fastare former. Med Birger Elmér formades en permanent central för radioavlyssning 1957 (B-kontoret) vars fokus låg på inrikes säkerhetsfrågor. Med sin förankring i socialdemokratin beskrevs Elmér som en ”partipolitisk underrättelseman”. Han fick en allt starkare ställning inom svensk underrättelseverksamhet och det kulminerade med IB-affären 1973.

Affärens negativa följder i offentligheten till trots växte den svenska underrättelseverksamheten under dessa år. Sverige hade en bättre och resursstarkare organisation till sitt förfogande när det andra kalla kriget (1979–1985) gjorde sig märkbart genom upprustning i världen och främmande ubåtar i närområdet. Trots det fortsatte firman att vara beroende av så kallade ”walk ins”, utländska (dubbel)agenter som själva tog initiativet och erbjöd sina tjänster.

Problemet med boken är att den ovan beskrivna, mycket gedigna redogörelsen för underrättelseverksamhetens uppkomst och verksamhet inte sätts i ett större sammanhang. Den internationella utvecklingen tecknas endast i stora drag och känns framför allt under bokens andra och tredje del avlägsen. Många betydande aktörer, som flertalet Sovjetledare och amerikanska presidenter, men även statsministrarna Fälldin, Carlsson och Bildt eller utrikesministrarna Wickman, Söder, Blix eller Sten Andersson, omnämns inte alls. Detsamma gäller centrala händelser eller vändpunkter med direkt relevans för enstaka länders hotbild som flertalet centrala nedrustningsavtal. Den Europeiska säkerhetskonferensen under 1970-talet med dess förtroendeskapande åtgärder eller Natos så kallade dubbelbeslut 1982 tas knappt upp alls.

Även betydelsen av det återkommande tydliga gapet mellan de politiska beslutsfattarna och underrättelseaktörerna lämnas därhän. Agrell påpekar i avslutningskapitlet att ”den huvudsakliga uppgiften [för underrättelseverksamheten] handlade om att ge de centrala beslutsfattarna en känsla av att ha en adekvat lägesbild och utifrån denna anpassa militära och politiska beredskapsåtgärder”. Samtidigt visar hans bok att underrättelseaktörer inte sällan undanhöll information från centrala beslutsfattare. Agrell belyser detta spänningsförhållande, men diskuterar inte vad det innebär för den svenska neutralitetspolitiken i stort. I stället avslutas boken på samma sätt som den inleds: med en alltför kort och intetsägande epilog. Detta är beklagligt eftersom neutralitetspolitikens kritiker främst byggt sina argument utifrån samarbetet inom det militära och underrättelseområdet.

Publicerad i Respons 2018-1