Universitetshistoria: Friska vindar över gammalt fält

Universitetshistoria upplever sedan ett decennium en renässans, vilket hänger samman med att perioder av snabb förvandling skapar behov av överblick och självreflektion. Ett antal nya studier visar att forskning i ämnet kan bedrivas på hög nivå, upprätta oväntade samband och närma sig allmängiltiga frågor.

I högtidliga ögonblick brukar universitetet framställas som den europeiska samhällsinsti­tution som, jämte domstols­väsendet och katolska kyrkan, har den längsta obrutna traditionen. Även universitetshistoria är som genre av gammalt datum. Under 1500- och 1600-talet inspirerades Europas lärda värld av kyrkans jubelfester till att skapa en egen profan jubileumskultur. I slutet av 1700-talet började akademiska publikationer om universitetens historia att ges ut. Bakom dem låg ett växande behov av vetenskaplig självreflexion, men det var de akademiska jubileerna som manade fram de allra flesta publikationerna.

Så har det förblivit. Jubileumssyndromet hemsöker alltjämt universitetshistorien. Följden är i bästa fall pålitliga och kompetenta framställningar av det egna lärosätets förflutna. För dem med en annan alma mater framstår samma verk lätt som introverta och antikvariska, av föga intellektuellt stimulansvärde.

Akademins ritualer, minneskulturer och föreställningsvärldar har blivit centrala forsknings­områden

Sedan något decennium har emellertid universitetshistoria upplevt något av en renässans. Likt historieämnet i stort har det tagit intryck av kulturteori. Akademins ritualer, minneskulturer och föreställningsvärldar har blivit centrala forsknings­områden. Andra impulsgivare har varit genus-, medie- och vetenskapshistoria. Den kronologiska tyngdpunkten har förskjutits och den moderna epoken har hamnat i centrum. Denna universitetshistoriska nytändning måste sättas i samband med de genomgripande förändringarna av den akademiska verkligheten under åren omkring 2000. I tider av snabb förvandling uppstår behov av överblick och självreflexion.

Den senaste tiden har ett flertal böcker publicerats som vittnar om en fortsatt vitalisering av fältet. Viktiga uppslag kommer från den globalhistoriska forskning som betonar betydelsen av sammanflätning och interaktion bortom nationsgränserna. Andra kommer ur det uppsving för intellectual history som har kunnat skönjas de senaste åren.

Ett gott exempel på båda dessa tendenser är Emily J. Levines fina bok Dreamland of Humanists. I blickfånget står tillkomsten av universitetet i Hamburg efter första världskriget. Levine koncentrerar sig på Aby Warburg, Ernst Cassirer och Erwin Panofsky och deras strävan att grunda en ny kulturvetenskap. Genom att förlägga handlingen till den liberala och merkantila Elbemetropolen ger hon historieskrivningen om Weimarrepubliken – som så ofta har kretsat kring det radikala och himlastormande Berlin – fler fasetter. I ett fängslande avslutningskapitel beskriver hon Hamburgskolans öde när allt judiskt fördrevs ur Tyskland och vad som hände med tankegodset på andra sidan Atlanten. Som alltid när idéer förflyttas i rummet transformeras de.

En annan färsk bok, Udi Greenbergs The Weimar Century, har många beröringspunkter med Levines och driver resonemangen vidare. I sin studie följer författaren en liten skara tyska akademiker ut ur Tredje riket och tillbaka igen från den amerikanska exilen efter 1945. Emigranterna, bland dem statsvetarna Carl J. Friedrich, Ernst Fraenkel och Hans Morgenthau, hade fått sin intellektuella fostran i Weimarrepubliken och skulle under den unga efterkrigstiden spela en huvudroll i demokratiseringen av det västtyska samhället. Formade av mellankrigstidens tyska erfarenheter utövade de därtill ett stort inflytande över de antikommunistiska amerikanska doktrinerna gentemot tredje världen under 1950-talet.

Mer hävdvunnet universitetshistorisk men med en världsvid utblick är den australiska historikern Tamson Pietschs nydanande avhandling Empire of Scholars. Hon fokuserar de utsträckta akademiska nätverk som byggdes upp under den viktorianska globaliseringens skede. I Kapstaden, Sydney och Toronto grundades i mitten av 1800-talet nya universitet, ofta på lokala initiativ. Under slutet av seklet kom dessa alltmer att knytas till London, Oxford och Cambridge. Genom stipendier, utbytesprogram och personliga förbindelser blev de successivt en del av en brittisk akademisk imperiegemenskap. Denna hade som premiss att medlemmarna delade ett språk, en kultur, en åskådning. En engelsk professor kunde korrespondera flitigt med kollegor i Adelaide och Montreal, men vara föga underkunnig om vad som försiggick i Heidelberg eller Montpellier. På den punkten åskådliggör Pietsch en av globaliseringens paradoxer, lika giltig i dag som på 1800-talet: en gemenskap kan inbegripa stora delar av världen, men ändå bara omfatta en liten del av verkligheten.

Även generella historiska företeelser visar sig vid närmare besiktning ha sina specifika nationella särdrag. Det blir man varse när man läser Nikolai Wehrs intressanta Protest der Professoren. Detta är inte ännu en studie av studentradikalismen – utan av professorernas motangrepp på sextioåttarörelsen. År 1970 bildades en sammanslutning av akademiska lärare i Västtyskland, ”Bund Freiheit der Wissenschaft”. För vänsterstudenterna representerade de reaktionen och den uppfattningen har levt vidare i historieskrivningen, men Wehrs argumenterar för att de utgjordes av en oortodox blandning av konservativa, liberaler och socialdemokrater. Där fanns de som slog vakt om sina privilegier och där fanns de som fruktade nivellering, men där fanns också de som försvarade klassiska akademiska frihets- och bildningsvärden i en tid av snabbt fortskridande politisering.

Som så ofta i efterkrigstidens Tyskland fick även universitetsdebatten i kölvattnet av 1968 sin speciella karaktär och intensitet av att den var en aspekt av uppgörelsen med nazismen. Akademisk Vergangenheitsbewältigung, mer eller ofta mindre fullgången, är ett ständigt återkommande tema i det dryga dussintalet uppsatser i Universität, Wissenschaft und Öffentlichkeit in Westdeutschland, utgiven av bland andra en tongivande gestalt i samtida tysk universitetshistorisk forskning, Sylvia Paletschek. Redaktörernas utgångspunkt är att debatten om universitetet måste ses som en integrerad del av samhällsomvandlingen.

Dessa nya studier visar att universitetshistoria inte behöver vara isolerad eller anekdotisk. Den kan bedrivas på hög nivå, upprätta oväntade samband och närma sig allmängiltiga frågor.

Behandlade titlar

• Emily J. Levine, Dreamland of Humanists – Warburg, Cassirer, Panofsky, and the Hamburg School. The University of Chicago Press. xix + 444 s. ISBN 9780226061689
• Udi Greenberg, The Weimar Century – German Émigrés and the Ideological Foundations
  
  of the Cold War. Princeton University Press. 276 s. ISBN 9780691159331
• Tamson Pietsch, Empire of Scholars – Universities, Networks and the British Academic World, 1850–1939. Manchester University Press. xiv + 242 s. ISBN 9780719085024
• Nikolai Wehrs, Protest der Professoren – Der ”Bund Freiheit der Wissenschaft”
  
  in den 1970er Jahren. Wallstein. 539 s. ISBN 9783835314009
• Sebastian Brandt, Christa-Irene Klein, Nadine Kopp, Sylvia Paletschek, Livia Prüll & Olaf Schütze (red.), Universität, Wissenschaft und Öffentlichkeit in Westdeutschland (1945 bis ca. 1970). Franz Steiner. 381 s. ISBN 9783515108867

Publicerad i Respons 2015-2