Upptäckten att blodet snurrar kring hjärtat

Den vetenskapliga revolutionen förknippas i första hand med Copernicus, Kepler, Galileo och Newton. Men anatomen Vesalius och läkaren William Harvey borde också räknas dit. Harveys upptäckt att blodet cirkulerar från hjärtat till övriga kroppen och sedan tillbaka har kanske haft större betydelse för mänskligheten än Copernicus upptäckt att jorden snurrar runt solen i stället för tvärtom. Det kan noteras att Copernicus var läkare och Galilei också läste medicin. Det låg nära till hands att utforska människan och universum. Det har hävdats att den vetenskapliga revolutionen kanske var en korsbefruktning av den empiriska vetenskapstraditionen inom medicinen och den matematiska traditionen inom filosofin. 

Hjärtläkaren Kenneth Pehrsson har nu kommit ut med boken William Harvey – En medicinsk revolutionär. Den inkluderar Harveys klassiker De Motu Cordis, som publicerades i Frankfurt år 1628. ”Äntligen” skriver kardiologinestorn Lars Rydén i förordet, och man kan inte annat än hålla med. Liksom Pehrsson har han noterat att Harvey är ganska okänd bland läkare i vår tid.

Hjärtat ansågs vara säte för själen i det gamla Egypten och togs väl om hand i mumien efter döden, medan ”hjärngröten” sögs ut genom näsborrarna och kastades. Aristoteles ansåg också att själen var lokaliserad i hjärtat. Hjärnan var mest till för att kyla ned hjärtats passioner med luft. Hjärtat har historiskt sett betraktats som kroppens viktigaste organ, inte minst för kärleken. Det har också därför betraktats som naturligt att döden inträffar när hjärtat definitivt slutar slå. Begreppet hjärndöd introducerades relativt nyligen. 

William Harvey föddes 1578 i Folkestone vid den engelska kanalkusten. Han borde ha kunnat se hur engelsmännen besegrade den spanska armadan 1588. Redan vid 15 års ålder påbörjade han universitetsstudier i Cambridge. Via sitt college fick Harvey kontakt med en läkare och anatom vid namn John Caius, som studerat anatomi i Padua hos den store anatomen Andreas Vesalius (1514–1564). Denne var upphovsman till De humani corporis fabrica, en magnifik bok med skickliga och detaljerade teckningar av människokroppen. När Caius kom hem till England kunde han också utföra offentliga dissektioner, eftersom han med stöd av drottning Elisabet I fått tillgång till kroppar från avrättade kriminella. Harvey studerade anatomi för Caius, men Cambridgeuniversitetet ansågs inte vara så framstående som i våra dagar. Enligt universitetets statuter kunde man dock fortsätta studierna vid den tidens ledande universitet i Montpellier, Bologna eller Padua. Vid 22 års ålder begav sig därför Harvey till Padua, där han stannade i fem år. Pehrsson skildrar drastiskt hur de offentliga dissektionerna i Paduas berömda anatomiska teater gick till. Det var svårt att komma tillräckligt nära för att se liket och studenterna kunde börja slåss och duellera med varandra. 

År 1602 utnämndes Harvey till medicine doktor efter att ha ”uppvisat sin förmåga att argumentera med logisk stringens och retorisk espri”. Han utnämndes vid en särskild ceremoni eftersom han var protestant. Harvey återvände därefter till England, där han blev medlem av College of Physicians och började arbeta på S:t Bartholomewsjukhuset, eller Barts som det kallades. Han var en populär läkare med ”sitt artiga uppträdande och sin förmåga att uppmärksamt lyssna på patienternas sjukhistorier”. Han avvisade kvacksalveri, även om han fortfarande trodde på den hellenistiske läkaren Galenos läror att sjukdomar beror på en obalans mellan kroppsvätskorna. Han ordinerade därför ofta åderlåtning. 

Harvey blev livmedikus hos Jakob I, som blev kung efter Elisabet I, varvid hovlivet blev mer dekadent. Jakob I efterträddes av sonen Karl, som tilldelade Harvey 100 pund som tack för hans läkargärningar i samband med den gamle kungens sjukdom. Harvey dedicerade därför sitt livsverk De Motu Cordis till kungen 1628. År 1642 uppstod ett inbördeskrig, i vilket de rojalistiska trupperna förlorade och kungen avrättades. Oliver Cromwell tog över, vilket för Harveys del ledde till att hans levnadsförhållanden försämrades. Han ansåg helt korrekt att kaffe är hälsobringande och drack stora mängder för att lindra sina krämpor innan han dog vid 79 års ålder.

När han öppnade bröstkorgen hos en hund noterade han hur blodet flyter via venerna till höger förmak och kammare, för att sedan passera lungorna på väg tillbaka till hjärtats vänstra förmak och kammare.

Före Harvey var den gängse uppfattningen om hur hjärtat fungerar baserad på Galenos läror. Denne ansåg att blodet bildades i levern och pumpades ut av hjärtat till kroppens organ, där det sedan förbrukades. Men Harveys viktigaste upptäckt var att det var omöjligt att så mycket blod kunde bildas att det skulle räcka om det inte återanvändes. Hans livsverk grundade sig på noggranna observationer. När han öppnade bröstkorgen hos en hund noterade han hur blodet flyter via venerna till höger förmak och kammare, för att sedan passera lungorna på väg tillbaka till hjärtats vänstra förmak och kammare. Därifrån pumpas det ut via stora kroppspulsådern (aorta) till alla kroppens organ. Den enda pusselbit som saknades var kapillärerna som förbinder artärerna med venerna, vilka beskrevs flera år senare. I samband med åderlåtning hos en patient kunde Harvey räkna ut att det pumpas ut betydligt mer blod under en halvtimme än vad kroppen rymmer. 

Boken De Motu Cordis mötte naturligtvis hårt motstånd. Det var som en äldre läkare konstaterade: en upptäckt anses först vara felaktig, sedan sann men inte särskilt väsentlig, varefter den inte längre är ny. Men Harvey fick stöd bland annat av René Descartes som betraktade kroppen som en verkstad (fabrica) med rör, hjul, vevstakar, taljor och pumpar. Endast själen är immateriell, även om den är kopplad till tallkottkörteln mitt i hjärnan. Själen eller medvetandet lokaliserades senare litet längre ner i hjärnan av Thomas Willis i Oxford, som utnyttjade Christopher Wren som tecknare. Denne geniala tecknare och arkitekt bakom Sankt Paulskatedralen hjälpte också Harvey.

Harvey publicerade dessutom en bok om fosterutveckling och förlossningskonst, Exercitationes de Generatione Animalium. Den var inte lika revolutionerade som De Motu Cordis, men visade ändå hur Harvey sökte efter sanningen i strid med den tidens doktriner. Han hävdade att allt liv kommer ur ett ägg och avvisade tanken att människokroppen intogs av någon ande under fosterutvecklingen och Aristoteles teleologiska idéer. Han förkastade också idén att liv kan uppstå spontant. Än en gång visade Harvey att han föredrog att skriva om det han kunde se och testa experimentellt framför den tidens fake news.

Kenneth Pehrsson har skrivit en lysande bok om ett av de största framstegen i historien, jämförbar med upptäckten av Amerika. Han berättar om hur Harvey genomdrev sitt projekt under en turbulent tid i Englands historia. Beskrivningen av den samtida historien är ”to the point” och ger en adekvat bakgrund för att förstå Harveys gärningar. Detta är så vitt jag förstår Pehrssons första populärvetenskapliga bok, men det märks att han har en förmåga att uttrycka sig väl och jag förmodar att hans journalanteckningar måste vara välskrivna – en förmåga som håller på att gå förlorad med nutidens datajournaler. Översättningen av den engelska utgåvan av De Motu Cordis förefaller också utmärkt och faktiskt läsvärd. 

Publicerad i Respons 2018-4