I Fokus | Land och stad

Urbankolonial safari på den svenska landsbygden

| Respons 1/2022 | 30 min läsning

Just nu finns en stark drift att befästa klyftan mellan land och stad. Men få aktuella böcker på temat lyckas fördjupa förståelsen för just den klyftan. Den svenska landsbygden är så skiftande att nästan vad man än säger om den så är det sant någonstans och helt orimligt på andra håll. Och på landsbygden, liksom i staden, finns andra klyftor som är till större hjälp om vi vill förstå människors olika levnadsvillkor. Följ med kulturgeografen Erik Westholm på en litteraturbaserad safari på den svenska landsbygden.

Förstår staden landet? Illustration: Jens Pihl / Respons

Detta är en berättelse om relationen mellan land och stad så som den hanteras i vår tids skön- och facklitteratur. Det är en hel liten genre och den avspeglar landsbygdens comeback i både politik och samhällsdebatt. De politiska partierna upptäckte för en del år sedan att landsbygdens krackelerande välfärd var en politisk fråga som måste tas på största allvar. Siktet ställdes om, alla partier bekände sig till oron för den växande klyftan mellan land och stad. I valrörelsen 2018 reste partiledarna ”ut” på landsbygden och pratade så mycket om land/stadklyftan att den växte till ett öppet sår i samhällsdebatten. Den litteratur som jag här ska diskutera handlar om landsbygden snarare än staden, men den vilar på en ofta outtalad relation till staden. Ibland riktar den sig tydligt till läsare i staden, ungefär som en upptäcktsresande som rapporterar hem om sina upptäckter. Eller så kan relationen till staden bestå i att skrivandet om landsbygden vilar på en urban klangbotten, vår urbant präglade syn på vad som är värt att berätta och hur det berättas. Det kan också vara ren marknadsföring: det står på böckernas omslag att de handlar om land/stadklyftan, men de gör inte det.

Så vart tog staden själv vägen i land/stadfrågan? Den problematiseras inte, det är faktiskt väldigt litet tittande på Stockholm i de böcker jag här ska behandla. I stället handlar de om hur landsbygden på olika sätt avviker från staden, som mera tas för given. Här finns ofta en undertext; staden utvecklas medan landsbygden är statisk eller på dekis, den eviga urbaniseringen rullar vidare, ungdomar drar till staden och lämnar bakom sig en minskande och åldrande befolkning och försvinnande service. Den bilden är numera också en viktig del av landsbygdens egen identitet. Landsbygden har blivit ett före-detta-landskap som får kontrastera mot moderniteten i de växande städerna. 

Den bilden är numera också en viktig del av landsbygdens egen identitet. Landsbygden har blivit ett före-detta-landskap som får kontrastera mot moderniteten i de växande städerna.

Det hade förstås varit möjligt att andra idéer fått fäste, till exempel att landsbygdens och stadens människor alltmer lever liknande liv med tillgång till samma medier, varor och resmål, samma jobb och samma pengar. Det hade varit möjligt att peka på de stora klyftorna inom staden. Det kunde ha varit att land och stad hör ihop eftersom de allra flesta människor har någon slags relation till både land och stad. Men det finns nu en väldig drift att göra politisk retorik av just land/stadklyftan. På ena sidan finns det som lämnades, på den andra väntar framtiden. Därför är det intressant att se att denna genre, om vi kan kalla den så, faktiskt inte lyckas fördjupa förståelsen av klyftan mellan land och stad ens när den försöker.

Vi behöver se litet kritiskt på begreppet landsbygd och slå fast att det omfattar en enorm variation av levnadsvillkor. Det kan gälla alltifrån den nästan obebodda glesbygden i de alltmer kalhuggna skogsbygderna i norr, till den landsbygd som ligger tätt intill storstaden, kanske på väg att sugas upp, bebyggas och bli en del av staden inom några år. I böckerna och i denna text fungerar det oftast bäst att tänka på den ”stora” landsbygden, inte bara glesbygden utan också alla de samhällen och städer som vävts in i landsbygdsbornas vardagsgeografi. Om vi kallar det för ”landsbygdsområdena” så vet de flesta vad det gäller. 

Vi använder ju också ordet landsbygd för platser och bygder med de mest skiftande förutsättningar när det gäller allt som finns i både natur- och kulturlandskapet: bebyggelse, arbetsmarknad, markpriser, jordens och skogens beskaffenhet, ägandeförhållanden, tillgänglighet till varor och tjänster och så vidare. Det är förstås ett problem att ordet ska täcka så mycket, så att vad man än säger om landsbygden är det sant någonstans, men helt orimligt på andra håll. En enorm variation smälts ner i en form där tidens skiftningar och geografiska variationer går förlorade. I nyhetsmedierna är det ofta inte så noga vad eller var det är. Man rapporterar om Salabranden fast det brinner utanför Norberg, man varnar på Rapport för att isarna är svaga när de i norra halvan av Sverige är metertjocka och kan bära en pansardivision. Det är oerhört oprecist, Sverige är så stort att bilden av det som finns norr om Uppsala och söder om Södertälje blir helt suddig i huvudstaden. 

Oklarheten om vad landsbygden är har gjort det möjligt att fritt ladda ordet längs hela skalan från vision till dystopi. Det är litet som ordet ”kultur”. Man får bestämma själv. I den litteratur som jag nu ska ta hjälp av för att komma vidare blir det tydligt att var och en fritt kan skapa sin egen landsbygd. Den blir vad vi vill att den ska vara.

Betraktade tillsammans blir dessa böcker medskapande i landsbygdens identitet.

Landsbygden har varit spelplatsen i en rad uppmärksammade romaner under senare år. Det är inte precis några sörgårdsidyller som möter oss i mycket av denna utgivning. Delar av den bildar nästan en ny konstart, som fördjupar sig i mänskligt elände i form av utsatthet och ondska och som har skrivits rakt in i norra Sveriges glesbygd. Författare som Karin Smirnoff, Nina Wähä och Stina Jackson låter oss möta våldsamma, hänsynslösa män fångade i en värld av fylla, incest och våldtäkter. Standardrekvisita är hus och gårdar i djupaste förfall, vapen, bensindunkar ämnade för mordbrand och rostiga bilvrak, kvinnor som i årtionden underordnar sig och låter sig misshandlas och förnedras. Jo, för all del, några gör motstånd också. 

Denna litteratur ligger centralt i debatten. Smirnoff och Wähä var nominerade till Augustpriset 2019. Wähä fick Sveriges Radios stora romanpris 2020, Jacksons Ödesmark nominerades till Årets bästa svenska kriminalroman och Årets bok 2020. Det rör sig alltså om fin dramatik kring komplexa mänskliga problem.

Betraktade tillsammans blir dessa böcker medskapande i landsbygdens identitet. De krossar nästan i förbifarten landsbygden; framför allt befäster de bilden av den manlige landsbygdsbon som en katastrofal skapelse, som själva sinnebilden av ondska och misslyckanden. Det är lätt att förstå att det är ett härligt fält att skriva i, man kan lita på att läsaren nästan blir mer förtjust ju värre (stereo)typen konstrueras. De enda vettiga människor som finns i de här böckerna är de som flyttar till staden. Det är litteratur som är väldigt fjärran från Torgny Lindgrens och Sara Lidmans varma bilder av landsbygdens folk. 

Så vad gör dessa skildringar med den landsända som stämplas ut? En fråga blir särskilt hängande: Varför vill så många läsa så mycket om dessa mänskliga misslyckanden? Kanske drivs det av ett behov av särskiljande i kulturell mening. Man vill sysselsätta sig med det som är obehagligt, spännande och töntigt, men vill inte ha det i den egna sfären, där allt måste förbli mer normalt. Landsbygden är ju egentligen den enda möjliga kontrasten till staden (eftersom utanförskapsområdena är litet tabu), och får stå redo att representera ”det andra”, det som inte är ”vi”. Det är ett välkänt mänskligt tema som kan vara ganska obehagligt. Det måste också sägas att allt förstås inte är Norrland Noire. Mats Jonsson, till exempel, lyckas i sina serieböcker problematisera både stad och land och sätta in Norrlands utsatta läge i en historisk kontext. Marit Kapla intervjuar alla invånare i Osebol och visar hur enda by i norra Värmland kan räcka för att belysa landsbygdens omvandling.

I deckarutgivningen är landsbygden helt dominerande som spelplats. När Dagens Nyheter väljer de 30 bästa deckarna utgivna under 2021 är det bland de svenska titlarna en total dominans för sådana som utspelar sig bortom storstadsområdena. Det kan ju bero på att det är något lockande med ett avgränsat lokalsamhälle med en begränsad uppsättning karaktärer. Alla känner alla. Det påminner om tv-deckarna, men där är det ofta inköpt material från brittisk landsbygd, Morden i Midsomer, Ett fall för Vera med flera, eftersom vi inte gärna skildrar svensk landsbygd som idyll. Att landsbygden lockar som deckarmiljö kan också grunda sig i att den erbjuder något exotiskt, den är litet främmande, men ändå välbekant för läsarna. Sveriges sena urbanisering gör att de flesta har levande rötter, kanske nästan ett kroppsminne av ett landsbygdssamhälle.

Facklitteraturen å sin sida ger en väldigt mosaikartad bild av landsbygden. De olika pusselbitarna vill liksom inte passa ihop. Vad är det som egentligen förenar teman som den nya gröna vågen med det väldiga skifte som den nya industrialiseringen med vindkraft och batterifabriker anvisar? Hur skildras samhällen i vilka de globala flyktingströmmarna ena stunden flödar rakt in för att i nästa ögonblick dräneras till en rännil när migrationspolitiken hårdnar? Det kan inte bli något annat än en mångsidig bild. 

Författaren och frilansjournalisten David Jonstads Meningen med landet – Min väg till ett jordat liv är en utflyttarbok om en familj som valde bort staden och nu fem-sex år senare betraktar sitt liv från den nya utsiktspunkten. Man kan välja att se Jonstads projekt som en form av downsizing. Familjen flyttade till en liten gård med hoppet om att bli mer självförsörjande, dra ner på tempot, på konsumtion, på slitaget på naturresurserna. Det är omställning i praktiken, ett sökande undan klimat- och miljökrisen på riktigt, och sådant ser vi rätt litet av. Vi kan säga att de iscensätter en viss landsbygd som egentligen inte finns, men som är spännande och intressant att berätta om för en nyfiken läsekrets i staden. Det blir en tilltalande berättelse som är uppriktig också om svårigheterna att få till det nya livet. 

David Jonstad, författare till Meningen med landet. Foto: Maria Hansson

Här är det inte den urbana normen som bestämmer, nej detta är ett motperspektiv, en vision om något bättre än stadslivet. Trovärdigheten bygger på att de faktiskt tog steget och fortsatt tar avstånd från stadens rätt att definiera vad som är kvalitet och vad som är viktigt här i livet. Men de sliter nästan ut sig i sin iver att få till det lugna livet på landet. Hade projektet alls varit intressant eller ens möjligt om det inte gick att sälja berättelsen om det? Då hade kanske odlandet mer setts som en hobby, liknande så många andra landsbygdsbors normala pulande i trädgården. En författare på landet helt enkelt, också det en bra idé.

Det är häpnadsväckande hur litet familjen visste om lantlivet när de köpte gården. De lär sig hur man matar sina hönor och att man måste odla litet foder till sina får om de ska klara vintern; ”det krävs en hel del efterforskningar […] det är inte bara att kasta ut några frön vilka som helst”. Berättelsen är på sitt sätt fantastisk i sin detaljrikedom kring det väldigt jordnära; man släpar stenar för att förbättra för groddjuren eller gör rishögar som ide åt igelkotten. 

Jonstad och hans hustru undersöker tillsammans allt detta med öppet sinne och är redo att ompröva sina positioner. De börjar som vegetarianer, men David tar så småningom jaktlicens och går med i jaktlaget. Här får vi en etnologisk betraktelse som för tankarna till 1800-talets upptäcktsresande på främmande kontinenter. Han blir ”urbankolonial” när han berättar att jaktledaren har ”i sitt huvud en detaljerad karta över skogarna […]. Det är ett imponerande kunnande som tillhör en kunskapskategori som inte lärs ut vid något universitet”. Ja, se vad lantisarna kan, tänker jag i min elakhet. Finns det någon levande varelse som inte har en karta över omgivningen i sitt huvud? Hur skulle biet hitta till kupan, igelkotten till rishögen eller stockholmaren från Hornstull till Medborgarplatsen? Här ligger faktiskt klyftan mellan land och stad i öppen dager. Om Jonstad, som reflekterar så mycket och bott här så många år tänker så, kan man inte låta bli att undra vad andra unga stockholmare tror att människor på landet har i huvudet.

Anders Möller, författare till Konsten att flytta till landet. Foto: Ulf Huett

En annan bok med ett liknande tema är Anders Möllers Konsten att flytta till landet. Liksom Jonstad är Möller en journalist som flyttade till landet och därifrån i bokform rapporterar till staden om sin strävan efter ett enklare och självförsörjande liv. Han ville från början helst kapa banden till det omgivande samhället och leva off grid (alltså utan att vara ansluten till elnätet) och därutöver skaka av sig civilisationen på andra sätt. Möller hade Henry David Thoreau (han med Skogsliv i Walden) som sin husgud och såg sig själv som en förlängning av 1800-talets naturromantiska strömningar. Boken är, liksom Jonstads, närapå en handbok för stadsbor i konsten att leva på landet. Men det är också en bok som berikas av fina beskrivningar av hur Möllers flytta-till-landet-projekt förändras i takt med hans erfarenheter och en allt starkare relation till sin omgivning. Till slut avfärdas Thoreau som en fiktion; självförsörjningen fungerar bara om man är frisk och stark, man måste ha en stabil ekonomi, pengar från det ”vanliga” samhället som på ett eller annat vis skjuts in i projektet.

Möller kommer mer och mer att gilla det samhälle som han försökte fly ifrån; han uppskattar att det där finns en tandläkare, han sätter värde på att vara beroende av sociala relationer, att låta sig involveras i olika sammanhang och vara förenad med andras livsprojekt. Hela värdeskalan har under hans 10 år på landet förändrats så att självförsörjningen till slut framstår som en väldigt begränsad idé genom sin individualistiska ansats. Det är en trovärdig och övertygande text om hur olika värden spelar mot varandra. Till slut uppskattar man verkligen Möllers rörelse in i landsbygdens övriga ekonomi. Nu producerar Möller till jul tusentals liter rabarberglögg på inköpta råvaror och säljer dessa på marknaderna. Det är också ett sätt att vara självförsörjande.

Det ser snarare ut som om klyftan mellan land och stad mest är en nödvändig baksidestext för att kunna sälja böckerna.

Jag har också läst två nyutkomna böcker som mer direkt vill fördjupa sig i land/stadklyftan. Men, nej, ingen av dem har egentligen undersökt frågan. Det ser snarare ut som om klyftan mellan land och stad mest är en nödvändig baksidestext för att kunna sälja böckerna. Det stärker mig i min tro att idén om denna klyfta är en olycklig förenkling, som inte är till mycket hjälp om vi vill förstå varför ekonomiska och sociala drivkrafter ger så olika resultat på olika platser. 

I Tåget stannar inte här längre – En berättelse om Sverige utanför storstäderna ger sig Edvard Hollertz, agronom och ledarskribent på ATL Lantbrukets Affärstidning, ut på en resa i framför allt Östergötland och Bergslagen. Med sig har han frågan varför orter som varit produktiva och välmående i hundratals år har börjat bli förlorare. Boken bygger till stor del på intervjuer. Hollertz resonerar med folk när han tar sig fram genom landskapet. Ofta är det oklart varför vissa röster ges så stort utrymme; jag tolkar det som att de faktiskt för Hollertz talan. Han ser att den offentliga sektorn inte lever upp till förväntningarna, han ser många orättvisor och en kriminalitet som breder ut sig främst ibland invandrare. En iakttagelse som han återkommer till är att globaliseringen skapar vinnare och förlorare, inte bara mellan orter och lokalsamhällen, utan också inom varje lokalsamhälle. Här är Hollertz nära att ställa en helt central fråga: Går inte den viktiga och allt skarpare klyftan mellan de som har och de som inte har olika slags resurser? Men Hollertz avstår och kämpar vidare med land/stadklyftan som inte heller här bär frukt.

Edvard Hollertz, författare till Tåget stannar inte här längre. Foto: Lasse Hejdenberg

Hollertz ser många saker men gör ingen analys av drivkrafterna och därför blir boken en samling anekdotiska och ofta motsägelsefulla, iakttagelser. Till slut får man intrycket av att landsbygden kan räddas av enskilda förmögna superhjältar som finansmannen och entreprenören Anders Wall, som plöjt ner miljoner i Morgongåva Företagspark och banat väg för internetföretag som Adlibris och Apotea. Som orsak till Morgongåvas succé anges i boken Walls kärlek till orten, snarare än den geografiska arbetsdelning som det ekonomiska systemet och den tekniska utvecklingen skapar. De växande klyftor som Hollertz pekar på ger på sina håll upphov till en levande landsbygd, åtminstone där det finns en sådan som Anders Wall. Bokens slutsats är inte helt övertygande: ”Slutligen handlar den lilla ortens öde om människorna på platsen. Att de ges chansen att forma sina liv. Något mer behöver de inte.” 

Hollertz tilltro till sköt-dig-självsamhället leder mig tillbaka till land/stadklyftan. I valrörelsen 2022 fångar den konservativa högern upp ett missnöje på landsbygden med dieselskatt och vargpolitik, medelklassens urbana politik. Kristdemokrater till exempel, nu gärna klädda i jägardress, talar om det svenska ”hjärtlandet” och ”verklighetens folk”. Är det en möjlig framtid att Sverige faktiskt faller isär politiskt utmed den osynliga gränsen mellan land och stad? Här får det bli en liten utflykt till det som ofta är förebilden, den republikanska högern på USA:s landsbygd. Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stieglitz beskrev 2012 i The Prize of Inequality hur ojämlikheten i det amerikanska samhället hade skenat under årtionden. I princip hela den ekonomiska tillväxten har hamnat hos den enda rikaste procent av befolkningen. Men antropologen Arlie Hochschild pekar i sin studie Strangers in Their Own Land (2016) på paradoxen att motståndet mot staten är störst just i de områden som tar emot mest statligt stöd. Under fem års fältarbete på Louisianas landsbygd fångade hon den ”djupa” berättelsen om hur den amerikanska drömmen gick i kras. Hon ser det så här: Du står i ett led uppför en kulle och vill röra Dig uppåt. Du har slitit hårt, varit hederlig, skött Dig själv utan att ta hjälp. Men kön rör sig nästan inte. Har den till och med stannat? Några får gå före, vilka är de? En del är svarta, andra flyktingar, kvinnor, offentliganställda; alla är line cutters, de tycks få fördelar som Du aldrig fick. Och Dina skattepengar används i eliternas projekt till sådant som Du inte gillar. Du hamnade utanför den stora moderniseringen och blev till slut en främling i Ditt eget land. 

Min fråga blir om en politisk rörelse baserad på en sådan känsla kan bli lika stark i Sverige? Här finns en känsla av att landsbygden tunnas ut när jobb och service och sociala relationer lyfts ur lokalsamhället och upprättas någon annanstans. Också Sverige dras isär kulturellt och ekonomiskt. Många upplever att gemenskaper har försvunnit, att deras hemtrakt har förlorat något viktigt. Också här en växande konservativ höger med starkt nostalgiska inslag. Den följer ibland strömningar som liknar det som sociologen Zygmunt Bauman kallar Retrotopia (i boken med samma namn från 2017), en vision riktad bakåt i tiden, en längtan efter en landsbygd som egentligen aldrig har funnits och som framför allt inte kan komma tillbaka. Men Sverige är inte USA. Den forskning som finns, till exempel vid Centrum för Kommunstrategiska Studier, pekar snarast på att utrymmet för antietablissemangspolitik på Sveriges landsbygd är begränsat. Också Tillitsbarometern visar en hög tillit, stabil över tid och inga enkla skillnader mellan land och stad. Massarbetslöshet är inte ett stort problem på svensk landsbygd och socialförsäkringar och pensionssystem fungerar ändå förhållandevis bra. 

Christian Daun, författare till Draksådd. Foto: Henrik Folkesson

I boken Draksådd – Fiaskon och haverier när ”kommunen ska sättas på kartan” ger sig journalisten Christian Daun i kast med just detta fenomen. Här möter vi en rad exempel på tokstora satsningar från kommuner, som spelat högt med investeringar i idéer som verkar sjövilda i efterhand. Det kinesiska jättehotellet Dragon Gate i Älvkarleby, Thaipaviljongen i Ragunda, Medeltidens värld i Götene, Hotellet Stoorn som skulle byggas inne i en jätteälg på en bergstopp i Norsjö kommun. Till denna typ av satsningar räknar Daun också jättelinbanan som skulle ingå i kollektivtrafiken i Göteborgs kommun. I bokens inledning visar Daun en antydan till förståelse för att kommunalråd ger sig in i sådana här satsningar. ”Det är riskfritt att skratta åt landsbygdspolitiker iförda spenderbyxor […]. ”Öh era djävla puckon […]. Ni fattar väl att ni ska hålla er till kärnverksamheten”. Men, skriver Daun, ”för många kommuner räcker inte det. Det fattas pengar och det fattas människor”. Men när Daun sedan kommer in i själva projekten, skriver han flyhänt och ganska kul – och mycket elakt, ja egentligen precis med det gapskratt han själv har varnat för. Nu handlar det inte mycket om att förstå, det vore nästan ett stilbrott. Löjliga, ja förlöjligade, blir nu både projektledare och politiker. 

Men jag tycker ändå att det finns anledning att försöka förstå. De projekt Daun tar upp växte fram under början på 2000-talet när svensk regionalpolitik skiftat från att stödja svaga regioner till att bli en del av konkurrenspolitiken. Den offentliga sektorn riktades nu mot ekonomins utbudssida; kommunerna skulle också medverka till att skapa de nischer som kunde ge Sverige en plats i den globala ekonomin. Det fanns ingen förståelse för fördelningspolitik som skulle spilla resurser på kommuner som var på väg att tyna bort. Den som hade idéer, som kunde komma upp med projekt, som ville tillväxt, var hjältepolitikern på alla nationella konferenser. Det var så man passade in i EU:s regionalpolitik, det var så man fick relationer med statliga myndigheter. Här gällde det att hänga på. Kommuner i halva Mellansverige anslöt sig till varumärket (och flaggan) ”Stockholm – the Capital of Scandinavia” och gav 40 öre per invånare till Stockholm Business Alliance för att få rätten till den flaggan i platsmarknadsföringen på ”distant markets”, helst så långt från Sverige att ingen skulle upptäcka att Gävle eller Karlskoga inte alls är en del av Stockholm. Det var en galen tid när politik på alla nivåer, från EU till kommuner, föreskrev att storlek spelar roll, att man måste våga, att man måste ha ett innovationssystem. Kommunpolitiker från norr till söder fick stiga på det tåget eller acceptera att förtvina. Men flaggan ”Stockholm – the Capital of Scandinavia” var så stor att flaggstången på kommunhuset i Heby inte räckte till – och tur var väl det.

Dragon Gate utanför Älvkarleby, ett av de projekt som granskas i Christian Dauns bok. Foto: Jonas Eng/Aftonbladet/TT

En sådan analys borde Daun ha orkat med. Då kunde vi ha dragit litet mer nyanserat på munnen åt kommunpolitiker som vågade för mycket. Dauns bok om draksådden är ändå värd att läsa, den ger sin pusselbit, men den belyser inte, som utlovat, klyftan mellan land och stad för den tar inte upp geografins betydelse. Boken kommer litet sent också. Tiden då kommunerna drog iväg med draksådden är länge sedan förbi. Nu hukar de sig mera och sitter vackert.

I efterhand är det lätt att skratta åt de projekt Daun tar upp, men det kan vara värt att fråga sig vilka projekt vi kommer att skratta åt i framtiden. Just nu hyllas satsningarna på fossilfritt stål och batterifabriker som ska ge tusentals jobb i Norrland. I dag är det få som skrattar, men hur kommer det låta om det misslyckas, om japanernas nya batteriteknologi slår igenom med ett brak? Hur vet vi att industrisatsningarna i Norrland inte är nästa generation av draksådd? 

I dag är det få som skrattar, men hur kommer det låta om det misslyckas, om japanernas nya batteriteknologi slår igenom med ett brak?

Slutligen har vi journalisten Anneli Rogemans Augustprisnominerade bok Mönstersamhället. Det är verkligen en fin berättelse om Bolidens väg från en liten bondby till en betydande industriort, under 50 år faktiskt just ett mönstersamhälle och sedan följt av 50 år av nedgång. Gruvbrytningen startade 1924 och upphörde 1967. På bara fem år under 1930-talet ökade befolkningen med 1 200 personer där mitt i skogen. Rogeman kan den historien, hon är därifrån, känner till allt och har pratat med alla och berättar lugnt och fint en historia som är fylld av människor, som verkligen kommer till tals och som ger oss en viktig berättelse om hur Sverige blev ett välfärdsland. Rogeman blir en kulturbärare genom att släppa fram en samtidshistoria som faktiskt ännu är vid liv och som kommer i nytt ljus nu när Northvolt bygger en batterifabrik bara fyra mil bort och det fossilfria stålet utlovar att sätta fart på Norrland igen. 

En viktig del av Rogemans berättelse handlar om hur Boliden under de senaste årtiondena har fått nya invånare. Landsbygden har ju sakta skiftat befolkning och redan för 20 år sedan fanns det i Boliden invånare från 42 olika länder: Azerbadjan, Afganistan, Irak, Nigeria med flera. Denna del av landsbygdens omvandling, som också berörs i flera av de andra böckerna, är helt central för vår förståelse av vad svensk landsbygd är i dag och kan bli i framtiden. År 2019 var drygt 20 procent av Bolidens invånare asylsökande. Det är hiskeligt, det visar omställningen på några årtionden från en påtagligt homogen svensk landsbygdsbefolkning till en som är etniskt och kulturellt enormt blandad. Det är en väldigt varierad skara från olika länder och kulturer, som har med sig skilda språk och kunskaper, normer och religioner. Det är inte konstigt att det skapar spänningar, vilket Rogeman med stor närhet skildrar. 

Anneli Rogeman, författare till Mönstersamhället. Foto: Thron Ullberg

I grova drag så har en tredjedel av dem som kommit från utlandet till svensk landsbygd varit kvar på samma ort efter fem år. Vad har det betytt för landsbygden? Jag försöker greppa frågan med en liten fallstudie i Dalarna, där jag själv bor. En del av dem som kommit hit har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. En del har misslyckats i sitt nya liv, vissa platser dit många har kommit har fått betala ett högt pris för det. 

Men invandringen har också hållit svensk landsbygd uppe. Utan in- och utflyttningar över nationsgränsen de senaste 20 åren skulle Dalarna haft 28 000 färre invånare – och en betydligt äldre befolkning. Många av dem återfinns inom sjukvården och hemsjukvården, i skolköken, de driver stordelen av alla matställen på landsbygden, de kör buss och taxi. För många har det gått förbluffande fort till väntande jobb. Av dem som invandrade 2017 och 2018 var 39 procent i jobb 2019. De behövdes! Invandrarbarnen har betytt mycket som skolelever, som kulturutövare, som människor ända ner i fotbollsföreningarnas inre väsen. 

Om vi tittar framåt måste vi ta i beaktande att en mer restriktiv invandringspolitik radikalt minskat inflödet från utlandet. I Dalarna, som har brist på folk inom nästan alla yrken, har Statistiska Centralbyrån under 2021 skrivit ner befolkningsprognosen från en väntad ökning fram till 2030 med 5 000 invånare, till ingen ökning alls. Men den sidan av migrationspolitiken är frånvarande när invandringsfrågan nu nästan har blivit helt sammankopplad med gängkriminaliteten i städerna.

Tillbaka till Boliden! Här finns hela spektrat av erfarenheter av invandringen: invånare som engagerat sig för och emot, invandrare som stannat och blivit en del av samhället, de som inte blivit det och sådana som flyttat vidare. Vi vet inte vart det här tar vägen ens de närmaste åren. I Boliden är det nu en kvinna från Turkmenistan som äger flest fastigheter. Ingen vet riktigt varför. 

Boliden kan stå modell för den öppna framtid som nu möter landsbygden. Det är uppenbart att samhället kan fortsätta att tyna bort. Men det är inte långt till de stora industrisatsningar som alla analytiker nu riktar strålkastarljuset mot. Norrland skriker efter arbetskraft, internationellt kapital söker efter varje läge där det kan gå att utvinna naturresurser i glesbefolkade landskap; Piteå kommun planerar en av världens största vindkraftparker med kinesiskt kapital, fossilfri stålproduktion är på väg att etableras. Man pratar om 100 000 nya invånare till Norrland. Jösses, har vi här att göra med motsatsen till koncentration, centralisering och urbanisering som styrt i 150 år? Är något sådant alls möjligt? Är det uthålligt eller blir det som så många gånger förr en tillfällig hype innan kapitalet drar vidare och lämnar efter sig ett tynande landskap, där den offentliga sektorn, politiken, får stå som den skyldige till felbedömningarna. En sak är i alla fall säker: det blir ett mosaik-landskap av framgångar och återtåg, land/stadklyftan framstår mer än någonsin som en förenklad dikotomi.

Boliden, i dag ett delvis övervuxet samhälle. Bild tagen sommaren 2020. Foto: Urban Lundberg

I inledningen konstaterade jag att dialogerna om land och stad egentligen handlar om landsbygden, ofta sedd med stadens ögon. Staden själv då? Den har ju setts som det som allting rör sig mot, framstegens och kreativitetens kärna, den plats där all utveckling äger rum för att möjligtvis sprida sig utåt i cirklar. De allra senaste åren har vi fått en ny röst i detta samtal. Pandemin gjorde staden obehaglig att vara i och stadens flödande mötesplatser lades öde. Bostadens standard och läge har fått ökad betydelse; många ville ha större ytor. De övre skikten av arbetsmarknaden arbetade hemifrån och kunde på så vis slippa arbetsresorna. ”Work from anywhere”, Spotifys nya strategi för att rekrytera permanent arbetskraft på en arbetsmarknad som är lika stor som jordklotet, signalerade att detta är ett högst verkligt socialt skifte, genom vilket staden byter betydelse. Detta var inte helt nytt, men pandemin blev en pådrivare i en ny grön våg där stadens omland och landsbygden har uppgraderats. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skrev hösten 2021 en krönika med titeln ”Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm” och refererade till flera liknande texter, egentligen till ett normskifte som redan har skett. 

Det är ingen slump att Wiman pekar på Jonstads bok Meningen med landet. Jonstads livsval är en reaktion mot staden och allt vad den står för. Den låter oss förstå att staden har hamnat fel i förhållande till vår tids ödesfrågor. Nu står den för det ohållbara, sådant vi alltmer associerar med katastrof: överkonsumtion, bilköer och distans till naturen. 

Staden är så starkt förknippad med industrisamhället som under 200 år gav oss en makalöst växande välfärd. Det som nu händer är att klimatkrisen ramlar in i vår egen tid och kräver att vi på några decennier ska bygga om detta samhälle i grunden. I den transformation som står för dörren måste vi byta industrisamhällets mål om ständigt ökad konsumtion mot klimatkrisens fokusering på risk och förväntade problem. I den omvandlingen är relationen mellan land och stad verkligen en öppen fråga.


Behandlade titlar

  • David Jonstad: Meningen med landet – Min väg till ett jordat liv, Ordfront förlag, 2021, 181 s., Isbn: 9789177751724
  • Anders Möller: Konsten att flytta till landet, Volante, 2021, 219 s., Isbn: 9789179651411
  • Edvard Hollertz: Tåget stannar inte här längre – En berättelse om Sverige utanför storstäderna, Timbro, 2021, 238 s., Isbn: 9789177032489
  • Christian Daun: Draksådd – Om haverier och fiaskon när ”kommunen ska sättas på kartan”, Ordfront förlag, 2021, 193 s., Isbn: 9789177750772
  • Anneli Rogeman: Mönstersamhället, Natur & Kultur, 2021, 278 s., Isbn: 9789127168060
Publ. i Respons 1/2022 755
I FOKUS | Land och stad
Relaterat
Krönika

Till metropolen anländer man när alla coola människor gått hem

Om jag skulle välja ett ledmotiv till ungdomens vandringsår får det bli popbandet Spacemen 3:s klassiker Big City (Everybody I Know Can Be Found Here) från 1991. Ännu i dag,...


Erik Westholm

Erik Westholm är kulturgeograf, professor emeritus vid Sveriges Lantbruksuniversitet, verksam som skribent och föreläsare i frågor kring land och stad, miljö och framtidens betydelse i nutid.  Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...