Utslitna kroppar, övervakade kisspauser och 19-minutersluncher

Häromåret var jag tvungen att besöka akuten för ett mindre ingrepp i benet. Jag minns att jag efteråt tittade på blodet på den gula sjukhusfilten med den skam man alltid känner när man »sölat ner« (särskilt med sådant som kommer från kroppen) och flyktigt undrade vad de skulle göra med den. Nu tror jag att jag vet.

Bilden av en kvinna som ligger på knä och tvättar, inte sällan i iskallt vatten och med röda och värkande händer, återkommer i socialrealistiska skildringar av det gamla Sverige. I dag när de flesta har tillgång till tvättmaskiner är det inte många som tänker på att tvätt fortfarande är ett yrke, dessutom ett slitsamt sådant som förstör kroppar, om än på ett annat sätt än tidigare. Dagens »tvätterskor« (för det är än i dag till stor del kvinnor som jobbar med tvätt) ligger inte på knä utomhus, utan kämpar med monotona och tunga rörelser vid ett löpande band.

Tvätteriet i Rimbo, en tätort i Norrtälje kommun, har funnits sedan 1960-talet. Hit kommer uppskattningsvis 30 ton sjukhuskläder och sängkläder från Region Stockholm varje dag. De som jobbat där länge minns en tid då läkarnas kläder skulle ha pressveck, men det finns också historier om amputerade fötter som har hittats bland tvätten, och rykten om att man riskerar att sticka sig på kvarglömda kanyler. De som arbetar på ett sjukhustvätteri ser alltså betydligt värre saker än några blodfläckar från mitt ben. Som en kvinna som anställdes på 1960-talet beskriver arbetsmiljön: »Det värsta var lukten som kom från liklakanen.«

Hon är en av dem som intervjuas i sociologen Lena Sohls bok Tvätten. Med utgångspunkt i intervjuer med kvinnor, varav de äldsta anställdes på 1960-talet och de yngsta på 2010-talet, skildrar hon tvätteriet i Rimbos historia. Men Sohls bok är också en berättelse om plats och klass. I intervjuerna berättar kvinnorna om varför de började på tvätteriet, om sitt arbete, sina värkande kroppar och sina drömmar. Det sistnämnda är dock långt ifrån någon självklarhet för många av dem. Att drömma på det sätt som avses i den liberala, individualistiska bemärkelsen att »förverkliga sig själv« har inte varit, och är fortfarande inte, någonting som arbetarklassen med lätthet kan kosta på sig.

I dag när de flesta har tillgång till tvättmaskiner är det inte många som tänker på att tvätt fortfarande är ett yrke, dessutom ett slitsamt sådant som förstör kroppar, om än på ett annat sätt än tidigare.

Likt de flesta nutida forskare låtsas inte Sohl skriva från en omöjlig »objektiv« position. I stället synliggör hon sin egen historia. Hon kommer själv från en arbetarklassbakgrund i just Rimbo med en mormor som under en period jobbade på tvätten. För den som är uppvuxen i Rimbo framstår det, precis som i många andra mindre orter i Sverige, som att det finns två val: att börja på tvätteriet där flera släktingar redan har jobbat, eller att »lämna« som Sohl själv har gjort. Det är tydligt vilket som är att föredra i samhällets ögon. Lena Sohl återger hur en av hennes intervjupersoner rättframt frågar hur hon ser på dem, väl medveten om att folk ser ned på tvätteriarbetarna – på dem som utför det lägsta, tyngsta och smutsigaste jobben. De jobbar visserligen för vårdens räkning, men de omgärdas inte av den heroiska glans som »arbete med människor« annars kan förses med (låt vara att vårdpersonalen också är utsliten och underbetald). Sohl svarar först att hon ju ser sig som en av dem, som arbetarklass från Rimbo, men inser förstås att det är en lika stor lögn som att det skulle finnas helt objektiva forskare.

Tvätten framhäver också den svenska arbetarklassens rasifiering. En av de första kvinnorna som hörs i boken är Aino (namnet är fingerat) som anställdes på 1960-talet efter att ha kommit till Sverige från Finland. Det är hon som berättar om liklukten. Eftersom hennes svenska var bristfällig blev hon först tilldelad de slitsammaste arbetsuppgifterna med lägst status. Finländare hade ett rykte om sig att arbeta hårt utan att klaga. Nu när vi nått fram till 2020-talet är en stor del av arbetarna rasifierade som icke-vita. Intervjupersonen Leila, som i och med flytten till Sverige gjort en klassresa nedåt, berättar om hur hon delvis tog jobbet på tvätten för att motbevisa den utbredda fördomen om att dagens invandrarkvinnor är »osjälvständiga« och lever på bidrag eller på sina män.

Parallellt med att arbetarklassen har rasifierats har också de otrygga anställningarna ökat, så även på tvätteriet i Rimbo. Tidigare var fasta anställningar norm, i dag har visstidsanställningar som lätt kan avslutas blivit allt vanligare.

Vad gäller själva arbetet är det tungt och monotont trots övergången till modern teknik. De flesta som arbetar på tvätten, och flera av Sohls intervjupersoner, lider av mer eller mindre kroniska smärtor, men har ändå svårt att få dem registrerade som arbetsskador och bli sjukskrivna. Detta är en viktig skillnad mellan manligt dominerande arbetaryrken, där skadorna ofta är mer dramatiska och svårare att förneka, och kvinnligt dominerade arbetaryrken där kroppen slits ner gradvis men obarmhärtigt. Intervjupersonerna vittnar även om hårresande saker som övervakade kisspauser och endast 19 (!) minuters lunch. När jag googlar på tvätteriet i Rimbo får jag snart upp en artikel i Dagens Arbete från 2020 om en anställd som förlorade jobbet när hon kom två minuter för sent. Det är en typ av skräckhistorier som vi förknippar med amerikanska jätteföretag som Amazon, vars villkor för lagerarbetare är ökända. Men sådana arbetsförhållanden finns alltså också på svenska tvätterier som har våra stora sjukhus som kunder.

Flera av kvinnorna som Sohl intervjuar berättar att de trots allt känner stolthet över yrket och att det är viktigt för dem att göra ett bra jobb.

De usla arbetsvillkoren är nyheter, åtminstone för mig, som borde vara stoff för tidningsreportage likt de vi sett om bland annat villkoren på internetbutiken Zalandos lager. Men Lena Sohl vill med sina inkännande och kärnfulla intervjuporträtt också öppna upp för bredare diskussioner om arbete och klass. En sådan är frågan om »skötsamhetens« roll i arbetarnas självbild. Flera av kvinnorna som Sohl intervjuar berättar att de trots allt känner stolthet över yrket och att det är viktigt för dem att göra ett bra jobb.

Det är intressant att Sohl tar upp denna typ av skötssamhetsideal just eftersom det sticker i ögonen på delar av vänstern. Jag själv till exempel, som förutom extrajobb under studietiden aldrig har haft ett »kroppsarbete«, tycker att det känns betydligt mer tillfredsställande att läsa poeten Johan Jönsons skönlitterära skildringar av ett diktjag som vill gnugga sitt könssjukdomsinflammerade kön mot handdukarna hos Danderydsfamiljen där han städar än om arbetare som bemödar sig om att vika handdukarna (eller läkarrockarna) prydligt. Detta beror givetvis delvis på den sorts revolutionsromantik som så lätt odlas på avstånd från verkliga arbetares tillvaro. Men det finns också en berättigad kritik från vänster mot skötsamhetsidealet som ett uttryck för en reformistisk politik som i slutändan håller arbetarna kvar i träldom.

Sohl vill dock nyansera bilden och hänvisar till bland annat till idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, som i sin bok Den skötsamme arbetaren lyft fram att skötsamhetsidealet också var en del av arbetarklassens strävan att bli ett starkt politiskt subjekt som förmådde förvalta den makt som en dag skulle bli deras. Att arbetare ofta sliter för att göra ett bra jobb behöver inte bara handla om disciplinering uppifrån, utan kan även svara mot den »producentens stolthet« som Nora Räthzel, Diana Mulinari och Aina Tollefsen beskriver i boken Transnational corporations from the standpoint of workers(2014). Det är en form av stolthet som ofta utelämnas i berättelser om arbetare, menar de.

Sohl hade gärna fått dröja lite längre vid denna kluvenhet. Frågan aktualiserar också många andra frågor som hon inte går in på. Som vilken vikt vi ska tillmäta subjektiva känslor i en klassanalys. Vad spelar känslan av stolthet för roll när man som arbetare de facto producerar mervärde åt någon annan? Och hur skiljer sig den »producentens stolthet« som arbetare i kvinnodominerade branscher känner från den hos arbetare i manligt dominerade yrken där det ofta mer tydligt och avgränsat »skapas«, produceras och byggs?

Som redan nämnts är kön centralt i Lena Sohls studie. Förutom att kvinnorna på tvätteriet i Rimbo tvättar kläder åt vården är tvätt i sig något som ofta förknippas med den intima, reproduktiva och »kvinnliga« arbetssfären. Samtidigt är det industriella tvättandet ett löpande band-arbete som ständigt är föremål för mätande av produktivitet och effektivitet, vilket intervjupersonerna i Tvätten vittnar om. Marxistiskt influerade feminister har förtjänstfullt analyserat hur kapitalismen strävar efter att skapa mätbarhet hos sådant som egentligen inte är mätbart, som vård av andra människor. På senare år har böcker som filosofen Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans (2018) debattören och föreläsaren Emma Holtens Underskott (2025) och Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm Det omätbara (2024) bidragit till att ge uppmärksamhet åt detta stora och viktiga ämne. När jag läser Tvätten tänker jag dock att den feministiska arbetarrörelsen, i sin vilja att uppvärdera det »omätbara« arbetet och befria det ur marknadslogikens klor, inte får tappa bort de arbetarkvinnor som faktiskt arbetar med mätbara saker vid ett löpande band där de pressas till sitt yttersta.

En annan intressant tråd i boken, i mitt tycke kanske den mest intressanta, är diskussionen om varför flera av kvinnorna kallar sig själva medelklass. Detta samtidigt som de visar att de är mycket väl medvetna om både de orättvisor som präglar deras arbete och hur andra ser på det. Att vara medelklass tycks för dem handla om att andra har det »värre«, att de själva trots sina värkbrutna kroppar inte lever i yttersta misär materiellt sett. Och visst är det sant att delar av arbetarklassen är mer utsatta än andra. Detta ser vi inte minst i gigarbetenas utbredning och den ökade graden av osäkra anställningar som ju drabbat även tvätten i Rimbo. Somliga politiska tänkare menar till och med att vi för att bättre beskriva dessa förhållanden bör skilja mellan proletariat och prekariat.

Men vad är det som gör att arbetare som vittnar om utslitna kroppar, bevakade kisspauser och 19-minutersluncher, men också om stolthet över det tunga arbete de utför, inte vill kalla sig för just arbetare?

En annan intressant tråd i boken, i mitt tycke kanske den mest intressanta, är diskussionen om varför flera av kvinnorna kallar sig själva medelklass.

Sohl tar upp hur högern tjänat på att få arbetarklassen att identifiera sig med, eller i alla fall sträva mot, medelklassen. I stället för att »förbli vid sin läst«, som äldre tiders konservativa förmanade arbetarklassen, ger högern sken av att den individuella klassresan är både möjlig och önskvärd (och att högerpolitik självklart är förutsättningen för en sådan). Samtidigt beskrivs framför allt den underklass som inte arbetar, men också arbetarklassen i stort, som både suspekt och parasiterande. Arbetarklasstillhörighet framstår inte som en källa till stolthet utan som något att distansera sig ifrån. Att arbetare skulle känna stolthet just i egenskap av arbetare och kämpa för ökat inflytande som arbetare och inte genom att göra klassresor tycks i dag ligga långt borta från de politiska visioner som målas upp även av den parlamentariska vänstern. Som ett resultat av detta blir arbetarklassen ytterligare oskadliggjord som ett för den härskande klassen hotfullt politiskt subjekt.

Kvinnornas självbild är även ett exempel på något annat som Sohl framhåller i boken: att den romantiserande och nedlåtande bild av arbetarklassen som förmedlats av bland andra nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj inte stämmer. Denna bild gör gällande att de »lägre« klasserna talar ofiltrerat ur hjärtat i stället för att som den »bildade« klassen förmedla narrativ och diskurser. I stället för denna berättelse vill Sohl visa hur arbetarklassens, liksom alla andra klassers, förståelse av världen formas av yttre bilder. Exempelvis bilden av vilka arbeten som är »värdefulla« och vilka som är »okvalificerade« och »smutsiga«, men också av vad som utgör ett på det hela taget gott liv.

En klassisk invändning, åtminstone från marxistiskt håll, mot det myckna talet om värderingar och värdet av individuella klassresor är att det representerar ett villospår bort från en materiell förståelse av klassrelationer. Och visst stämmer detta delvis, men det beror också på vad man vill få syn på med sina frågeställningar. Lena Sohls ambition är av allt att döma inte att blottlägga några nya insikter om produktionsförhållanden (i så fall vore studien ganska misslyckad), utan att undersöka hur rasism, klass och könsmaktsordning samverkar i människors faktiska liv. För detta syfte har hon i Rimbo och dess tvätteri valt ett synnerligen lämpligt studieobjekt.