Utställningar som gränsöverskridande medium

De senaste åren har historisk forskning alltmer intresserat sig för ett fenomen som var ett återkommande inslag i 1800-talets Europa. Det handlar om de världsutställningar som arrangerades i olika länder med början i Londons berömda ”Great Exhibition” 1851 och som sedan fortsatte att anordnas i olika länder Utställningarna spelade en central roll i det sena artonhundratalets västerländska framåtanda och det är i synnerhet denna tid som man förknippar med företeelsen, men världsutställningar av olika slag har anordnats under hela nittonhundratalet och den senaste – Expo 2017 – ägde rum i Kazakhstan. Utställningarna samordnas av organisationen Bureau International des Expositions med säte i Paris, som sedan 1928 har övervakat lokaliseringen och arrangerandet av världsutställningar.

Idén om utställningar av nya tekniker och hantverk tog form redan mot slutet av 1700-talet, och en rad nationella arrangemang ägde rum före den brittiska utställning som utgjorde startskottet för de internationella utställningarna. Besökarantalet var över förväntan och bland utställningsföremålen fanns några av tidens banbrytande uppfinningar såsom dagerrotypen, Bakewells faksimilmaskin (föregångaren till faxen), ultrasnabba tryckpressar, räknemaskiner som spåddes göra alla bankirer arbetslösa och ”stilettparaplyet”, ett omistligt redskap inom självförsvar. Redan från början spelade västländernas kungahus en viktig roll för att träffa avtal och knyta band mellan nationerna inför utställningarna. Londonutställningens enorma framgång sporrade andra länder att följa samma exempel. Ganska snabbt var det Frankrike som blev den främsta utställningsnationen efter att London misslyckats med att upprepa sin initiala framgång. Utställningarna i Paris 1855 och 1867 etablerade staden som utställningshuvudstad, men även Amerika anordnade liknande tillställningar med stor framgång. Parisutställningen 1900 blev en vändpunkt. Kritiken mot överdådigheten växte och intresset falnade. Evenemangens frekvens och storlek stagnerade efter sekelskiftet.

I dag representerar de historiska världsutställningarna för oss den tid av framtidsoptimism och industriell utveckling som skiljer sig markant från den cynism och misantropi som på många sätt präglat det följande sekelskiftet.

I takt med den moderna tidens förändringar tycks dessa arrangemang således ha mist den betydelse som de hade under sin storhetstid. I dag representerar de historiska världsutställningarna för oss den tid av framtidsoptimism och industriell utveckling som skiljer sig markant från den cynism och misantropi som på många sätt präglat det följande sekelskiftet. I Sverige har det redan skrivits ett antal böcker i ämnet under senare år. Främst bland dessa är förmodligen Anders Ekströms doktorsavhandling Den utställda världen – Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar (1994). I dennes efterföljd syns framför allt antologin 1897 – Mediehistorier kring Stockholmsutställningen (2006). Den nu utkomna antologin som det här ska handla om, I världsutställningarnas tid, har också ett mediehistoriskt fokus. Boken tar sin utgångspunkt i ett antal arkivfynd‚ dels upptäckten av en serie album och bildsamlingar i Bernadottebiblioteket som dokumenterar svenskt kungligt deltagande i olika utställningar, dels företagssamlingar från Centrum för Näringslivshistoria som ger en inblick i de faktiska utställarnas arbete med att presentera sina innovationer.

Redan tidigt i boken introduceras författarnas tolkning av utställningarna som ett medium. De var en arena för exponering, både för företagen, som ville visa upp sina produkter och tekniker, och för kungligheter. De olika europeiska kungahusen tycks alltmer ha förstått den PR-mässiga fördelen med att förknippas med dessa arrangemang. Bokens fokus ligger således på att diskutera utställningarna som ”en arena där näringsliv, kunglighet och medier verkat i symbios”. Med fokus på de svenska utställningarna, men med internationella utblickar, avhandlar bokens fem analytiska kapitel utställningarna utifrån aspekter som kungligt deltagande, fotografins inverkan och kommersialismens utveckling. Mellan varje kapitel finns bildreportage från flera av de stora internationella utställningarna, illustrerade med fantastiska fotografier från Bernadottebibliotekets album.

Bokens kungliga fokus lyfter fram 1800-talets kungahus som en viktig del av tidens offentlighet – en del som i dag lätt förbises. Medan de naturligtvis spelade den roll av representanter för sitt land och flitiga klippare av band som de gör än i dag, var de också i flera fall konstnärliga deltagare i utställningarna. Det främsta exemplet är kronprinsessan Margaretas medverkan som utställare av målningar och landskapsarkitekt vid Baltiska utställningen i Malmö 1914. Bland bokens mest intressanta texter finns fotohistorikern Björn Axel Johanssons skildring av hur kungahuset främjade och intresserade sig för fotografin och därmed spelade en aktiv roll i att sprida och etablera fotokonsten i Sverige samt Pelle Snickars välskrivna bidrag om Oscar II:s relation till medierna i samband med Stockholmsutställningen 1897, som var minst sagt motsägelsefull. Snickars bidrag utgör på något sätt navet i den undersökning av relationen mellan kungamakten och utställningsmediet som boken vill få till stånd. Ämnet är mycket intressant och öppnar för många fler infallsvinklar än de som aktualiseras i boken. Som läsare kan man önska att några fler skribenter hade bjudits in för att delta. I nuläget väcker boken mer nyfikenhet än den tillfredsställer.

Världsutställningar i sent 1800- och tidigt 1900-tal är ett ämne som lockar till att måla upp konventionella bilder av tiden. Den gängse bilden av ”belle époque” som en era av framåtanda, kolonialism, dubbelmoral och självdisciplin är en förenklad framställning som alltmer börjar nyanseras av forskningen och det är en utmaning att inte falla in i klichéer när man behandlar ett ämne som på ytan verkar bekräfta dem. Detta lyckas boken framför allt undvika genom sitt mediehistoriska anslag, som känns aktuellt. Personligen kan jag dock bli litet allergisk mot den typ av svepande skildringar av en ”omvälvande” historisk tid som en del av bokens författare gör sig skyldiga till. Jenny Stendahl beskriver hur ”nya kommunikationsformer växer fram och vinner genomslag […], och den nya tekniken förändrar nyhetsförmedlingen. […] Utbyggnaden av järnvägs- och telegrafnäten gör att information kan förmedlas både billigare och snabbare, och fotografiet som ett nytt medium sprids över världen. […] Liberala strömningar leder fram till en ny inrikes- och utrikespolitik. Reformer som skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfrihetsförordningen 1864 stimulerar handel och företagande, och ger inte minst kvinnor ett större handlingsutrymme.” Det är historiebokens motsvarighet till filmens montagesekvenser och även om man inte kan förneka att alla de omvälvningar som räknas upp ägde rum, skapar denna komprimerade framställning bilden av en revolution som ingen i samtiden upplevde på detta sätt och vars förutsättningar var långt mer komplicerade än man låter påskina. Saker som motsäger eller krånglar till bilden är så uppenbart bortsorterade. Sådana montagebilder tenderar också att vara preludier åt teleologiska framställningar som lägger ännu en detalj till raden av ”omvälvningar”.

Men detta är en liten kritik av en bok som i grunden är en tilltalande och intresseväckande presentation av en tidsbunden kultur. Det är framför allt genom presentationen av det unika bildmaterialet och reflektionerna kring dess kungliga och mediala kontext som utgör bokens tillgångar. Dessutom tror jag att den ligger rätt i tiden, med vår tids nyvaknade intresse för denna epoks pompösa och överdrivna självförhärliganden. Varför väcker fenomenet världsutställningar vårt intresse just i dessa dagar? Har det med globalisering och viljan till internationell gemenskap att göra? Eller är det bara en fråga om nostalgi för en mer optimistisk tid än vår egen? Jag tror att anledningen står att finna i det mediefokuserade perspektivet. Dagens medieforskare – av vilka det finns åtskilliga – drivs av en vilja att hitta föregångare eller paralleller till vår tids gränsöverskridande medier, som ett sätt att förstå och ge perspektiv på dagens situation. En bok om telegrafen nyligen kallade till exempel sitt studieobjekt för ”the Victorian internet”. Charles Babbages bidrag till att bana väg för datorns tillkomst utforskas allt intensivare. Världsutställningarna blir på samma sätt en spegelbild av cyberrymden som på jämförbara sätt för samman och samlar det mest åtskilda och varierade. Vi tycks ha ett behov just nu av att ta ett steg tillbaka och begrunda vad den här sortens vittomfattande medier gör med oss. Är vår kunskap så universell som vi tror? Riskerar vi i vår tids överlägsenhet gentemot det förflutna att gå i samma självförhärligande fälla som 1800-talsmänniskorna?

Det kan förstås också vara så att vi inte har kommit så långt ifrån den här tiden som vi ibland tror. Kungen är fortfarande ute och klipper band och håller tal vid evenemang som demonstrerar ”näringarnas framåtskridande och konstens utveckling”. Politikerna tror fortfarande på behovet av att uppföra skrytbyggen och göra miljonsatsningar som ekar tomma efter några års kortvarig entusiasm. Faran med att visa upp det förflutnas egendomligheter är att vi riskerar tro att de inte har med oss att göra.

Publicerad i Respons 2019-3