Vad har vi gjort med våra universitet?

Är universitetet målet för flykten från ett knapert ursprung, ett ställe att drömma om och längta till – en intellektuell oas i en torftig samtid? Eller är det i stället denna torftiga samtid inkarnerad? En blygrå byråkratiserad men ändå nyliberal grottekvarn, där stress, hierarkier, konkurrens och undermålig arbetsmiljö resulterar i likgiltighet eller utslagning? Klassreselitteraturen har ofta betonat universitetet som drömmarnas rike, där det visserligen kan vara svårt att finna sig till rätta, men som ändå erbjuder allt det som resenären letat efter. Men under senare år har de dystopiska skildringarna kommit att dominera, i takt med att resursknappheten tilltagit, tidspressen ökat och standardiserade procedurer för massundervisning och projektforskning brett ut sig. 

Magnus Dahlstedts Drömfabriken är ett bidrag till denna universitetskritiska genre, med ett självbiografiskt grepp och många sidoblickar på den politiska samtiden. Stilistiskt är boken svårare att genrebestämma. Kanske är »professionella dagboksanteckningar« (om det nu finns en sådan genre) det närmaste vi kan komma. Femtiosju kortfattade anteckningar breder ut sig över trehundra sidor, med reflektioner kring det akademiska livet, skjutsandet till idrottsträningarna, spanandet efter fynd i skivbackarna, frustrationen över den svenska dagspolitiken och världsläget. 

En kort tid sammanföll rent geografiskt min och Dahlstedts yrkesbana. Han anställdes i slutet av nittiotalet som assistent i ett forskningsprojekt på sociologiska institutionen i Umeå, men jag var vid den tiden mest upptagen med att försöka bli professor och hade nog föga intresse av att samspråka med en nyanställd forskningsassistent. Jag minns faktiskt inte om vi över huvud taget växlade några ord under hans korta tid på institutionen.

Nu är Dahlstedt själv professor, i socialt arbete vid Linköpings universitet, på det Campus Norrköping som har vuxit fram i den gamla arbetarstaden. Drömfabriken återspeglar på många vis hans egen förundran över att han hamnat där han hamnat. Hur gick det egentligen till? Det var knappast så att det fanns några akademiska traditioner i släkten, som var sprungen ur Dalarnas skogar. Någon riktig förklaring försöker sig Dahlstedt aldrig på. Själv verkar han mest förbryllad och det finns en märklig brist på egen agens i den beskrivning han ger av sin sociala resa. 

Men det förefaller som om han på många vis upplever sig ha kommit bort, till en konstig värld med märkliga regler. Jag upplevde i stället universitetet som att komma hem, bort från barn- och ungdomsårens outsiderskap till ett ställe där människor tänkte som jag, var intresserade av liknande saker och drevs av samma längtan och samma rädslor som jag själv gjorde. Av detta finner man inte mycket i Dahlstedts anteckningar. Kanske är det för att vi tillhör olika intellektuella generationer, där jag landade i ett på många vis mjukare och vänligare universitetsklimat än vad Dahlstedt gjort, som våra upplevelser är så pass olika. Eller också var jag mer på flykt från mitt eget ursprung än vad Dahlstedt synes vara. Eller hade jag bara tur? 

Kanske är det för att vi tillhör olika intellektuella generationer, där jag landade i ett på många vis mjukare och vänligare universitetsklimat än vad Dahlstedt gjort, som våra upplevelser är så pass olika.

Det finns en allt överskuggande känsla i Drömfabriken och det är stress. Känslan av att inte hinna med, inte räcka till, tappa sömn och riktning. Dahlstedts professorstillvaro präglas av akademins alltmer tidspressade scheman, möten som ska betas av i en aldrig sinande ström, dysfunktionella webbappar som ska hanteras, texter som ska produceras, ansökningar som ska formuleras. Men stressen äter sig också in i familjelivet, en utbränd och sjukskriven sambo, barn vars fritidsaktiviteter äter den lilla tid som finns kvar efter arbete, inköp, matlagning och (i bästa fall) sömn. 

Professionell och familjemässig press alltså, men här finns också något annat. Inre demoner som undrar om han räcker till, om han verkligen duger, i sina egna ögon och andras. Jag hör ingen annan än Dahlstedt själv formulera dessa tvivel, men jag vet av egen erfarenhet att de inre tvivlen är de svåraste att värja sig emot. Varje framgång ger en suck av lättnad, varje motgång en obehaglig påminnelse om de egna begränsningarna. 

Hur kan vi skapa mer tid, för att hinna ägna oss åt sådant som verkligen betyder något? Frågan blir hängande i luften. Tiden är vår knappaste resurs och ändå en som vi slösar med. Vad kan göras annorlunda? Måste alla möten avhållas, alla skrifter författas? Vem blir lidande om vi bara säger nej? 

Om akademin för Dahlstedt fortfarande ter sig som ett främmande och delvis fientligt territorium är det andra sociala miljöer som ger hemkänsla. Småpratandet över skivbackarna med andra hårdrocksentusiaster, fotbollsläktarens passionsfyllda gemenskap, skogens anspråkslösa stillhet. Till och med de korta skuldtyngda mötena med samhällets olyckligaste olycksbarn ter sig mer engagerande och samhörighetsskapande än akademins alltmer maskinella karaktär. 

Och biblioteken, vi får aldrig glömma biblioteken, dessa »medborgarens vardagsrum, anomalin i marknadssamhället« som Dalhlstedt utnämner dem till. »Om ändå samhället vore biblioteket« drömmer han. Som son till en skolbibliotekarie, mentalt och socialt uppvuxen på diverse bibliotek, suckar jag instämmande. När han utbrister att biblioteket är »en reellt existerande utopi, en påminnelse om att en annan värld inte bara är möjlig, utan faktiskt redan finns« får jag nästan en blänk i ögonvrån. Biblioteket skänker respit för en stund, innan fabriken åter kallar till ny hyperkonkurrens, nya möten, nya utvecklingsdokument. 

Varför utsätter sig Dahlstedt för denna påvra professionella tillvaro? Frågan får aldrig något riktigt svar.

Varför utsätter sig Dahlstedt för denna påvra professionella tillvaro? Frågan får aldrig något riktigt svar. Kanske blir för lite sagt om vad som attraherar i forskarens liv. Känslan av att arbeta tillsammans med likasinnade på toppen av allas förmåga, av att skapa något som aldrig tidigare sett dagens ljus, av att plötsligt förstå hur saker och ting hänger ihop – nästan ingenting av detta står att finna i Dahlstedts anteckningar. I stället blir det i mötena med stjärnögda vetgiriga studenter – och i en sorts diffus politisk kamp för bättre villkor för samhällets sämst ställda – som Dahlstedt finner glädje och mening. Attraktionen i hans val av yrkesbana blir för en stund synlig för läsaren innan den på nytt döljs bakom citeringsindex och avslag på forskningsansökningar. 

Drömfabriken kommer med sitt eget hårdrocksdominerade soundtrack, en spellista som läsaren uppmuntras att lyssna på under läsningen. Jag följde inte uppmaningen (tyckte inte att jag hade tid!). Och de fragment av låttexter som sprängts in i boken saknar verkshöjd, utan sin musik blir de platta och intetsägande. Men resten av boken berör och lämnar mig en smula andfådd och rejält bekymrad. Vad har vi gjort med våra universitet och hur kan de vinnas åter? Eller har allt redan gått för långt, så att framtidens goda intellektuella miljöer måste sökas utanför universiteten? Men i så fall var? Drömfabriken påminner oss om vad som faktiskt står på spel och vad som riskerar att gå förlorat. Och det var kanske meningen.