Den svenska diskussionen kring islamism och mångkultur präglas av anglosaxiska perspektiv. Sociologen Kjell Magnusson bidrar till att vidga debatten med en intressant rapport om islamism och Muslimska brödraskapet med utgångspunkt i Bosnien-Hercegovina. Men slutsatsen att sysselsättning är nyckeln till integrationsproblemen är uttjatad och kanske även kontraproduktiv.
För ett tiotal år sedan besökte jag en moské i Norrköping i samband med den muslimska högtiden eid al-fitr, som avslutar fastemånaden ramadan. Jag var utsänd av TV4 för att göra ett inslag om högtiden och blev varmt mottagen i vad jag minns som en källarlokal med bedjande män med rötter i Mellanöstern, Nordafrika och Balkan. Det var stämningsfullt även för en utomstående. Samtidigt kunde jag inte frigöra mig från tanken att reportaget om de troende männen mest var en pliktskyldig beställning från chefen. Fanns det egentligen något verkligt intresse för att skildra muslimernas situation i Norrköping? Farhågan bekräftades när jag ivrigt skyndade tillbaka till redaktionen med det som jag trodde var ett scoop: en av de tongivande i församlingen förespråkade sharialagar i Sverige. Den nya vinkeln möttes med kalla handen. Nyhetssändningen avrundades i stället som planerat med bilder på män som ber. Både jag och kanske även representanter från församlingen var besvikna på att konfrontationen aldrig blev av. Den lilla moskén förblev en exotisk kuliss i lokalnyheterna.
Det var för mig obegripligt hur Muslimska brödraskapets idéer hade fått en förankring i Norrköping och likaså hur företrädare obekymrat försvarade dessa dogmer på östgötamål.
Jag vet inte hur representativa de män jag talade med var och huruvida det fanns en konflikt inom församlingen. Men jag har fortfarande kvar ett minne från moskén. Innan jag lämnade lokalen fick jag Muhammed Kutubs (eller Qutb) till svenska översatta bok Missförstånd om islam. Författaren tillhör en av de mest kända familjerna inom sfären kring Muslimska brödraskapet och sägs ha haft ett inflytande även över Usama bin Ladin. Muslimska brödraskapet är en religiös och politisk organisation som bildades i Egypten 1928 och som syftar till att skapa en islamsk välfärdsstat grundad på Koranen. I dag är det den största och mest inflytelserika islamistiska rörelsen i världen. Kutub vänder sig till unga muslimer i västvärlden som anses ha hamnat på glid bort från en mer bokstavstrogen islam och boken ger en inblick i brödraskapets patriarkala tankevärld och fientlighet mot västvärlden. Muslimer uppmanas förkasta det västerländska samhället, rättssystemet och livsstilen – särskilt kvinnors emancipation och över huvud taget deras rätt att vistas i det offentliga rummet.
Det var för mig obegripligt hur Muslimska brödraskapets idéer hade fått en förankring i Norrköping och likaså hur företrädare obekymrat försvarade dessa dogmer på östgötamål. Staden har en lång historia av invandring och även lyckad integration, mycket tack vare textilindustrin. I dag har de nedlagda fabrikerna blivit en del av stadens arkitektur och en universitetsmiljö har vuxit fram. Men vad var det som gick snett i integrationen?
När svenska forskare och samhällsdebattörer försöker förstå hur detta tankegods har uppstått och utvecklats i utanförskapsområden i europeiska storstäder eller församlingar likt den i Norrköping, riktas blickarna ofta mot Mellanöstern och Nordafrika. Men man glömmer då bort att Brödraskapets idéer har haft inflytande i Balkanområdet under flera decennier. Sociologen Kjell Magnusson argumenterar därför för att vi även har mycket att lära från Balkanområdet och det som i dag är Bosnien-Hercegovina. Denna del av Europa illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle, hävdar Magnusson.
Härifrån har också idéerna utvecklats och färdats vidare ut i Europa. Plötsligt hamnar de i en liten moské i Norrköping och blir del av det lokala religiösa livet. Som sociolog har Magnusson varit särskilt intresserad av religion i Balkanområdet och är en av pionjärerna inom den etnicitets- och nationalismforskning som växte fram i Sverige på 1980-talet. Han har dessutom spelat en viktig roll för det offentliga samtalet genom att belysa dessa frågor. I skriften Drömmen om en islamisk ordning – Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina (Timbro) ger Magnusson en kortfattad överblick av islamismens roll i Bosnien-Hercegovina, utifrån både historiska och samtida perspektiv.
Magnusson har på ett sätt givetvis rätt i att det är olyckligt att Bosnien-Hercegovina så sällan tjänar som referenspunkt i sammanhanget. Ända sedan 1400-talet har det funnits en muslimsk närvaro i denna region, efter det Osmanska rikets expansion. Under denna tid levde de etniska och religiösa grupperna åtskilda enligt det osmanska rikets så kallade millet-system, som gav samtidigt religionsfrihet, juridiskt skydd och viss autonomi av icke-territoriell art åt de avvikande judarna och kristna grupperna. När Österrike-Ungern ockuperade Bosnien 1878, i samband med slaget vid Sarajevo, förändrades de bosniska muslimernas status. I den nya politiska situationen, med sjudande nationalism från olika håll, blev religion en allt viktigare identitetsmarkör för de bosniska muslimerna.
Här fanns en grogrund för det Muslimska brödraskapets läror redan under 1930-talet. I det politiska livet fick islamismen en renässans under 1990-talet när det Demokratiska aktionspartiet (SDA) bildas. Magnusson kan visa hur detta inflytelserika parti har inspirerats av brödraskapets tänkande och att kriget 1992–1995 innebar att bosniska muslimer i högre utsträckning orienterade sig mot Iran och Saudiarabien. I dag finns olika varianter av islamism, både i moderata och mer radikala former.
Samtidigt är det förståeligt att inte fler paralleller görs till detta land eftersom de politiska och etniska förhållandena är svåröversatta till västeuropeiska sammanhang, trots att många muslimer i Sverige kommer just från Balkanområdet. För en utomstående gäller det att hålla tungan rätt i mun i denna komplicerade mosaik av etniska, religiösa och politiska kategoriseringar som ofta är omdebatterade. Historiska skeenden i denna region är så mångtydiga att de, när de omtolkas till andra politiska sammanhang, kan ge kraft åt argument med helt olika syften. Det kan också vara en orsak till att denna annars så intressanta skrift aldrig riktigt lyckas förmedla någon betydelsebärande erfarenhet till svenska sammanhang. Magnusson landar i stället i slutsatsen att utanförskap och militant islamism ska förebyggas genom arbete, bostäder och utbildning; därefter får vi vara beredda att acceptera olikheter.
När denna vantrivsel i den västerländska kulturen slår rot bland unga män, samt väcker längtan efter en kulturell och juridisk autonomi, står sig den svenska jobbpolitiken slätt.
Betydelsen av dessa materiella villkor har varit något av en universallösning för svensk integrationspolitik och även för hur våldsbejakande islamism ska förebyggas. Sysselsättningsfrågan har överskuggat och kanske till och med blockerat andra perspektiv. Islamismen i dess olika former utgör emellertid en vidare utmaning av västerländska samhällen som även måste ta hänsyn till den kulturella aspekten av att leva tillsammans. Från den ovannämnde Muhammed Kutubs bok ter sig steget till terrordåd i ärlighetens namn ganska långt. Däremot sprider författaren ett budskap där hatet mot västvärlden och dess livsstil upphöjs till social norm. När denna vantrivsel i den västerländska kulturen slår rot bland unga män, samt väcker längtan efter en kulturell och juridisk autonomi, står sig den svenska jobbpolitiken slätt. Samhället måste med andra ord erbjuda något mer än att bara vara ett försäkringsbolag för rättigheter och ekonomisk trygghet, för att inte fragmenteras eller förvandlas till en arkipelag av etniska reservat. Arbete, bostäder och utbildning är inte tillräckligt.
Genomslaget för den kontraktsmässiga synen på samhället bland integrationsforskare kan delvis förklaras av den anglosaxiska litteraturens starka ställning i Sverige. Här talar jag inte om Magnusson, utan snarare om Timbrosfären och stora delar av den svenska borgerligheten. Liberala debattörer har länge odlat en stark beundran för den amerikanska samhällsmodellen, medan till exempel den franska har ansetts mer auktoritär, socialistisk och inkonsekvent när det kommer till integrationsfrågor. Det märks inte minst hos Timbros förlagschef, statsvetaren Andreas Johansson Heinö. I hans intressanta bok Farväl till Folkhemmet skisseras en ny medborgargemenskap för Sverige.
För Johansson Heinö handlar det om att skapa ett liberalt ramverk som ska garantera individuell frihet och acceptans för mångfald utan att inta en naiv hållning inför till exempel hedersvåld. Den kulturella inramningen för samhällsgemenskapen reduceras till obligatoriska medborgarskapsceremonier för invandrare. Frågan är dock om inte en heterogen medborgargemenskap som Johansson Heinö förordar kräver en starkare starkare identitetsskapande berättelse, som kan överbygga skillnaderna och ge positiva kulturella konnotationer till gemenskapen bortom medborgarkontraktet. Kanske kräver den också en betydligt mer aktiv stat än vad Timbro vanligtvis föreställer sig. Johansson Heinö har alltför snabbt tagit farväl av det svenska folkhemmet vars fundament nu allt mer börjar intressera internationella forskare.
I den liberala anglosaxiska traditionen finns en tendens att underskatta den kulturella sidan av integrationen, liksom betydelsen av en stark centralistisk stat för att reglera konflikter mellan grupper i det mångkulturella samhället. Kjell Magnussons skrift bidrar till att vidga perspektiven genom att introducera det bosniska fallet, även om erfarenheterna är svåröversatta till Sverige. Framför allt borde svenska forskare och debattörer frigöra sig mer från nordamerikanska och brittiska idéer om hur det mångkulturella samhället ska fungera. Först då kan vi få till verkligt intressanta meningsutbyten och konfrontationer, även med de muslimer i Norrköping som efterfrågar sharialagar.
