Väjer inte för obekväma sanningar

Bättre tajming går knappt att föreställa sig: en bok om museer i migrationernas tid, publicerad inför valåret 2018 där alla tycks springa och sparka på migrationsfrågebollen, i efterdyningarna av den museidebatt som har svallat i svenska medier sedan hösten 2016. Som ett resultat av en konferens (Museums in Times of Migration and Mobility), som skulle lägga grunden till ett nytt migrationsmuseum i Malmö och med en titel späckad med alla de rätta orden för museisektorn i vår tid, skulle den kunna avfärdas på förhand som politiskt tillrättalagd snarare än fördjupande, och massmedialt effektsökande snarare än akademiskt intressant. Men det vore ett misstag. Med undantag för någon enstaka artikel är detta en bok som är fördjupande och intressant för alla som intresserar sig för frågor om museer och migration. Den ger teoretiska och empiriska exempel från aktuell internationell forskning, tar upp och borrar djupare i svåra frågor och väjer inte för komplicerad analys och understundom obekväma svar.

Boken består av en inledning och elva artiklar, ordnade i fyra delar som motsvarar aktuella teman i forskningen kring museer och migration. Den första, med artiklar av Peggy Levitt, David Fleming och Bonita Bennett, behandlar museers roll i en tid av migration och omvandling. I den andra delen diskuteras hur etnicitet och erfarenheter av migration representeras i forskning och museer, med tre artiklar av Maja Povrzanovic Frykman, Alistair Thomson och Christina Johansson. Den tredje delen, med artiklar av Fredrik Svanberg, Malin Thor Tureby, Jesper Johansson och Dragan Nikolic, behandlar frågor om museidokumentation och samlingar i relation till identitet och migration. I den fjärde och sista delen diskuteras samverkan mellan museer och det omgivande samhället i två artiklar av Bernadette Lynch och Parvin Ardalan.

Medan de fyra delarna reflekterar aktuella forskningsinriktningar, går det att urskilja tre bredare begreppsliga teman, som spänner över samtliga delar: (i) etnicitet och identitet, (ii) formens och traditionens betydelse, och (iii) makten över berättelsen. Det första temat är närmast självskrivet. Frågor om identitet och etnicitet är centrala i både migrationsstudier och museologi, och förenar därmed de två forskningsfälten i gemensamma problem och frågeställningar. I inledningen skriver redaktörerna Christina Johansson och Pieter Bevelander att bokens artiklar är influerade av samhällsvetenskapens ”rörliga vändning” (the mobility turn). Med den rörliga vändningen har under de senaste decennierna nya former för kultur och identitet kommit att uppmärksammas och betonas. Från en tidigare betoning av kultur som enhetlig, stabil och avgränsad, talas det i dag alltmer om gränsöverskridande rörelser och transnationella nätverk. Som Peggy Levitt skriver i sin artikel, har vi i dag ett behov av begrepp och perspektiv för att förstå nationen och nationell identitet som något som inte upphör vid nationalstatens fysiska gränser. 

På motsvarande sätt finns i dag en förståelse av etnisk identitet som utmanar en tidigare syn på etnicitet som något statiskt och avgränsat. De senaste decenniernas forskning har visat att etnisk identitet i stället bör betraktas som föränderlig i takt med en förändrad situation och att den definieras i relation till andra identitetskategorier som kön, klass och professionell identitet. Maja Povrzanovic Frykmans artikel borrar sig djupt ner i akademiska definitioner och faktisk upplevelse av etnisk identitet och utmanar den förenklade betoningen av etnicitet som överordnad identitetskategori hos migranter. ”Om fokus ligger på [etnisk] olikhet”, skriver hon, ”är migranter dömda att förbli symboler för det Annorlunda, och etnisk tillhörighet kommer att fortsätta att likställas med generisk kulturell olikhet.” Med utgångspunkt i egen forskning bland tidigare migranter från Kroatien i Sverige visar Povrzanovic Frykman att betoningen på etnicitet under och efter migrationen har skymt sikten för andra identitetskategorier, inte minst den professionella identiteten, som har varit av mycket större vikt och givit upphov till en ännu djupare känsla av gemenskap (och förlust, när den inte har kunnat upprätthållas) för den enskilda människan. Det är ett utmärkt och inspirerande exempel på hur djupgående teoretisk begreppsanalys och akademiska fältstudier kan bidra till viktiga nya insikter för social verksamhet och vardagliga mellanmänskliga relationer.

Det är förstås inte givet att museitraditioner måste förändras, men bland författarna i denna bok råder konsensus om att det är nödvändigt.

Det andra övergripande temat i boken – formens och traditionens betydelse för museer i en tid av migration – utgår från de institutionella strukturer som ger diskursen seghet, och som oansenligt och i tysthet motverkar perspektivförändringar. Fredrik Svanberg skriver om historiska museisamlingars subtila, men kraftfulla påverkan på den publika museiverksamheten. Han menar att det krävs ett aktivt kreativt förhållningssätt till samlingarna för att bryta med anspråket på absolut totalitet och öppna upp föremålen för den rikedom av associationer och konnotationer som de har potential att bära – likt mobila människor som inte har en utan flera identiteter och bär på rika erfarenheter. Malin Thor Tureby och Jesper Johansson utgår i sin artikel från Nordiska museets arkiv som de, med inspiration från Jacques Derridas bok Mal d’Archive, menar spelar en avgörande roll för meningsskapandet kring de föremål, berättelser och dokument som det innehåller. ”Arkiviseringen skapar händelser i lika hög grad som den nedtecknar dem”, skriver de, och argumenterar med exempel från samlingar kopplade till migranter och etniska minoriteter för att arkivets sammansättning och institutionens struktur motverkar Nordiska museets officiella mål, som är att bidra till människors kritiska förståelse av sin egen och sitt samtida samhälles roll i historien. ”Kollektivt minne”, skriver de med referens till etnologen Barbro Klein, handlar också i hög grad om ”kollektiv glömska (silence)”. En internationell jämförelse gör bilden ännu mer komplex. Peggy Levitt skriver i sin artikel att museer i olika länder skapar olika kontexter för nationell identitet. I svenska museer betonas ofta relationen till omvärlden som en form av mångfaldsperspektiv, men det finns föga utrymme för nationens inre mångfald i de stora offentliga museiinstitutionerna. Detta kan kontrasteras mot exempelvis USA, där en inre mångfald är central för bilden av nationen. Sammantaget visar dessa artiklar på svårigheten, för att inte säga omöjligheten, i att använda en museiinstitution som effektiv mall för uppbyggandet av en annan. Både museer och migration definieras olika, med olika värden och konnotationer, i olika sammanhang. 

Hur ändras då en tradition för att museer ska kunna verka på ett positivt sätt i en ny tid? Det är förstås inte givet att museitraditioner måste förändras, men bland författarna i denna bok råder konsensus om att det är nödvändigt. Flera av artiklarna tar också upp konkreta strategier för förändring. Alistair Thomsons artikel vecklar ut sig ur ett enda fotografi av Australien-immigranten Phyllis Cave, som han använder tillsammans med intervjuer för att visa att enskilda människors livshistorier kan öppna för nya perspektiv och erfarenheter, som inte ryms inom invanda och officiella föreställningar om migration. Andra exempel är Christina Johanssons beskrivning av ett rollspel med högstadieelever på Kalmar Läns Museum som en ny form av museilärande kring flykt och migration och Bonita Bennetts inspirerande berättelse om D6M-museet i Kapstaden, som byggdes på premissen att mångfald är en styrka, i ett aktivt motstånd mot apartheid-politikens enfald. De elva artiklarna komplicerar med sina tydliga konkreta exempel den aktuella museidebatten i svensk medier, som har utgått från föreställningen om att en neutral vetenskapsbaserad museitradition är på väg att utarmas av en söndrande postmodern kritik. 

Det tredje temat, som kan sägas omfatta hela bokens ambition, är makten över berättelsen. Redan i inledningen utkristalliseras två extrema positioner i museers berättelser om migration: harmoni och friktion. Berättelser som betonar harmoni tenderar att fokusera på möjligheter, medan de som betonar friktion fokuserar på problem. I stort sett alla artiklar intar en nyanserad mellanposition som rymmer både möjligheter och problem. Endast en, författad av museidirektören David Fleming, representerar en extrem harmoni-position med stark betoning på hans eget museums positiva bidrag till Liverpools kulturliv. Artiklarna av Maja Povrzanovic Frykman och Bernadette Lynch erbjuder en frisk kontrast när de monterar ned den goda viljans retorik och visar att även den bästa av viljor inte alltid förmår att inkludera dem som berättelsen ska handla om på deras egna villkor. Lynch skriver att museer i dag ofta talar om att vara inkluderande och därigenom öka välbefinnandet hos orepresenterade marginaliserade grupper. ”Genom denna självförståelse kan det löpa en tråd av triumferande nyliberalism. Ett antagande om att helt enkelt genom att vara ’inkluderande’, elimineras alla andra subtila och mindre subtila möjligheter till diskriminering. Denna blindhet mot fördomarnas kvardröjande kraft (legacy) genomsyrar alltför ofta museers inkludering av marginaliserade grupper som migranter”.

I flera av artiklarna framstår aktivism som ett ideal, närmast en skyldighet, för dagens museianställda.

Bernadette Lynchs skarpa kritik manar till reflektion. Vems röst är det vi hör i denna bok? Och vidare – för vems skull ska migration synliggöras i museer? I flera av artiklarna framstår aktivism som ett ideal, närmast en skyldighet, för dagens museianställda. Det står på flera ställen som det goda alternativet till nyliberala, konsumtionsdrivna målsättningar. I ett par av artiklarna (av Dragan Nikolic och Parvin Ardalan) görs aktivismen till det centrala motivet och jag finner mig med en bekymrad rynka i pannan fundera över om detta med migration på museer egentligen handlar om någon annan än migranten, när andra erfarenheter och andra berättelser är överskuggande. 

I ett talande exempel citerar Dragan Nikolic volontären ”Rasmus”, i flyktingmottagningen på Malmö station hösten 2015: ”Jag förstår att du gör ett viktigt arbete. Ovärderligt för framtiden. Gott att se! Tänk när jag besöker den här utställningen med mina barnbarn om 50 år! […] Det känns bra att vara en del av att rädda nutiden för framtida generationer.” Är det en viktig uppgift för museer att stärka aktivisters självkänsla? Blir museer bättre på att formulera och kommunicera viktiga frågor om migration om de museianställda ska fokusera på sin egen roll som aktivister? Personligen är jag tveksam. Men det är en fråga som är viktig i detta sammanhang och som behöver diskuteras. 

Det bestående intrycket av Museums in a time of migration är mycket positivt. Det är en intressant, mångfacetterad bok med tänkvärda exempel och djup reflektion, som förtjänar många läsare.

Publicerad i Respons 2018-4