Valfrihet väger i dag tyngre än det allmänna bästa

Det är inte rätt att enskilda gör profit på en verksamhet vars avkastning borde tillfalla det allmänna. Så argumenterade några hugade debattörer vid 1765–66 års riksdag för att tullväsendet, som sedan 1723 varit utarrenderat till privata utförare, skulle återgå till allmän drift. En annan talare i samma debatt betonade i stället vikten av att de medel som tullverksamheten genererade skulle brukas respektfullt, med hänvisning till att de ytterst hade uppkommit genom ”andras contribution”. Båda debattörerna refererade till principen om det allmänna bästa – av latinets bonum commune eller salus publica – och ställde det mot omoralisk egennytta.

Det är lätt att se den rykande aktualiteten i de yttranden som står i fokus för historikern Magnus Linnarssons studie av riksdagsdebatter om privat och offentlig drift i Sverige under fyrahundra år. Det principiella resonemanget om att enskilda inte får sko sig på intäkter som borde tillfalla det allmänna påminner en hel del om vår tids argumentation för vinststopp i välfärden. Från samma debatt klingar resonemanget om ansvarsfullt bruk av skattemedel bekant, eftersom privata entreprenörer lyfts fram som mer effektiva utförare. Det ger en känsla av tidlöshet att begrunda hur dessa båda argumentationslinjer löper som en röd tråd genom de fyra debatter som Linnarsson studerar: om driften av 1700-talets tullväsende, 1800-talets järnvägar, det tidiga 1900-talets telefonnät och 1980-talets daghem.

Allra mest intressant är kanske ett tredje inslag i debatterna som varit konstant: att gränsen för vad som bör utföras i offentlig respektive privat regi har motiverats med argument om vad som kan sägas utgöra en naturlig del av staten. Var denna gräns har dragits har dock varierat. Enligt järnvägens banérförare Johan August Gripenstedt utgjorde skatteupptagningen, posten och försvaret verksamheter som inte kunde skiljas från ”samhällsstyrelsen”. Med hänvisning till att de två sistnämnda behövde järnvägens infrastruktur, argumenterade han för att det självklart var statens uppgift att låta bygga och driva stambanor. I ljuset av de andra delstudierna framstår Gripenstedts ståndpunkt som tidstypisk för 1800-talet. De tre näringar som han nämnde var periodvis anförtrodda åt privata utförare under äldre tid (försvaret i form av legosoldater). I vår egen tid har posten övergått i privat drift, medan skatteuppbörden – som på 1600-talet tidvis bedrevs i privat regi – förblivit en statlig uppgift. Försvaret kvarstår i statligt hägn, om än involverat i internationella samarbeten.

Studien bidrar till den aktuella samhällsdebatten med den kärnfulla insikten om att det finns en betydande kontinuitet i den svenska statens historia när det gäller både frågeställningen och argumenten om offentlig och privat drift av allmännyttiga verksamheter. Institutioner som under det ena seklet har ansetts höra till statens naturliga ansvarsområden har under det andra lagts ut på entreprenad. Så har det växlat och varierat alltsedan 1600-talet, det vill säga så länge som den svenska staten har funnits i någorlunda organiserad form.

Det principiella resonemanget om att enskilda inte får sko sig på intäkter som borde tillfalla det allmänna påminner en hel del om vår tids argumentation för vinststopp i välfärden.

Kontinuiteten i argumentationslinjerna är en av två viktiga slutsatser i Linnarssons undersökning. Den andra är att vår egen tid – definierad som 1980-talet och framåt och exemplifierad med debatten om privata daghem – innehåller en kvalitativt ny ståndpunkt i form av argumentet om valfrihet. Linnarsson understryker att detta argument inte står att finna i de tidigare debatterna. I bokens avslutande kapitel föreslår han att detta resultat kan tolkas som att vår tid rör sig bort från en historiskt sett given utgångspunkt för dylika debatter, nämligen att värna det allmänna bästa, oavsett om det sker genom privat eller offentlig drift av verksamheterna. I stället för det allmänna bästa framträder individens bästa som primat, hävdar Linnarsson. För att värdera detta påstående behöver vi granska de olika delstudierna närmare.

Undersökningens fyra delar bjuder onekligen på en rafflande resa genom tiden, men däremot inte genom rummet. Vi befinner oss på Sveriges riksdag i Stockholm. Den fasta platsen ger stadga åt den långa tidsrymden och gör det breda ämnet någorlunda hanterbart. Att startpunkten i tid förlagts till 1600-talets början är välmotiverat. Det var då som statsförvaltningen och riksdagen blev den centrala arenan för politiska diskussioner i Sverige. Dessförinnan var statens styrelse i högre grad knuten till kungens person. I takt med 1600-talets utbyggda statsförvaltning blev frågan om privat och offentligt en ”ideologisk motsättning”, som Linnarsson uttrycker det. Det betyder att debatter fördes i statliga organ om hur olika allmännyttiga uppgifter skulle utföras och av vem.

Alla de fyra debatter som valts ut fungerar utmärkt som titthål in i olika tidevarv. Frågan om privat eller offentligt tullväsende är en äldre problemställning som kan härledas ända tillbaka till romarrikets publikaner. Järnvägarna och telefonnäten var däremot nya innovationer, frukter av industrialiseringen. I båda dessa fall gällde saken huruvida staten skulle köpa upp privata banor respektive ledningar för att därigenom äga en sammanhållen infrastruktur. Den främsta invändningen mot statliga uppköp var priset; det skulle bli dyrt. Båda affärerna genomfördes likväl i slutändan. Linnarsson framhåller att besluten togs under bred politisk enighet mellan representanter för olika ideologiska positioner och att de motiverade sina ställningstaganden utifrån tanken om det allmänna bästa.

Det finns starka skäl att ifrågasätta valet av daghemsdebatten i relation till de andra delstudierna. Linnarsson motiverar sitt val med att daghemmen – liksom de övriga fallen – var signifikativa för sin tids debatt om privat och offentlig drift. Det är förvisso en rimlig motivering. Vad som ter sig mer problematiskt är att drift av tekniska innovationer och infrastruktur (tullar, järnvägar och telefonnät) jämförs med drift av en social verksamhet (daghem). Varken politiker till höger eller till vänster i 1980-talets daghemsdebatt förefaller acceptera den premissen, givet de referat som Linnarsson presenterar. Socialdemokrater menade att debatten om daghem visade att de borgerliga behandlade frågan på samma sätt som sophämtning eller städning. Att inrätta privata daghem var att köpslå med barn, påpekade en Vpk-ledamot. Borgerliga (och senare miljöpartistiska) debattörer menade tvärtom att det var vänsterpolitikerna som likställde barnomsorgen med materiella uppgifter genom att behandla barnomsorg som en statlig uppgift i stället för en verksamhet som det var föräldrarnas uppgift att överlåta till tredje part.

I likhet med industrialiseringsepokens järnvägar och telefonnät var daghemmen ett nytt fenomen vid tiden för den debatt som analyseras. Offentligt finansierad barnomsorg för sexåringar infördes 1975 (efter riksdagsbeslut 1973), dels som en konsekvens av kvinnors ökade förvärvsarbete, dels som ett medel för att ytterligare öka densamma. Från socialdemokraternas sida fanns det en vision om obligatorisk förskola för alla barn från tre års ålder, efter inspiration från Frankrike och DDR. Denna vision tydliggör konfliktlinjen gentemot dem som ansåg att familjerna själva skulle få råda över sina barns tillvaro. Bland oppositionspartierna högerut restes i stället förslag om att redan existerande barnomsorgsalternativ – däribland dagmammor, kooperativ och kyrkans förskolor – skulle få del av de nya statliga medlen.

Daghemsdebatten hade alltså en tydlig karaktär av förhandling om sociala gemenskaper som gör den betydligt mer invecklad än en fråga om ekonomi, vinster eller finansieringsformer. Förvisso var daghemmet Pysslingen, som först väckte debatten, en testballong från det börsnoterade företaget Electrolux. Men den efterföljande debatt som redovisas i undersökningen blev i huvudsak ett slag mellan olika samhällsideal, med vänsterpartiernas sociala ingenjörskonst på den ena sidan och en utgångspunkt i familjen som social gemenskap på den andra. För att följa upp studierna av järnvägen och telefonnäten vore det kanske mer träffande att studera debatterna om SJ eller Telia, som ju båda sedermera privatiserades. En sådan delundersökning hade kunnat tydliggöra vad som är typiskt för argumentet om valfrihet i ett sammanhang som mer renodlat handlar om statlig kontra privat drift av materiell infrastruktur.

Utöver problemet med vinster behandlar alltså åtminstone bokens sista fallstudie även problemet med kolliderande föreställningar om social gemenskap. Denna glidning skulle kunna rendera anmärkningar om brist på metodologisk symmetri, men samtidigt ger den spänst åt undersökningen genom att blottlägga en kluvenhet inom det fenomen som undersöks. I likhet med 1980-talets daghemsdebatt kretsar dagens debatt om privata skolor ofta samtidigt och sammanblandat kring det materiella och det sociala: dels vinstintresset (materiell problematik), dels privata skolor som ett hinder för statligt organiserad integration, alternativt en möjlighet för den enskilde att bryta sig loss från nedärvd segregation (social problematik).

Möjligtvis kan kolliderande föreställningar om social gemenskap även skönjas i industrialiseringsdebatterna, även om det inte lyfts fram i undersökningen. Ett exempel är den liberale riksdagspolitikern Paul Peter Waldenströms inlägg i telefondebatten. Waldenström tillhörde de främsta förespråkarna för ett privat telefonnät. Han menade att det var den privata branschens förtjänst att Sverige låg i framkant internationellt på detta område. Vad Linnarsson inte uppmärksammar är att Waldenström utöver sin politiska gärning var föreståndare för det frikyrkliga Svenska Missionsförbundet (SMF), en av dåtidens mest livskraftiga folkrörelser. Den politiska liberalism som spirade inom SMF hade sina rottrådar i privata alternativ på just ett socialt område: frikyrkorna som alternativ till statskyrkan. Genom att gå vidare med personer som Waldenström och deras samhällsvisioner hade kanske daghemsdebattens sociala dimension kunnat belysas i relation till de andra fallstudierna.

Studien väcker en undran över om även de debatter om privat och offentlig drift som fördes på 1600- och 1700-talet inrymde sociala dimensioner. Hör dubbelheten med materiella och sociala dimensioner till debattens kontinuiteter eller är detta fenomen typiskt för 1900-talet? Och om det uppstod under 1900-talet, kan det i så fall bidra till att belysa uppkomsten av valfrihetsargumentet?

I ett summerande resonemang påpekar Linnarsson att staten blev successivt starkare under de tre första fallstudierna för att ifrågasättas under den fjärde (daghemsdebatten). En parallell historisk process som kunde vara givande att diskutera i detta sammanhang är privatisering i betydelsen att allt fler under de senaste fyrahundra åren har fått ökade möjligheter till privatliv och till att göra sina egna val. Jag syftar här alltså inte på uppkomsten av någon specifik ideologisk positionering, utan på den långa historiska process som har lett fram till att allt fler personer – i både rumslig och social mening – har fått det som vi kallar ett privatliv. Med samtidigt stegrande anspråk på statlig styrning och ett utökat privatliv för flertalet är det lätt att föreställa sig hur konfliktytan kring frågor som rör det privata har stärkts. Kan möjligtvis det faktum att dessa två parallella processer kolliderar ge en förklaring till den ökade laddningen i vår tid när det gäller frågor om offentlig och privat drift?

Här finns kanske bokens lärdom till landets politiker: att lägga käpphästarna åt sidan och tänka i andra termer – nya eller gamla – kan ge den politiska reflektionen en gnista.

Slutomdömet om denna bok kan bara bli mycket positivt. Linnarsson lyckas verkligen med att välja ut relevanta historiska sammanhang och att lyfta in dem i nuet. Författaren representerar en historievetenskap där den egna nyfikenheten och aktuella frågor ges företräde framför ambitionen att rekonstruera en skalenlig modell av det förflutna. Det gör att urvalet av fallstudier kan ifrågasättas, men det är kanske samtidigt just det som lockar till ytterligare reflektion.

I bokens första och sista avsnitt ställer Linnarsson den retoriska frågan vem som i dag värnar det allmänna bästa, alltså den term som förenade debattörer till och med 1800-talet. Om man googlar den internationellt gångbara termen bonum commune hamnar man i dokument som argumenterar utifrån katolska kyrkans sociallära. Det kan tyckas signifikativt att frasen återfinns hos några som laborerar med äldre tankegods än de 1800-talsideologier som vår politiska kultur grundar sig på. Här finns kanske bokens lärdom till landets politiker: att lägga käpphästarna åt sidan och tänka i andra termer – nya eller gamla – kan ge den politiska reflektionen en gnista.

Ser vår tid en rörelse bort från värnandet om det allmänna bästa? Det är en öppen och relevant fråga som Linnarsson ställer. De olika infallsvinklar som erbjuds i hans undersökning ger rikligt med material och distinktioner för att på ett informerat sätt kunna diskutera den frågan.

Publicerad i Respons 2018-6