Välsmakande soppa på en spik

Det har ofta sagts att krig, strid och strategiska utspel hör till de metaforer som styr vårt tänkande, det vill säga som tillhör själva de tankeformer som behärskar vårt sätt att se på tillvaron och kanske till och med styr vårt agerande. På så gott som alla områden återfinns Kriget som metafor tillsammans med Erövringens tankeform, med segrare och förlorare som följeslagare. En politiker kan exempelvis betecknas som en ”villig förlorare” (Stefan Löfven nyligen i SvD) och även på kärlekens och erotikens område kan man som bekant besegra och besegras, använda strategi och belägra eller belägras. Exempelvis framställs på ett metaforiskt självklart sätt i Olle Hedbergs roman Rymmare och fasttagare (1930) en äldre kvinna som segrare i kortspel (”fått hjärter i trumf”) när hon väckt erotiskt intresse hos en ung man (”ur en ny obruten lek”). Ibland är det är svårt att greppa människans fascination för krig och strid, bortsett från behov att värja sig rent fysiskt och önskan att erövra landområden och makt. Forskare spekulerar i huruvida det är naturligt för Homo sapiens att kriga och begå våldsamma handlingar mot andra eller om detta är något sekundärt och förvärvat. Något svar på denna fråga får vi troligen aldrig, men krig upphör inte att fascinera och väl inte heller att existera. Till vår fascination för det krigiska hör i modern tid intresset för militärhistoria, det i särklass mest eftersökta området inom populärvetenskaplig historieskrivning. Därför kommer det säkert att glädja många att det nu finns en monografi på svenska om en spännande och något enigmatisk gestalt tillhörande antikens militärhistoria, nämligen Pyrrhos (319–272 f.Kr.), vars gärningar och person beskrivs så utförligt det nu går, givet källäget, av antikvetaren Allan Klynne i Pyrrhos – Segraren som förlorade.

Det magra källäget gör att det inte finns så mycket att gå på när man, som Klynne, ska skriva en bok om Pyrrhos. Kokar man ner det till vad man faktiskt har av information, kunde det ha blivit en ganska tunn bok, eller, som här, de facto, något av soppa på en spik.

Pyrrhos blev tidigt, redan vid tolv års ålder, kung över Epiros i nordvästra Grekland. Han var på mödernet släkt med Alexander den store och förväntningarna hos omvärlden var sannolikt stora på vad han skulle åstadkomma. Mycket riktigt blev han också en viktig bricka i spelet om makten i Medelhavsområdet. Han betraktades av sina samtida som ett potentiellt löfte eller hot, i varje fall som ett blivande stjärnskott. Och Pyrrhos förnekade inte sitt ursprung, sin klass och den miljö som uppammat honom; hans militära kampanjer mot Makedonien, Rom och Karthago är dokumenterade, om än inte entydigt när det gäller deras yttersta syfte och ibland inte ens deras förlopp. Mest känd är Pyrrhos faktiskt för sina pyrrhussegrar – kostsamma segrar utan egentligt resultat eller i förlängningen kanske negativa sådana. I släptåget till vår historieskrivning följer många klassiska citat, inte minst som metaforer och markeringar av bildning. Sådana kända, och ibland intill uttjatning använda citat, är från antikens militärhistoria: ”Jag kom, jag såg jag segrade”, ”Tärningen är kastad” och ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Därtill kommer just ”En sådan seger till över romarna, och vi är förlorade” från Plutarchos biografi om Pyrrhos, fast mera allmänt citerat som ”En sådan seger till, och jag är förlorad”. Detta citat, liksom begreppet ”pyrrhusseger”, är så etablerade i vår skrift- och samtalskultur att man länge har kunnat använda dem och förvänta sig att bli förstådd, även om man inte vet så mycket om Pyrrhos, hans segrar och förluster. Nyligen användes uttrycket i en rubrik till en artikel på ledarsidan i Svenska Dagbladet: ”Kriget mot IS riskerar bli en Pyrrhusseger” (23/3 2017). Man förväntas veta vad en pyrrhusseger är, och i det senare fallet, till och med känna till citatets ordalydelse.

Marginalisering är ett fenomen som har stor betydelse i vår förståelse av en rad olika företeelser. Och här finns en intressant rörelse mellan centrum och periferi. Mycket som hamnar i periferin, eller glöms bort, har någon gång varit i centrum. Ovan nämndes författaren Olle Hedberg, som länge i Sverige var oerhört mycket läst. Hur många läser honom i dag? Samma gäller för den tyske författaren Kurt Kusenberg (1904–1983) med noveller som ”Den stora vinden”. Listan kan göras lång. På historiens område är det likartat. Ingen vill kalla romerska kejsare som Nero och Caligula för bortglömda, men aspekter av deras agenda och leverne kan absolut ha förpassats till marginalen. I Pyrrhos fall är källorna bristfälliga och ibland motstridiga, inte sällan verkar de otillförlitliga

Det magra källäget gör att det inte finns så mycket att gå på när man som Klynne ska skriva en bok om Pyrrhos. Kokar man ner det till vad man faktiskt har av information, kunde det ha blivit en ganska tunn bok, eller, som här, de facto, något av en soppa på en spik. För alla känner ju till sagan: en man säger sig kunna koka soppa på en spik men ber sedan om ytterligare ingredienser – litet salt, morötter, potatis, och så vidare, och till sist har han tillrett en välsmakande soppa. Så blir det även i Klynnes bok. Utöver utläggningar om Pyrrhos får vi oss en hel del till livs om andra och annat: Alexanders mor Olympias, romarnas stridskonst, tämligen i detalj, med mera. Pyrrhos själv blir en mera undanglidande figur – han krigade, var rödhårig, hade en deformerad tå och tyckte om djur. Javisst, men man får aldrig något riktigt grepp om honom, som man exempelvis får om Alexander den store eller Augustus i böcker om dem.

Hypoteser och antaganden hopar sig när det gäller Pyrrhos liv och verk; det blir i boken väldigt många ”kanske”, ”möjligen”, ”förmodligen” och liknande. Efter ett tag tröttnar man något på detta slags sökande i dimmor efter en person som aldrig blir tydlig. Det är inte Klynnes fel, men i alla fall. Utvikningar som den om vad Pyrrhos kan ha sett för keramik på ett gästabud hade dock kunnat undvikas.

En intressant frågeställning i sammanhanget, som Klynne berör, är vad som drev Pyrrhos till de riskfyllda krigiska företag han gav sig in på. I det krigiska bok- och tv-serieeposet Game of Thrones säger en av dem som tävlar om makten: ”Det finns bara en kamp – den om liv och död”. Men stämmer det för en gestalt som Pyrrhos? Det vet vi förstås inte, men troligt är att andra drivkrafter fanns utöver behovet att säkra och utöka sin egen makt och värna sitt eget och sina närmastes liv och de var kanske till och med viktigare. Om Alexander den store har det sagts att en av drivkrafterna bakom hans omfattande erövringskrig kan ha varit Jakten som en livsuppfyllande och för krigaren vitaliserande impuls, som absorberats av krigaren/jägaren redan i barndomen som en del av elitens fostran och ideal.

Kopplat till alla andra aspekter av krigandet finns således, kan man mena, också Drevets rus, som aldrig får ta slut. Detta kan också ha varit en komponent i Pyrrhos, ibland till och med den yttersta motivationen, ganska oförklarliga militära framfart. Vill man låta tanken löpa vidare i den riktningen kan man också föra in begreppet Lek – det finns ju även destruktiva, och självdestruktiva, lekar. Tänk på gestalten Camiel i Alex van Warmerdams film Borgman (2014), som säger: ”Jag vill leka!”. Det är kanske en delvis underskattad motivering till mänskligt, inte alltid helt rationellt, och ibland våldsamt, agerande. Det är måhända redan berört i det just nämnda, men det tål att tänkas på: vad är nyttan med studier av äldre tiders historia? Det är förstås framför allt mötet med oss själva.

Att läsa Klynnes bok är, låt oss säga, omväxlande. Här växlar stilar och infallsvinklar, men man får veta en hel del om många företeelser – allt, förstås, om, runtomkring eller apropå Pyrrhos. Värdefull är självfallet genomgången av de källor som bevarats om Pyrrhos liv och bragder. Och i inledningen finns idé- och receptionshistoriskt viktigt material om begreppet ”pyrrhusseger” – ett uttryck som inte finns belagt under antiken och på svenska (i Svenska Akademiens ordbok) sägs förekomma första gången 1889 i Nordisk familjeboks artikel om Pyrrhos. Detta, framhåller dock Klynne förtjänstfullt och låter läsaren därmed ta del av ett intressant stycke receptionshistoria, stämmer inte riktigt, eftersom redan tre år tidigare författaren Mathilda Malling (1864–1942) under pseudonymen Stella Kleve publicerat en novell med titeln ”Pyrrhussegrar” – med Klynnes ord ”en protofeministisk attack mot rådande dubbelmoral i sexualfrågor”, där ”Balnätter och erotiska fantasier mal ned [näml. hjältinnan] och blir till ’Farliga, dyrköpta segrar – Pyrrhussegrar’!”

Sedan vimlar det förstås av pyrrhussegrar på alla håll. Ett återkommande inslag i boken är välskrivna beskrivningar av de geografiska områden som varit scener för de historiska skeenden som skildras. Originellt kan man tycka men varför inte, de ger kolorit och konkretisering. Inslagen om det uttalat militärhistoriska, inklusive militärstrategi, är vad jag kan bedöma mycket bra och bidrar med en hel del spänning för den med sinne för sådant (och varför skulle man läsa en bok om Pyrrhos om man inte ville åt just sådana djupdykningar i materialet?). Vissa detaljer av annat slag är också välkomna för dem med organ för sådant (i boken finns olika perspektiv och detaljområden att välja på). För den som gillar djur: Pyrrhos sägs ha varit djurvän och drog enligt en anekdot försorg om en hund som förlorat sin husbonde, vilken Pyrrhos lät begrava, enligt Klynne främst på grund av omsorg om hunden. Och så finns det en nutida hundras, molosserhunden, som tycks ha påbrå från hundar i Pyrrhos hemtrakter. För den som fascineras av stridselefanter finns också en hel del att hämta!

En sak som något sänker förtroendet för boken, och som borde ha kunnat undvikas, är dålig behärskning av grekiska. Ska man använda ord på ett främmande språk, vilket här inte hade varit absolut nödvändigt, ska det vara rätt: ”man” på grekiska heter till exempel inte andros utan anêr (stam andr-, andros är genitiv) och pluralis av ethnos ”folkslag” (återkommande hos Klynne) heter inte ethnoi utan ethnê. Sådant drar ner intrycket och här hade författaren eller förlaget kunnat ombesörja korrekturläsning och redigering. Ett annat inslag som i mitt tycke hade kunnat undvaras är vissa försök från författarens sida till humor, bland annat där ett militärt skeende framställs som en fotbollsmatch. Sådant roar kanske någon läsare, men känns för andra nog mest lätt oseriöst. Det kan också göra att en bok som borde hålla länge snabbare upplevs som daterad.

Konklusion: soppa på en spik, ja, litet ojämn här och där, men som i sagan blir anrättningen ändå ganska välsmakande.

Publicerad i Respons 2017-3