Var de homeriska hjältarna som maffiabossar?

I historieskrivning av äldre och nyare datum känns vissa saker tidlösa, även om visst varierar. Sådana konstanter är frågan om sanning, sannolikhet och det generiska budskap en historisk text kan förmedla till oss. Därtill kommer en komponent av lustfylldhet, som en text om historiska förhållanden kan inge en läsare. Herodotos (cirka 484–424 f. Kr.) räknas som historieskrivningens fader, Thukydides (cirka 460–400 f. Kr.) som den mera moderne, ”historikernas historieskrivare”. Herodotos är mera fabulerande, berättar mycket vad han hört och sett som kan vara upplysande och underhållande för dem som tar del av hans Historiai. Här handlar det om grekernas konflikt med perserna och det persiska riket, men möjligheterna, vilka tillvaratas, till exkurser och utvikningar är många.

Ett exempel är bok två, där vi får veta mycket om Egypten, allt från geografiska förhållanden till egyptiernas religiösa och husliga förhållanden till katter och andra djur samt deras sätt att balsamera döda (i olika prisklasser). Thukydides, som skildrar det peloponnesiska kriget, tar avstånd från det fabulerande drag som är tydligt hos Herodotos, men relativiserar frågan om sanning och sannolikhet. Man söker som historiker visserligen sanning, alêtheia, men ibland duger sannolikheten, till exempel när man återger tal som ska ha hållits av härförare och som man inte själv har åhört. Vad har sannolikt sagts? Det är också ett slag sanning, kunde man tänka. Inom modern historieskrivning varierar synsätten när det gäller sanning och sannolikhet, för att inte tala om nyttan och syftet med historieskrivning. Vad är sant? Vad är sannolikt? Vad är syftet? 

Tomas Lappalainen, italienexpert som tidigare skrivit om maffiakulturen har nu satt antik grekisk kultur och litteratur under lupp. Världens förste medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland är underhållande läsning, apropå en av de aspekter jag nämnde ovan om historiska framställningar, som ju Lappalainens bok är. Andra aspekter, även de ovan nämnda, kan man ifrågasätta. Här dras exempelvis stora växlar på en antagen likhet mellan den kultur och de värderingar som framställs i de verk och historiska kontexter, antika och moderna, som Lappalainen diskuterar. Jag återkommer till detta. 

Med avstamp i Iliaden och Odysséen undersöker författaren hur det antika grekiska samhället – som han menar – utvecklades från ”en värld dominerad av våld, splittring och maffialiknande beskyddarkultur till en stadskultur som medvetet tog avstånd från äldre tiders heders- och klantänkande”. Vi rör oss således diakront från äldre, homerisk tid, hur man nu än ska definiera den (verken nedtecknades sannolikt på 700-talet f.Kr. men återspeglar en äldre tidsperiod, cirka 1100-1200 f. Kr), till det klassiska Atens epok, med en glansperiod under 400-talet f.Kr.

Lappalainen driver tesen att den kultur och det samhälle som återges i de båda homeriska eposen har stora likheter med den italienska maffian när det gäller hierarkier, värderingar, beteenden etcetera. Rubriken till det första kapitlet är just ”Den homeriska maffiavärlden” och sedan följer talande underrubriker som ”Lojaliteter och våld”, ”Rättskipning och vendetta”, ”Beskydd mer allmänt”, ”Gudarnas beskydd”, ”Hjältarnas beskydd” samt ”Heder och ära”. Redan här får vi således de centrala, i boken ofta upprepade, begreppen – i synnerhet våld, hämnd och beskydd. Han ägnar också på flera håll i boken mycket uppmärksamhet åt och analys av just begreppet ”heder” (gr. timê, samt relaterade verb). Under frekvent användande av de begrepp som rubrikerna aktualiserar tecknar Lappalainen sedan en bild av det homeriska samhället som väsentligen likt maffians värld. Han säger bland annat så här: ”[J]ag [försöker] visa att man nog måste betrakta den homeriska världen som ett maffiasamhälle för att alls kunna förstå den.”

Jämförelserna mellan de homeriska hjältarnas värderingar och beteenden är sedan legio i boken, och det blir väldigt mycket tal om mafiosi med åtföljande citat, vilka på något sätt tänks kunna bevisa, eller göra sannolik, tolkningen av Iliadens och Odysséens hjältar som ”bossar” (detta uttryck används av Lappalainen). Här ett citat från boken där den avhoppade mafioson Antonio Calderone beskrivit Corleoneklanens ledare Luciano Liggio sålunda:

Han hade ett sätt att titta som injagade skräck i andra. Även i oss mafiosi. Det räckte med någon struntsak för att han skulle förändras, och då dök ett egendomligt ljus upp i hans ögon, som skapade tystnad runtom honom. När man var i hans sällskap så var det nödvändigt att vara försiktig med orden. Ett felaktigt tonfall eller ett missförstått ord – och genast kom den där plötsliga tystnaden. Alla blev stumma, besvärade, och man kunde känna döden cirkulera i luften.

Detta citeras som en jämförelse med Akilles häftiga lynne och hans benägenhet att ”beskylla också en skuldlös”. Hos Lappalainen heter det vidare:

Det är alltså inte så mycket som är fixt och färdigt, varken i maffiavärlden eller i den homeriska världen. Hur saker och ting blir bestäms för det mesta av vem som är den mest framgångsrike våldsverkaren. I krig naturligtvis, men också i det som i den här typen av samhälle kallas fredstid.

Och så haglar det på med jämförelser, nedan ytterligare en. Här, i Odysséen, handlar det om Agamemnons möte i dödsriket med gruppen av friare som dödats av Odysseus:

Säg vad som förde er hit, alla så ädla män, och i samma ålder dessutom. […] Var det Poseidon själv som dränkte er ute på havet sen han väckt upp en farlig storm och upptornat vågor, eller bragte fientliga män på land er om livet medan ni stal en präktig hjord av får eller oxar eller ni slogs för att inta en stad och röva dess kvinnor?

Lappalainen säger här: ”Likadant fungerar det inom maffian. Det finns ingen allmän moral som lägger hinder för stölder, annat än i relation till familj och närstående.”

Det ligger bokstavligen världar mellan dödande och stöldraider i Homeros värld och i maffiavärlden.

Jämförelser kan, som sagt, vara bestickande, men också bedrägliga och ytliga, i slutändan falska. Det ligger bokstavligen världar mellan dödande och stöldraider i Homeros värld och i maffiavärlden. En del saker kan tyckas likartade, men hela världsordningen, i Homeros epos med små kungariken, ett omfattande krig samt ett annorlunda sätt att leva, religiositet samt sätt att förhålla sig till, värdera och begreppsliggöra livet, hedern och ryktbarheten, gör att jämförelserna inte håller. Och för övrigt, vilket inte så tydligt märks i Lappalainens bok: det har aldrig funnits något ”homeriskt samhälle”. Visst, man kan jämföra också med en fiktiv värld, vilket detta är, men det försvagar jämförelsen mellan två ”världar”/”samhällen”) om den ena är verklig (maffian) och den andra fiktiv (den homeriska), samt när den senare är ett konglomerat av olika tidsperioder samt en del av en mycket lång muntlig tradition där mycket överlagrats av annat. Till detta kommer att man skulle kunna tillämpa Lappalainens komparativa perspektiv med maffian som ingång på en hel del andra kulturer och samhällen som de beskrivs i litterära eller religiösa verk. Varför inte Gamla testamentet eller Röde Orm? Men, à la bonne heure, man får lära sig mycket om maffian i denna bok, mindre övertygar dock något nytänkande om den grekiska antiken.

Lappalainen har vissa begrepp som ofta återkommer och som åstadkommer ett insisterande inslag när det gäller likheten mellan maffian och det ”homeriska samhället” – jag tänker då närmast på ”beskydd” och ”heder”. När det gäller det senare, gr. timê, har han långa, i det närmaste filologiska, utläggningar om ordets semantik men har, som han själv påpekar, svårt att få ihop alla olika användningar. Det är dock helt normalt att ett grekiskt ord har olika, men semantiskt sammanhängande betydelser i olika kontexter. Så till exempel aretê hos Platon, som ibland bättre översätts med ”dygd” och ibland med ”duglighet”. Lappalainen vill därutöver gärna koppla grekiskans timê till beskydd, som hos maffian, men för detta ser jag ingen bärbar grund. 

Faktum är att det ligger en förförelse i jämförelser och man kan i princip jämföra vilka fenomen som helst och nå en viss effekt, exempelvis Madame Bovary och Matteuspassionen.

Lappalainens mest centrala tes, som dock förutsätter jämförelsen mellan den homeriska världen och maffian som bakgrund, är att den sammanhållna statens uppkomst i det antika Grekland, det vill säga inte minst den ofta så hyllade (men även kritiserade) atenska demokratin, kan förklaras genom ett avståndstagande och ett skyddssökande, från det gamla ”maffiaväldet”. Men om jämförelsen mellan den ”homeriska världen” och ”maffiavärlden” inte håller, övertygar förstås inte heller denna tes. Uppkomsten av den atenska demokratin, med dess kulturella följdeffekter i form av filosofi, teater, litteratur, arkitektur och konst, har inte sällan setts som ett ”mirakel”. Detta synsätt skulle Lappalainens tes kunna undanröja. Och han är inte ensam: det är många som på senare tid velat få ned grekerna från deras gamla piedestal. Det verkar dock svårt, menar jag, att lyckas med detta, även om allt självfallet har en förklaring.

Det sägs att man som forskare, som undersökande subjekt, ska vara den första att kritisera och ifrågasätta giltigheten av sina egna rön. Man kan fråga sig om Lappalainen verkligen gjort detta i tillräckligt hög grad. Han är säkert en kompetent Italien- och maffiaexpert, men om man närmar sig antiken med ”maffiaglasögon” på, blir det faktiskt fel. Faktum är att det ligger en förförelse i jämförelser och man kan i princip jämföra vilka fenomen som helst och nå en viss effekt, exempelvis Madame Bovary och Matteuspassionen. Men att man genomför en jämförelse mellan X och Y betyder inte att resonemanget är bärande. Som sagt, allt kan jämföras med allt.

Boken har i övrigt ett föredömligt upplägg med illustrationer, oftast foton tagna av Lappalainen själv, litteraturförteckning, lista med ordförklaringar, karta och en kronologisk tabell. Litteraturförteckningen hade dock kunnat vara mera diger med tanke på att det antika Greklands statsskick, inte minst precis allt som rör Homeros, beforskats väldigt mycket under mycket lång tid. Och man saknar verk skrivna på tyska, förutom något enstaka verk i översättning, eftersom så mycket skrivits på detta språk som borde beröra analyser av det grekiska materialet i Lappalainens bok. Trots det ovan sagda är dock boken läsvärd – men med en rejäl dos skepsis, föreslår jag.

Publicerad i Respons 2018-2